Hela Kristi liv och lära var ständiga lärdomar om ödmjukhet, goda gärningar, dygd och självförnekelse. Detta innebar en ständig tillrättavisning för den självrättfärdiga och stränga anda, som judarna uppvisade. Satan ledde dem, tills de verkade bli rasande bara man nämnde Kristi fantastiska gärningar, som drog folks uppmärksamhet från dem. Till sist trodde de själva, att Han var en bedragare, och att det var en dygd, om de kunde finna på vad som helst, för att göra sig av med Honom. De kunde inte peka på en enda handling i Hans liv, som de kunde fördöma, dock gjorde Hans stora godhet Honom till föremål för deras avund och hat, och i sitt blinda raseri ropade de: Korsfäst Honom! Korsfast Honom! När ljuset förkastas, lämnas människor som Satans fångar, föremål för hans frestelser. När han styr över sinnet, förvandlas ljuset till mörker för det sinnet, gott blir ont, och ont blir gott.