| Den stora striden kapitel 25. Från sida 378 | ren sida tillbaka |
(378)Bibelns allvarligaste varningar finns i Uppenbarelseboken, kapitel 13 och 14, och gäller människans frälsning idag, eftersom vi lever i den yttersta tiden. De riktas till hela mänskligheten och varnar oss som lever nu för att ta vilddjurets märke i den hastigt annalkande sista stora krisen i världen. Vad är detta märke och hur kan vi undvika att ta det på oss? Detta är en av de mest väsentliga frågorna i dag, eftersom vi lever i den allra sista tiden. Många av världens ledare inser att en stor, världsomfattande kris är mycket nära, men de står helt rådlösa inför den. rätt (378) ”Guds tempel i himlen öppnades, och hans förbundsark blev synlig i hans tempel.” (Upp 11:19). Guds förbundsark finns i det allraheligaste, den andra avdelningen i helgedomen. Då tjänsten pågick i den jordiska helgedomen, som var en avbild och en skugga av den himmelska, öppnades denna avdelning bara på den stora försoningsdagen, när helgedomen skulle renas. Meddelandet om att Guds tempel i himlen öppnats och att hans förbundsark hade blivit synlig pekar därför fram till år 1844, när det allraheligaste i den himmelska helgedomen öppnades och när Kristus gick in dit för att utföra den avslutande delen av försoningstjänsten. De som i tro följde sin store överstepräst, när han började sin tjänst i det allraheligaste, såg där hans förbundsark. Då de studerade helgedomsproblemen förstod de den förändring som hade inträtt i Frälsarens tjänst. De förstod också att han nu utförde tjänst framför Guds ark, där han med sitt blod vädjade för syndare. rätt (379)Arken i det jordiska tabernaklet innehöll de två stentavlor, på vilka buden i Guds lag hade skrivits. Arken var bara en förvaringsplats för lagens tavlor. Att de gudomliga buden fanns där, gjorde att den betraktades som helig och av stort värde. När Guds tempel i himlen öppnades, blev hans förbundsark synlig. Inne i det allraheligaste i himlen hade den gudomliga lagen sin heliga förvaringsplats, den lag som hade talats av Gud själv under åsknedslag på Sinai och som han med sitt eget finger hade skrivit på stentavlorna. rätt (379)Guds lag i den himmelska helgedomen är det stora originalet. De bud, som skrevs på stentavlorna och som Mose återger i Moseböckerna, var en korrekt avskrift av denna. De som kom fram till en förståelse av denna viktiga sak kom också att förstå den gudomliga lagens helighet och oföränderlighet. Som aldrig tidigare förstod de den stora betydelsen av Frälsarens ord: ”Innan himmel och jord förgår, skall inte en enda bokstav, inte en prick i lagen förgå.” (Matt 5:18). Eftersom Guds lag är en uppenbarelse av hans vilja, ett uttryck för hans väsen, måste den bestå för evigt som ett trofast vittne i skyn. (Ps 89:38). Inte ett enda bud har upphävts, inte en bokstav eller en enda prick av lagen har förändrats. Psalmisten säger: ”För evigt, Herre, står ditt ord fast i himlen.” (Ps 119:89). ”... alla hans befallningar är fast grundade. För alltid och för evigt står de fasta.” (Ps 111:7, 8). rätt (379)I själva centrum av de tio buden finns det fjärde budet som det först förkunnades: ”Tänk på sabbatsdagen så att du helgar den. Sex dagar skall du arbeta och uträtta alla dina sysslor. Men den sjunde dagen är HERRENS, din Guds sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, inte heller din son eller din dotter, din tjänare eller tjänarinna eller din boskap, och inte heller främlingen som bor hos dig inom dina portar. Ty på sex dagar gjorde HERREN himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Därför har HERREN välsignat sabbatsdagen och helgat den.” (2 Mos 20:8-11). rätt (379)Guds Ande påverkade dessa som studerade Bibeln. De