Han längtade inte så mycket efter att bli fysiskt frisk som efter att bli befriad från sina samvetsförebråelser. Om han bara finge komma till Jesus och få förlåtelse för sin synd och frid med Gud, skulle han vara nöjd, antingen han finge leva eller dö. Den dödssjuke mannen ropade inom sig: Om jag bara kunde komma i hans närhet! Det var ingen tid att förlora. Redan visade hans utmärglade kropp tecken till att tyna bort. Han vädjade till sina vänner om att bära honom på en bår till Jesus. Med glädje gjorde de som han ville. Men folkskaran var så tät utanför det hus där Frälsaren var, att det var omöjligt för den sjuke mannen att komma fram till honom eller ens komma så nära, att de kunde höra hans röst.