Vi anvisar inte längre vägen för Herren, och inte heller söker vi få Honom att göra som vi vill. Om den sjukes liv kan förhärliga Herren, ber vi att han må få leva. Om inte, ber vi att det skall ske, inte som vi vill, utan som Gud vill. Vår tro kan vara precis lika fast och mera tillitsfull genom att överlämna vår innerliga önskan till en allvis Gud och, utan upphetsad ängslan, men i fullkomlig tillförsikt, i det att vi litar helt på Honom. Vi har löftet. Vi vet att Han hör oss, om vi ber om något enligt Hans vilja. Våra böner får inte ta formen av befallning, utan av förbön riktad till Honom att göra det som vi önskar av Honom. När församlingen är enad har den både styrka och kraft, men när en del av den är förenad med världen och många hänger sig åt begärelse som Gud avskyr, kan Han endast göra litet för dem. Otro och synd utestänger dem från Gud. Vi är så svaga att vi inte kan bära mycken andlig framgång, utan att själva ta till oss äran och peka på vår egen godhet och rättfärdighet som orsak till Guds synliga välsignelse. I verkligheten gavs den på grund av vår himmelske Faders stora nåd, kärleksfulla omsorg och medlidande och inte på grund av något gott som fanns i oss.