blev överbevisade om att de, utan att veta det, hade överträtt detta bud genom att inte ta hänsyn till Skaparens vilodag. De började då undersöka, varför man helighöll den första dagen i veckan i stället för den dag som Gud hade helgat. De kunde inte finna några bevis i Bibeln för att det fjärde budet hade avskaffats eller att sabbaten hade blivit förändrad. Den välsignelse som först hade knutits till den sjunde dagen hade aldrig avlägsnats. I uppriktighet hade de sökt förstå och göra Guds vilja. Då de nu såg att de själva överträdde hans lag, blev de bedrövade. De gav uttryck för sin lojalitet mot Gud genom att hålla hans sabbat helig. rätt (379)Många och ihärdiga ansträngningar gjordes för att omkullkasta deras tro. Ingen kunde undgå att se, att om den jordiska helgedomen var en skugga och en avbild av den himmelska, var den lag som låg i arken på jorden en exakt avskrift av den lag som finns i arken i himlen. Att godkänna sanningen om den himmelska helgedomen måste också innebära att de erkände kraven i Guds lag och sabbatens giltighet, såsom den påbjuds i det fjärde budet. Detta förklarar det bittra och starka motståndet mot denna följdriktigatolkning av Bibeln, som ledde fram till att Kristi tjänst i den himmelska helgedomen klarlades. Människor försökte stänga den dörr som Gud hade öppnat och öppna den dörr som han hade stängt. Men ”han som öppnar så att ingen kan stänga, och stänger så att ingen kan öppna”, hade förklarat: ”Se, jag har låtit en dörr stå öppen för dig, en dörr som ingen kan stänga.” (Upp 3:7, 8). Kristus hade öppnat dörren, eller tjänsten, i det allraheligaste. Ljus lyste ut genom denna öppna dörr i den himmelska helgedomen. Man såg att det fjärde budet fanns i den lag som förvarades där. Det som Gud hade upprättat kunde ingen människa omkullkasta. rätt (380)En tredubbel varning (380)Genom den förste ängeln uppmanas människorna: ”Frukta Gud och ge honom äran” och tillbe honom som himlens och jordens Skapare. För att kunna göra detta måste de lyda hans lag. Den vise mannen säger: ”Frukta Gud och håll hans bud, ty det hör alla människor till.” Om man inte lyder hans bud kan ingen tillbedjan vara välbehaglig inför Gud. ”Detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud.” ”Om någon vänder bort sitt öra och ej vill höra lagen, då är också hans bön en styggelse.” (Pred 12:13, 1 Joh 5:3, Ords 28:9). rätt (380)Plikten att tillbe Gud bygger på förhållandet att han är Skaparen och att alla andra varelser har honom att tacka för sin existens. Överallt i Bibeln, där hans krav på ära och tillbedjan framför hedningarnas gudar framhålls, hänvisas det till hans skaparmakt. ”Folkens alla gudar är avgudar, men HERREN har gjort himlen.” (Ps 96:5). ”Vem vill ni då likna mig vid, så att jag skulle vara som han? säger den Helige. Lyft upp era ögon mot höjden och se: Vem har skapat allt detta?” ”Ty så säger HERREN, han som har skapat himlen, han som ensam är Gud, som har format jorden och gjort den...: Jag är HERREN, och det finns ingen annan.” (Jes 40:25, 26; 45:18). Psalmisten säger: ”Besinna att HERREN är Gud. Han har gjort oss och inte vi själva.” ”Kom, låt oss falla ner och tillbe, låt oss böja knä för HERREN, vår skapare.” (Ps 100:3, 95:6). Och de heliga väsen som tillber Gud i himlen ger som skäl för den hyllning de ägnar honom: ”Du, vår Herre och Gud, är värdig att ta emot pris, ära och makt, ty du har skapat allt.” (Upp 4:11). rätt (381)I Uppenbarelsebokens 14:e kapitel uppmanas människor att tillbe Skaparen. Som ett resultat av detta trefaldiga budskap visar profetian oss en grupp människor som håller Guds bud. Ett av dessa bud visar direkt på Gud som Skaparen. Det fjärde budet förklarar: ”Den sjunde dagen är HERRENS, din