Stefanus tillfrågades om sanningshalten hos anklagelserna mot honom, och inledde sitt försvarstal med klar och genomträngande röst, som genljöd genom rådssalen. Han inledde en genomgång av Guds utvalda folks historia, med ord, som höll församlingen trollbunden. Han uppvisade grundlig kännedom om den judiska tidsåldern, och dess andliga betydelse, som nu yttrade sig genom Kristus. Han tydliggjorde sin egen trohet mot Gud och den judiska tron, samtidigt som han visade, att den lag de litade på för frälsning, inte hade kunnat avhålla Israel från avgudadyrkan. Han sammankopplade Jesus med hela den judiska historien. Han hänvisade till Salomos bygge av templet, liksom till både Salomos och Jesajas ord: ”Den Högste bor dock inte i hus”. ”Himlen är min tron, och jorden är min fotpall. Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, säger Herren, eller vad för en plats, där jag kan vila? Har inte min hand gjort allt detta?”. {Kapitel 7:48-50; kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.} Platsen för Guds högsta tillbedjan var i Himmelen.