Och så togs han, som hade stått vid min sida i trettio sex år, . . . från mig. Vi hade stått sida vid sida i uppdraget, men vi måste knäppa stridsmannens händer och lägga honom till vila i den tysta graven. På nytt var sorgen mycket tung för mig, men efteråt räcktes tröstens bägare till mig. Jesus är dyrbar för mig. Han var vid min sida. . . och han kommer att vara vid er sida. När våra vänner går ned i graven, tycker vi att de så goda. Det är kanske far eller mor, vi måste lägga till vila, men när de kommer fram, kommer alla dessa rynkor att ha försvunnit, men gestalten kommer att vara där, och vi känner igen dem. ...