Guds, sabbat.... Ty på sex dagar gjorde HERREN himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Därför har HERREN välsignat sabbatsdagen och helgat den.” Angående sabbaten säger Herren vidare, att den är ”ett tecken ... för att ni skall inse att jag är HERREN, er Gud”. (2 Mos 20:10, 11; Hes 20:20). Och orsaken anges: ”Ty på sex dagar gjorde HERREN himmel och jord, men på sjunde dagen upphörde han med sitt arbete och vilade.” (2 Mos 31:17). rätt (381)Dagen med bakgrund (382)I motsats till dem som håller fast vid Guds bud och tron på Jesus (Upp 14:12), pekar en tredje ängel på en grupp, som på grund av sina villfarelser får en högtidlig och fruktansvärd varning: ”Den som tillber vilddjuret och dess bild och tar dess märke på sin panna eller sin hand, han skall själv få dricka av Guds vredes vin.” (Upp 14:9, 10). Om vi skall förstå detta budskap, är det nödvändigt att vi förstår de symboler som används. Vad betecknar då vilddjuret, bilden och märket? rätt (382)Den profetiska framställning där dessa symboler förekommer börjar i Uppenbarelsebokens 12:e kapitel med draken som försökte förgöra Kristus,när denne föddes. Draken sägs vara Satan (Upp 12:9). Det var han som påverkade Herodes attdödaFrälsaren. Men det viktigaste redskap som den Onde använde sig av i striden mot Kristus och hans folk under de första århundradena av den kristna tidsåldern var det romerska riket. Här var hedendomen den förhärskande religionen. Medan draken alltså först och främst är en bild på Satan, är den i andra hand en symbol på det hedniska Rom. rätt (382)I det 13:e kapitlet (verserna 1-10) skildras ett annat djur. Det ”liknade en leopard” och draken gav detta djur ”sin makt och sin tron och stor myndighet”. De flesta protestanter har ansett att denna symbol är en framställning av påvemakten, som kom att äga den makt, det säte och den myndighet, som en gång tillhörde det gamla romerska riket. Om leoparden står det: ”Åt vilddjuret gavs en mun som talade stora och hädiska ord ... Det öppnade sin mun för att häda Gud, för att häda hans namn och hans tabernakel, dem som bor i himlen. Och åt vilddjuret gavs makt att strida mot de heliga och att besegra dem, och det fick makt över alla stammar och folk och språk och folkslag.” Denna förutsägelse, som ganska exakt motsvarar beskrivningen av det lilla hornet i Daniels sjunde kapitel, avser utan tvivel påvemakten. rätt (382) ”... och det fick makt att göra så i fyrtiotvå månader.” (Vers 5). Och, säger profeten: ”Ett av dess huvuden såg ut som om det hade blivit slaktat.” (Vers 3). Och vidare: ”Den som för andra bort i fångenskap, han skall själv bli bortförd i fångenskap, den som dräper andra med svärd, han skall själv bli dräpt med svärd.” (Vers 10, 1917). Och de 42 månaderna är samma tid som ”en tid och tider och en halv tid”, tre och ett halvt år, eller 1260 dagar, i Daniels sjunde kapitel, den tid under vilken påvemakten skulle förfölja Guds folk. Såsom nämnts i tidigare avsnitt började denna tidsperiod när påvemakten kom till makten år 538 e Kr, och den tog slut år 1798. Då togs påven tillfånga av de franska stridskrafterna. Påvemakten fick sitt dödssår, och denna förutsägelse gick i uppfyllelse: ”Den som för andra bort i fångenskap, han skall själv bli bortförd i fångenskap.” rätt (383)En annorlunda nation (383)Men djuret med de två hornen liknade ett lamm som steg upp ur ”jorden”. I stället för att omstörta andra riken för att själv komma till makten måste den nation som här framställs uppträda på ett område som inte tidigare var i andras ägo, och växa upp gradvis och fredligt. Denna makt skulle därför inte uppstå bland de tätt befolkade, kämpande rikena i den gamla världen - detta oroliga hav av ”folk