Omkringvirvlande rykten ödelägger ofta enheten mellan bröder. Det finns de, som begärligt tar emot rapporter om den senaste skandalen. De hopar småsaker, som i sig är av föga intresse, men som upprepas och förstoras, tills den utpekade är skyldig i folks ögon. Deras ledstjärna tycks vara: ”Berätta, så för vi det vidare.” Dessa sladdertackor utför Djävulens verk med överraskande trofasthet, föga anande, hur avskyvärt deras handlande är inför Gud. Om de ägnade hälften så mycken kraft och nitiskhet åt, att nagelfara sina egna hjärtan, som läggs ned på denna ohelgade verksamhet, skulle de bli så strängt upptagna med sina egna själars rening, att de skulle sakna både tid och fallenhet för, att klandra bröderna, och därmed skulle de inte duka under för kraften från denna frestelse. Sinnets port bör reglas mot ”det sägs” och ”jag har hört”. Borde vi inte hellre stöta ifrån oss svartsjuka och illvilliga tankar, gå till våra trossyskon och, efter att ha rakt på sak och vänligt lagt fram för dem det, som vi har hört sägas emot deras karaktär och inflytande, be med och för dem? Medan vi inte kan älska och umgås med dem, som är Kristi bittra fiender, borde vi uppodla den anda av saktmod och kärlek, som utmärkte vår Mästare – en kärlek, som inte tänker illvilligt och inte är lättretlig (The Review and Herald, den 3. juni, 1884).