Vilken slående olikhet den andre Adam utgjorde, då Han steg ut i den dystra ödemarken, för att klara av Satan på egen hand! Sedan syndafallet, hade släktet avtagit i storlek och kroppslig kraft. Dessutom hade de sjunkit längre på den moraliska skalan, ända tills Kristus anlände i världen. För att upphöja den fallna människan, måste Kristus nå henne, där hon befann sig. Han antog mänsklig natur, och belades med släktets krämpor och nedgång. Han, som inte kände till någon synd, blev till synd för oss. Han förödmjukade sig ända ned till det mänskliga eländets största djup, för att bli i stånd till, att nå människan och lyfta henne ur den urartning, vari synden hade störtat henne.