och människoskaror och folkslag och tungomål”. Vi måste söka längre västerut. rätt (383)Vilken nation i den ”nya världen” var det, som år 1798 höll på att komma till makten och som gav löfte om storhet och styrka och som tilldrog sig världens uppmärksamhet. Profetians uppfyllelse är så uppenbar, att det inte finns någon anledning till tvivel. Bara en enda nation, och ingen annan, motsvarar den bild som profetian tecknar. Det är USA. Utan att själva vara uppmärksamma på det har talare och historiker, när de har skildrat denna nations uppkomst och tillväxt, gång på gång använt sig av samma tankegång, ja, nästan exakt samma ord som den bibliske författaren. Profeten såg djuret ”stiga upp ur jorden”. Efter vad översättarna säger kan det ord som här återges med ”stiga upp” i bokstavlig mening översättas med att ”växa upp som en planta”. Och som vi har sett måste nationen växa fram inom ett område som tidigare inte har varit ockuperat. En framstående författare beskriver Förenta staternas uppkomst och talar om ”mysteriet hur hon växer fram ur intet” och säger: ”Liksom ett tyst frö växte vi upp till ett rike.” (G. A. Townsend, The New World Compared With the Old, s 462).En tidskrift i Europa beskrev 1850 Förenta Staterna som ett underbart rike som ”dök upp” och ”i all jordens stillhet dagligen växte till i makt och stolthet”. (The Dublin Nation). Edward Everett sade i ett föredrag om pilgrimsfäderna, som grundade denna nation: ”Sökte de efter en avsides liggande plats, oförarglig på grund av dess obemärkthet och trygg i sin avlägsna position, där den lilla församlingen i Leyden kunde få glädja sig åt samvetsfrihet? Betrakta de mäktiga regioner över vilka de genomfredlig erövring ... har burit korsets fana!” (Tal hållet i Plymouth, Mass, 22 dec 1824, sid 11). rätt (384)Ungdom, oskuld och mildhet (384)Men djuret med de lammlika hornen ”talade som en drake. Det utövar det första vilddjurets hela makt inför det och får jorden och dess invånare att tillbe det första vilddjuret, vars dödliga sår hade blivit läkt.” (Upp.13:11-12). rätt (384)De lammlika hornen och drakrösten visar på en slående motsättning mellan tal och handling hos denna nation som här framställts symboliskt. Nationen ”talar” genom sina lagstiftande och rättsliga myndigheters handlingar. Genom sådana handlingar kommer den att förneka de liberala och fredliga grundsatser, som den accepterat som grund för sin politik. Förutsägelsen om att den skall tala ”som en drake” och utöva ”det första vilddjurets hela makt” framställer klart en utveckling av en anda av ofördragsamhet och förföljelse, liknande den som kommit till uttryck bland de nationer som framställts genomsymbolerna draken och leoparden. Och förklaringen att djuret med de två hornen ”får jorden och dess invånare att tillbe det första vilddjuret” visar att denna nation kommer att använda sig av sin myndighet för att tvinga igenom en eller annan religiös förordning, som kommer att bli en hyllning till påvemakten. rätt (385)En sådan handling kommer att stå i direkt strid mot grundsatserna i Förenta staternas författning, i motsats till andan i dess fria institutioner, i strid mot de direkta och högtidliga förpliktelserna i självständighetsförklaringen och i strid med grundlagen. Nationens grundare försökte på ett klokt sätt att skydda sig mot att kyrkan skulle använda sig av världslig makt, med intolerans och förföljelse som ett ofrånkomligt resultat. Konstitutionen föreskriver att ”kongressen skall inte stifta någon lag angående införande av religion eller förbjuda fri religionsutövning” och att ”inga religiösa krav någonsin skall ställas som villkor för tillsättande av något offentligt ämbete i Förenta staterna”. Bara genom att