Vid Graven

(92)Förräderi mot den romerska regeringen var det påstådda brott, för vilket Jesus avrättades, och personer som dödades för detta brott, togs ned av de vanliga soldaterna och förvisades till en begravningsplats, som var exklusivt reserverad åt den klass av brottslingar, som hade lidit lagens strängaste straff. rätt

(93)Johannes hade svårt, att avgöra vilka åtgärder han skulle vidta med avseende på sin älskade Mästares kropp. Han ryste vid tanken på, att den skulle hanteras av grova och känslolösa soldater och forslas till en vanärad begravningsplats. Han visste, att han inte kunde få någon hjälp från de judiska myndigheterna, och han kunde inte hoppas på något från Pilatus. Men Josef och Nikodemus kom till undsättning i denna nödsituation. Båda dessa män var medlemmar av Stora Rådet och bekanta med Pilatus. Båda var män med rikedom och inflytande. De var fast beslutna, att Jesu kropp skulle få en hedervärd begravning. rätt

(93)Josef gick frimodigt till Pilatus och bad honom om Jesu kropp för begravning. Hans bön besvarades snabbt av Pilatus, som bestämt trodde, att Jesus var oskyldig. Pilatus fick nu för första gången höra av Josef, att Jesus verkligen var död. Kunskapen hade avsiktligt undanhållits honom, även om olika, motstridiga, rapporter hade nått hans öron om de märkliga händelserna i samband med korsfästelsen. Nu fick han veta, att Frälsaren dog i samma ögonblick, då det mystiska mörkret, som omgärdade jorden, hade försvunnit. Pilatus blev förvånad över, att Jesus hade dött så snart; för de korsfästa hängde ofta kvar i dagar på korset. Berättelsen, som Pilatus nu fick om Jesu död, kom honom att tro, att Han inte var någon vanlig människa. Den romerske guvernören blev märkbart upprörd och ångrade intensivt den roll han hade spelat i dömandet av Frälsaren. rätt

(93)Prästerna och rådsherrarna hade ålagt Pilatus och hans officerare, att gardera sig mot allt bedrägeri, som Jesu lärjungar kunde försöka, att utöva mot dem med avseende på deras Mästares kropp. Pilatus sände därför, innan han beviljade Josefs begäran, efter centurionen, som hade befälet över soldaterna vid korset, och han hörde med säkerhet från dennes läppar, att Jesus var död; och i enlighet med Pilatus’ uppriktiga begäran, berättade han om de fruktansvärda scenerna på Golgata, vilket bekräftade Josefs vittnesbörd. rätt

(94)Pilatus gav sedan en officiell order om, att Jesu kropp skulle ges till Josef. Medan lärjungen Johannes var orolig och bekymrad över sin älskade Mästares heliga kvarlevor, återvände Josef från Arimatea med uppdraget från landshövdingen; och Nikodemus, som förutsåg utfallet av Josefs samtal med Pilatus, kom med en kostsam blandning av myrra och aloe på ungefär fyrtiofem kilos vikt. De mest hedrade i hela Jerusalem kunde inte ha visats större aktning i döden. rätt

(94)Kvinnorna från Galiléen hade stannat kvar hos lärjungen Johannes, för att se vad som skulle hända med Jesu kropp, som var väldigt dyrbar för dem, även om deras tro på Honom som den utlovade Messias hade gått under med Honom. Lärjungarna störtades ned i sorg; de var så överväldigade av händelserna, som hade inträffat, att de inte mindes Jesu ord om, att just sådana saker skulle äga rum med Honom. Kvinnorna blev förvånade över, att se Josef och Nikodemus, båda hedrade och rika rådsmedlemmar, lika angelägna och intresserade som de själva om, att få bort Jesu kropp på rätt sätt. rätt

(94)Ingendera av dessa män hade öppet fäst sig vid Frälsaren, medan Han levde, även om båda trodde på Honom. De visste, att om de skulle tillkännage sin tro, skulle de uteslutas från Stora Rådet på grund av prästernas och de äldstes fördomar mot Jesus. Detta skulle ha avstängt dem från all makt, för att hjälpa eller skydda Honom, genom att använda sitt inflytande i rådet. Flera gånger hade de påvisat felaktigheten i grunderna för Hans fördömande och protesterat mot Hans arrestering, och rådet hade brutit upp, utan att åstadkomma det, som det hade sammankallats till; för det var omöjligt, att uppnå Jesu fördömande utan enhälligt medgivande från Sanhedrin. Prästernas avsikt hade slutligen uppnåtts, genom att kalla till hemligt råd, till vilket Josef och Nikodemus inte kallades. rätt

(95)De båda rådsherrarna kom nu frimodigt fram till hjälp åt lärjungarna. Dessa rika och ärade mäns bistånd behövdes i hög grad vid den tiden. De kunde göra för den dödade Frälsaren, vad som var omöjligt för de fattigare lärjungarna att göra; och deras inflytelserika positioner skyddade dem i hög grad från kritik och klander. Medan Kristi erkända lärjungar var för grundligt nedslagna och skrämda, för att öppet visa sig vara Hans efterföljare, gick dessa män djärvt till fronten och spelade sin ädla roll. rätt

(95)Varsamt och vördnadsfullt avlägsnade de med sina egna händer Jesu kropp från tortyrinstrumentet, och deras sympatiska tårar föll snabbt, då de betraktade Hans blåslagna och sargade gestalt, som de omsorgsfullt badade och renade från blodfläckar. Josef ägde en ny grav, huggen ur sten, som han hade reserverat åt sig själv; den låg nära Golgata, och han förberedde nu denna grav åt Jesus. Kroppen, tillsammans med de kryddor som Nikodemus kom med, var omsorgsfullt inlindad i ett linnelakan, och de tre lärjungarna bar sin dyrbara börda till den nya graven, i vilken någon människa aldrig tidigare hade legat. Där rätade de ut de trasiga lemmarna och lade de blåslagna händerna på det pulslösa bröstet. De galiléiska kvinnorna närmade sig, för att se, att allt hade gjorts, som kunde göras för deras älskade Lärares livlösa kropp. Då såg de den tunga stenen rullas för ingången till graven, och Guds Son fick vila. Kvinnorna var sist vid korset och sist vid Kristi grav. Medan kvällsskuggorna föll, dröjde Maria Magdalena och de andra Mariana vid sin Herres heliga viloplats och fällde sorgens tårar över ödet åt Honom, som de älskade. rätt

nästa kapitel