Vi var övertygade om att vi inte längre borde gå på smågruppsmötena. Hoppet om att Kristus skulle visa sig i härlighet fyllde våra själar och skulle ta sig uttryck när vi reste oss för att tala. Detta tycktes väcka de närvarandes vrede mot de två enkla barnen, som trots motstånd vågade tala om den tro som hade fyllt deras hjärtan med (38) frid och lycka. Det var tydligt att vi inte kunde känna någon frimodighet på smågruppsmötena, eftersom våra vittnesbörd provocerade fram hånleenden och glåpord som nådde våra öron i slutet av mötet, från bröder och systrar som vi hade respekterat och älskat.