Dessa ord fortsatte att ringa i mina öron. ”Herrens stora dag är nära. Vem kommer att bestå när han uppenbarar sig?” Jag sa i mitt hjärta: ”Herre, skona mig över natten. Låg mig inte dö i mina synder, ha förbarmande med mig, fräls mig!” För första gången försökte jag förklara mina känslor för min bror Robert, som var två år äldre än jag. Jag berättade för honom att jag varken vågade vila eller sova förrän jag visste att Gud hade förlåtit mina synder.