Vid solnedgången kommo lärjungarna omsider med sitt ressällskap till sitt hem Aldrig förr hade vägen förekommit dem sö kort, ej heller hade tiden gått så hastigt. Främlingen låtsades som om han ville gå vidare; men lärjungarna kunde ej uthärda den tanken, att de så snart skulle skiljas från en person, som uppväckt nytt hopp och en ny glädje i deras själ, och de bådo honom enträngt ett stanna kvar hos dem över natten. Jesus antog ej inbjudningen strax, utan syntes vara böjd för att fortsätta sin resa. Men i sin omsorg för främlingen bådo åter lärjungarna honom enträget om att bliva kvar hos dem; ”ty,” sade de, ”det lider mot aftonen, och dagen nalkas sitt slut.” Jesus gav då efter för deras enträgna böner och inträdde i deras ringa boning.