Hoppets och nådens dag närmade sig snabbt sitt slut. Gud hade länge hållit Sin vrede tillbaka, men Hans vredes bägare var nästan full. De olycksdigra skyarna, som hopats under avfallets och upprorets århundraden, var illavarslande mörka, och ovädret skulle snart bryta lös över det skyldiga folket. Jesus var den ende, som kunde rädda dem från den hotande domen, men Han hade blivit ringaktad, hånad och förkastad samt skulle snart bli korsfäst. Då Kristus hängde på Golgatas kors, upphörde Israel att vara Guds gynnade och välsignade folk. Förlusten av en enda själ är en så stor olycka, att den inte kan ersättas av de fördelar och värden, som en hel värld rymmer; men då Kristus såg ut över Jerusalem, såg Han det öde, som skulle drabba en hel stad, ja, ett helt folk. Den stad och det folk, som Gud en gång hade valt ut till att vara Sin särskilda egendom.