Jude och Hedning

(25)Dagen efter Paulus’ stening lämnade apostlarna staden, enligt Kristi anvisning: ”när man förföljer er i en stad, så fly till en annan.” {Matteusevangeliet 10:23.} De lämnade Derbe, där deras arbete blev välsignat, genom att många själar leddes till, att omfatta sanningen. Men både Paulus och Barnabas vände åter, för att besöka Antiokia, Ikonium och Lystra, arbetsfält fulla av motstånd och förföljelse. På alla dessa ställen trodde många själar på sanningen, och apostlarna menade, att det var deras plikt, att styrka och uppmuntra sina bröder, som utsattes för klander och bittert motstånd. De hade beslutat sig för, att avsluta det verk, som de hade utfört, så att det inte skulle gå om intet. rätt

(26)Församlingar blev organiserade, som sig bör, på tidigare nämnda orter, äldste utsågs i varje församling, och rätt ordning och system upprättades där. Paulus och Barnabas arbetade i Antiokia under en tid; och många hedningar greps av Kristi lära. Men vissa judar från Judéen väckte allmän villervalla ibland de troende hedningarna, genom att väcka frågan om omskärelse. Med stor förvissning hävdade de, att ingen kunde bli frälst utan omskärelse och hållande av hela ceremonilagen. rätt

(26)Detta var en viktig fråga och något, som påverkade församlingen i väldigt hög grad. Paulus och Barnabas bemötte den omgående, och motsatte sig, att ämnet skulle tas upp med hedningarna. Här mötte de motstånd från de troende judarna i Antiokia, som höll med dem från Judéen. Detta ledde till livlig diskussion och brist på enighet i församlingen, tills Antiokiaförsamlingen slutligen – förutseende än mer diskussion och tvivel – beslutade sig för, att sända Paulus och Barnabas, jämte de ansvariga i Antiokia, till Jerusalem, och lägga fram saken för apostlarna och de äldste. Där skulle de träffa delegaterna från olika församlingar och dem, som hade kommit, för att övervara de stundande, årliga högtiderna. I samband härmed skulle all strid upphöra, tills ett slutligt beslut hade fattats av de ansvariga männen i församlingen. Beslutet skulle godtas av alla i de olika församlingarna runt om i landet. rätt

(27)I det, att apostlarna gav sig i väg till Jerusalem, kallade de på bröderna i de städer, som de passerade, och uppmuntrade dem till, att berätta om sin erfarenhet i Guds verk, och om hedningarnas omvändelse till tron. Då de kom till Jerusalem, berättade delegaterna från Antiokia inför kyrkosamlingen om den framgång, som hade följt på deras förkunnelsetjänst, och den förvirring, som hade uppkommit, genom att vissa omvända fariséer hade tillkännagett, att de omvända hedningarna måste omskäras och hålla Moses lag, för att bli frälsta. rätt

(27)På det hela taget var judarna inte redo, att handla lika snabbt, som Guds försyn röjde vägen. För dem var det tydligt, utifrån apostlarnas verk ibland hedningarna, att de nyomvända ibland dessa vida skulle överträffa de judiska nyomvända till antalet; och i fall den judiska lagens restriktioner och ceremonier inte gjordes obligatoriska efter deras antagande av Kristi tro, skulle judarnas nationella särart, som skilde dem från alla andra folk, till sist försvinna från dem, som omfattade evangeliets sanningar. Judarna hade själva varit stolta över sin gudomligt fastslagna gudstjänstform; och de drog slutsatsen, att eftersom Gud en gång hade specificerat det hebréiska tillbedjanssättet, var det omöjligt, att han någonsin skulle bemyndiga en ändring i dessa specifikationer. De slog fast, att kristendomen måste rätta sig efter de judiska lagarna och ceremonierna. De var tröga i, att upptäcka det, som hade avskaffats genom Kristi död, och medge, att alla deras brännoffer blott hade pekat fram emot Guds Sons död, där avbilden hade mött förebilden, och gjort den judiska religionens gudomligt instiftade ceremonier och offer värdelösa. rätt

