Kristus hade levat trettiotre år i världen. Han hade varit föremål för dess förakt, hat och bespottelse; han hade blivit förkastad och korsfäst. I det han nu skulle uppfara till sin härlighetstron och komme att övertänka, hur otacksamt det folk hade varit, som han kom för att frälsa, ville han då icke undandraga dem sitt medlidande och sin kärlek? Vill han icke fästa sin kärlek på den världen, varest man sätter värde på honom, och varest syndfrie änglar tillbedja honom och vänta på att göra det, han bjuder dem? Nej, han lovade de äldste själar, som han kvarlämnade på jorden: ”Se, jag är med eder alla dagar intill världens ände.” (Matt. 28: 20) Innan sin stora strid hade han bedt sin Fader, att han icke skulle taga dem bort ur världen, utan att han skulle bevara dem från det onda, som är i världen.