Detta babbel av röster, djurens oljud och deras pådrivares rop, frambringade en sådan förvirring precis utanför det heliga området, att tillbedjarna inne i templet stördes, och orden riktade till den högste Guden överröstades av allt det stoj, som fyllde helgedomen byggd till Hans ära. Och ändå var judarna utomordentligt stolta över sin fromhet och iakttog ihärdigt trons yttre former. De gladde sig över sitt tempel och såg varje ord yttrat mot templet som gudsbespottelse. De var väldigt stränga med, att utföra alla ceremonier i förbindelse därmed. Men de tillät likväl sin lust till pengar och makt, att dämpa dessa skrupler, till dess de inte ens visste, hur långt bort de hade vandrat från offertjänstens upprinneliga renhet, som Gud Själv hade bestämt.