(27)Paulus hade själv yvts över sin fariséiska exakthet; men efter Kristi uppenbarelse för honom på vägen till Damaskus, blev Frälsarens mission, och hans eget arbete med hedningarnas omvändelse, klarlagt för honom, och då förstod han skillnaden mellan en levande tro och död formalism till fullo. Paulus hävdade fortsatt, att han var ett av Abrahams barn, och höll de tio buden till bokstav och anda lika noggrant, som han alltid hade gjort före sin omvändelse till kristendomen. Men han visste, att de avbildande ceremonierna snart måste upphöra, då skuggbilden de avgav, hade förverkligats och evangeliets ljus hade spritt sin härlighet över den judiska religionen. Därmed hade ny betydelse getts åt de gamla ritualerna. rätt

(28)Omskärelsefrågan dryftades ingående i rådsförsamlingen. De hedniska omvända levde i ett samhälle med avgudadyrkan. Slaktoffer och brännoffer gjordes åt omedvetna gudar av detta okunniga och vidskepliga folk. Prästerna till dessa gudar drev en omfattande köpenskap med de offer de fick framlagda åt sig, och judarna var rädda för, att de från hedendomen omvända skulle bringa kristendomen i vanrykte, genom att köpa de ting, som hade offrats till avgudar, och därmed kännas vid avgudadyrkan i viss grad. rätt

(28)Hedningarna var också vana vid, att äta kött från kvävda djur; däremot hade judarna av Gud undervisats om den mat, de skulle inta. De hade bestämda regler för slakt, så att blodet skulle lämna kroppen, eljest betraktades inte köttet som sund föda. Gud hade gett dessa förmaningar till judarna, för att de skulle förbli friska och raska. Judarna betraktade det som syndigt, att använda blod som näringsmedel. De betraktade blodet som förmedlare av livet; att utgjutelsen av blodet skedde på grund av synden, och utgjorde ett heligt emblem för Guds Son. rätt

(29)I motsats, fångade hedningarna upp blodet, som flöt från offerdjuret, och drack det, eller använde det i matlagningen. Judarna kunde inte ändra på de vanor, som de så länge hade iakttagit, och som de hade antagit under Guds särskilda undervisning. Fördenskull var förhållandet sådant, att i fall judar och hedningar råkade äta vid samma bord, skulle de förstnämnda ta anstöt och förfäras av de sistnämndas vanor och tillvägagångssätt. rätt

(29)Hedningarna, och i synnerhet grekerna, var synnerligen tygellösa; och många hade förenat sanningen med sina ohelgade naturer, då de anammat kristendomen, och fortsatt med, att utöva otukt. Judiska kristna tålde inte dylik omoral, som inte ens betraktades som kriminell av grekerna. Alltså höjde judarna omskärelsen till skyarna och ansåg, att den och ceremonilagen borde omfattas av de nyomvända hedningarna som ett bevis för deras uppriktighet och helgelse. Detta trodde de skulle hindra dem från, att komma in i församlingen, som bara leddes av känslor, eller som antog tron utan sann omvändelse i hjärtat, och som sedan kunde komma att vanära saken genom omoral och överdrifter. rätt

(29)De frågor, som rådet tog upp, verkade innebära oöverstigliga vanskligheter, oavsett vilket ljus, som de betraktades i. Men den Helige Ande hade i själva verket avgjort saken, på vilkens utgång den kristna församlingens framgång, ja, själva dess existens hängde. Apostlarna fick nåd, visdom och helgat omdöme till, att avgöra det omstridda spörsmålet. rätt

(30)Petrus resonerade som så, att den Helige Ande hade avgjort ärendet, genom att stiga ned med samma kraft över de oomskurna hedningarna, som över de omskurna judarna. Han redogjorde för sin syn, vari Gud hade visat honom en duk fylld med diverse slags fyrfotadjur, och hade bett honom om, att döda och äta; och då han vägrat, hade han försäkrat honom om, att han aldrig hade ätit sådant, som var simpelt och orent. Då hade Gud yttrat: ”’Vad Gud har förklarat för rent skall inte du anse vara orent.’” {Apostlagärningarna 10:15.} rätt

