Daniel kunde ha kommit med en fin ursäkt, för att bortse från sina stränga kostvanor; men Guds gillande var honom dyrbarare, än den mäktigaste jordiske makthavares gunst – ja, dyrbarare, än själva livet. Med sitt hövliga uppträdande vann han hovmästaren Meltsars gunst, den ämbetsman, som hade med unga hebréer att göra. Daniel hade nämligen vädjat till honom om, att inte behöva äta av kungens kött, eller dricka av hans vin. Hovmästaren Meltsar var rädd för, att han genom att tillmötesgå denna anmodan skulle ådra sig kungens misshag, och därmed sätta livet på spel. Liksom många i dag, menade han, att en återhållsam kost skulle göra ungdomarna bleksiktiga och ge dem ett sjukligt utseende, förutom att deras muskelkraft skulle avta. Överdådig mat från kungens bord, däremot, skulle göra dem rödblommiga och vackra, förutom att deras fysiska och mentala kraft skulle tillta.