När Sauls svartsjuka drev David ut i öknen som flykting, så att han blev avskuren från mänsklig hjälp, lärde han sig att lita mer på Gud. Osäkerheten och oron i öknen, de ständiga farorna, behovet av att ofta fly, karaktären hos de män som samlades där, gjorde att sträng självdisciplin blev allt viktigare för honom. "Till honom församlade sig alla slags män som var i något nödläge, alla som ansattes av fordringsägare och alla missnöjda." 1 Sam 22:2. De erfarenheterna väckte och utvecklade en förmåga att handskas med människor, och han lärde sig att visa medlidande med de förtryckta och att hata orättvisa. Under år av väntan och faror lärde David sig att finna tröst, hjälp och liv hos Gud. Han lärde sig att det bara var med Guds makt han kunde komma till tronen, baraihans vishet kunde han styra klokt. Det var genom sin utbildning i svårighetens och lidandets skola som David fick det goda ryktet att han "skipade lag och rätt åt hela sitt folk" -även om det senare förstördes av hans stora synd. 2 Sam 8:15.