(30)Han meddelade den tydliga tolkningen av dessa ord, som han hade fått nästan med detsamma, då han ombads, att uppsöka den hedniske hövitsmannen eller officeren, och berätta för honom om tron på Kristus. Detta budskap visade, att Gud inte tar hänsyn till personen, utan accepterar och känns vid dem, som vördar honom och verkar för rättfärdigheten. Petrus berättade om sin stora häpnad, då han bevittnade, hur den Helige Ande tog åhörarna i besittning, både judar och hedningar, medan han talade sanningens ord till hedningarna. Samma ljus och samma härlighet, som återspeglades på omskurna judar, strålade också på oomskurna hedningars ansikten. Detta var Guds förmaning, att han inte skulle betrakta den ene som ringare, än den andre; ty Jesu Kristi blod kunde rena från all orenhet. rätt

(30)På liknande sätt hade Petrus dryftat med sina bröder tidigare om Kornelius’ och hans vänners omvändelse, och sin gemenskap med dem. Den gången hade han berättat, hur den Helige Ande hade fallit över dem, och hade sagt: ”Om nu Gud gav dem samma gåva som han gav oss, när vi hade kommit till tro på Herren Jesus Kristus, vem var då jag, att jag skulle kunna hindra Gud?’” {Kapitel 11:17.} Nu yttrade han med samma iver och kraft: ”Och Gud som känner hjärtat, har vittnat för dem genom att ge den helige Ande åt dem likaväl som åt oss. Han gjorde ingen skillnad mellan oss och dem, sedan han genom tron hade renat deras hjärtan. Varför vill ni då fresta Gud och på lärjungarnas axlar lägga ett ok, som varken våra fäder eller vi själva har kunnat bära?” {Kapitel 15:8-10.} rätt

(31)Detta ok var icke tiobudslagen, vilket hävdas av motståndarna till lagens bindande krav, utan Petrus hänvisar till ceremonilagen, som blev gjord ogiltig genom Kristi korsfästelse. Talet Petrus höll, förde församlingen därhän, där de kunde lyssna med förnuftet på Paulus och Barnabas, som redogjorde för sin erfarenhet ibland hedningarna. ”Då teg alla de församlade, och man lyssnade på Barnabas och Paulus, som berättade om hur stora tecken och under Gud hade utfört genom dem bland hedningarna.” {Vers 12.} rätt

(31)Jakob fram bar sitt vittnesbörd beslutsamt – att Gud tänkte låta hedningarna dela judarnas alla förmåner. Den Helige Ande fann det bäst, att inte pålägga ceremonilagen på nyomvända hedningar; och efter att ha undersökt saken ingående, såg apostlarna och de äldste saken i samma ljus, och de delade Guds Andes tankar. Jakob satt ordförande i rådet, och hans sista beslut löd: ”Därför anser jag att vi inte skall göra det svårt för de hedningar som vänder sig till Gud”. {Vers 19.} rätt

(31)Därmed avslutades diskussionen. I och med detta exempel motbevisas den Romersk-katolska Kyrkans lära – att Petrus var församlingens överhuvud. De, som i egenskap av påvar, har hävdat sig vara hans efterföljare, saknar grundval för sitt påstående. Inget i Petrus’ liv ger bifall åt dessa låtsade krav. Om Petrus’ bekännande efterföljare hade imiterat hans exempel, skulle de inte ha intagit en auktoritär position, utan varit jämbördiga med sina bröder. rätt

(32)Vid det här tillfället tycks Jakob ha valts till, att avgöra ärendet, som hade lagts fram inför rådet. Det var hans utslag, att ceremonilagen, och i synnerhet omskärelsen, icke på något vis skulle åläggas hedningarna, eller ens anbefallas åt dem. Jakob försökte, att hos sina bröder trumma hem faktumet, att hedningarna hade gjort en stor förändring i sin tro, genom att vända sig till Gud från avgudadyrkan, och att man skulle vara högst varsam med, att belasta dem med invecklade och tvivelsamma frågor, för att de inte skulle bli modlösa Kristi efterföljare. rätt

(32)Hedningarna skulle emellertid inte gå en väg, som stode i öppen konflikt med deras judiska bröders synpunkter, eller som skulle skapa split, och väcka fördomar mot hedningarna. Apostlarna och de äldste enades därför om, att brevledes förklara för hedningarna, att de skulle avstå från mat offrad till avgudar, från otukt, från köttet åt kvävda djur och från blod. De ålades, att hålla buden och föra ett heligt liv. Hedningarna försäkrades om, att männen, som hade enträget uppmanat dem till omskärelse, inte hade bemyndigats till det av apostlarna. rätt

(32)Paulus och Barnabas anbefölls åt dem som män, vilka hade satt livet på spel för Herren. Judas och Silas sändes jämte apostlarna, för att förklara rådets beslut för hedningarna med muntliga ord: ”Den helige Ande och vi har nämligen beslutat att inte lägga någon börda på er förutom följande nödvändiga föreskrifter: Ni skall avhålla er från kött som offrats åt avgudar, från blod, från kött av kvävda djur och från otukt. Ni gör rätt om ni undviker sådant.” {Verserna 28-29.} De fyra gudstjänarna skickades till Antiokia tillsammans med brevet och budskapet, som fick slut på all strid; ty därmed hade den högsta myndighetens röst talat på jorden. rätt

(33)Det råd, som avgjorde saken, bestod av de judiska och hedniska kristna församlingarnas grundläggare. Äldste från Jerusalem, och deputerade från Antiokia, var till städes; likaså var de mest inflytelserika församlingarna företrädda. Rådet åberopade inte ofelbarhet i sina överväganden, men handlade utifrån åsikterna hos ett upplyst omdöme, och med värdigheten hos en församling upprättad genom den gudomliga viljan. De insåg, att Gud själv hade avgjort frågan, genom att gynna hedningarna med den Helige Ande; och de överläts, att följa Andens vägledning. rätt

(33)Hela kristenheten kallades inte, att rösta i frågan. Aposteln och de äldste – inflytelserika män med gott omdöme – utformade och utgav dekretet, som därmed antogs av de kristna församlingarna i allmänhet. Alla var dock inte tillfreds med beslutet; det var en fraktion av falska bröder, som tog på sig, att självsvåldigt inleda ett verk härvidlag. De hängav sig åt knorrande och småaktig kritik, föreslog nya planer, och försökte, att demolera de erfarna mäns arbete, som Gud hade förordnat, att undervisa om Kristi lära. Från första början har församlingen måst möta dylika hinder, och kommer att hela tiden behöva göra det, ända till tidens slut. rätt

(33)Jerusalem var judarnas huvudsäte, och där förekom det den största isolering och blinda tro. Judiska kristna, som bodde inom synhåll från templet, lät naturligt nog tankarna vända åter till judarnas särskilda privilegier som ett folk. I det, att de såg kristenheten överge judendomens ceremonier och traditioner, och insåg, att den bestämda helighet, som hade fogats till de judiska skicken och bruken, snart skulle förloras ur sikte i den nya tron, blev många vreda på Paulus, som en, vilken i hög grad hade skapat förändringen. Inte ens alla lärjungarna var helt beredda på, att villigt finna sig i rådets nya beslut. En del ivrade för ceremonilagen, och betraktade Paulus elakt, eftersom de ansåg hans grundsatser vara för lössläppta gällande iakttagandet av den judiska lagen. rätt

(34)Då Petrus på en senare tidpunkt besökte Antiokia, handlade han efter det ljus, som hade getts från Himmelen, och enligt rådets beslut. Han övervann sin naturliga fordom så tillvida, att han satt vid samma bord, som de nyomvända hedningarna. Men då vissa judar, som ivrade starkt för ceremonilagen, kom från Jerusalem, ändrade han uppförande mot de nyomvända från hedendomen i så markant grad, att det efterlämnade det smärtsammaste intryck i deras sinnen. Ganska många följde Petrus’ exempel. Till och med Barnabas blev påverkad av apostelns okloka uppträdande; och splittring hotade församlingen. Men Paulus, som upptäckte det felaktiga i församlingen, på grund av Petrus’ dubbelspel, tillrättavisade honom öppet för, att ha dolt sin egentliga inställning. rätt

(34)Petrus insåg den villfarelse, som han hade drabbats av, och satte genast i gång med, att bättra sig. Gud, som känner slutet från början, lät Petrus visa denna karaktärssvaghet, så att han skulle uppdaga, att han inte hade något att skryta med. Gud såg också, att vissa i framtiden skulle bli så bedragna, att de å Petrus’ och hans föregivna efterföljares vägnar skulle fordra upphöjda rättigheter, som endast tillkommer Gud; och denna berättelse om apostelns svaghet skulle vara ett bevis på hans mänskliga felbarhet, och att han på inget vis stod över de andra apostlarna. rätt

nästa kapitel