uppenbart åsidosätta dessa garantier för nationens frihet kan någon som helst religiös förordning genomdrivas med hjälp av borgerliga myndigheter. Men det motsägelsefullamed ett sådant tillvägagångssätt är inte mer påfallande än det som kommer fram genom symbolen: Djuret som har horn som ett lamm, som i sin bekännelse är rent, oskyldigt och milt, talar som en drake. rätt (385)I strid mot grundsatserna (386)Men vad är ”en avbild åt vilddjuret”? Och hur skall den uppstå? Avbilden åstadkoms av det tvåhornade djuret och det är en avbild åt det första djuret. Det kallas också en avbild av vilddjuret (vers 15). För att få veta något om avbildens natur och hur den kommer att uppstå, måste vi undersöka egenskaperna hos själva vilddjuret, dvs påvemakten. rätt (386)När den första kristna församlingen började bli moraliskt fördärvad, därför att den avvek från det rena evangeliet och införde hedniska seder och bruk, förlorade den Guds Ande och kraft. För att kunna härska över människornas samveten sökte den hjälp hos de världsliga makterna. Resultatet av detta blev påvemakten, en kyrka som härskade över statsmakterna och som använde sig av dessa för att verka försina egna avsikter, framförallt för att straffa ”kätteri”. Skall Förenta staterna kunna göra en avbild av vilddjuret, måste den kyrkliga makten komma att härska över statsmakterna på ett sådant sätt att statens myndighet också används av kyrkan för att fullborda dess egna avsikter. rätt (386)Överallt där kyrkan har fått världslig makt, har den använts till att straffa dem som avvikit från dess läror. Protestantiska kyrkosamfund som har följt i den romerska kyrkans fotspår genom att förena sig medvärldsliga makter har visat samma benägenhet att inskränka samvetsfriheten. Den engelska kyrkans långvariga förföljelse av de frikyrkliga är ett exempel på detta. Under 1500- och 1600-talet blev tusentals frikyrkopredikanter tvingade att lämna sina församlingar, och många, både präster och lekmän, dömdes till böter, tortyr och martyrdöd. rätt (386)Det var avfall som fick den kristna kyrkan att i början söka hjälp hos de borgerliga myndigheterna, och detta banade väg för påvemakten, dvsvilddjuret. Paulus skriver: ”Ty först måste avfallet komma ... fördärvets son, öppet trätt fram.” (2 Tess 2:3). Så kommer också avfall inom kyrkan att bereda väg för vilddjurets avbild. rätt (386)Bibeln förklarar, att före Herrens ankomst skall ett religiöst avfall inträffa, som liknar det som inträffade under de första århundradena. ”Det skall du veta att i de sista dagarna skall det komma svåra tider. Människorna kommer att älska sig själva och vara penningkära, skrytsamma, stolta, hånfulla, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa, kärlekslösa, oförsonliga, skvalleraktiga, obehärskade, råa, fientliga mot det goda, falska, egensinniga och högmodiga. De skall älska njutning i stället för Gud och ha ett sken av gudsfruktan men förneka dess kraft.” (2 Tim 3:1-5). ”Men Anden säger tydligt att i de sista tiderna kommer somliga att avfalla från tron och hålla sig till villoandar och till onda andars läror.” (1 Tim 4:1). Satan kommer att arbeta ”med lögnens alla tecken och under och med all slags orättfärdighet”. Och alla de som ”inte tog emot sanningen och älskade den, så att de kunde bli frälsta”, kommer att acceptera villfarelsens makt, ”så att de tror på lögnen”. (2 Tess 2:9-11). När detta stadium av ogudaktighet har uppnåtts, kommer resultatet att bli detsamma som under de första århundradena. rätt (386)De omfattande skiljaktigheterna i de protestantiska samfundens trosuppfattningar betraktas av många som ett avgörande bevis för att inga försök att åstadkomma en påtvingad överensstämmelse i trosfrågor någonsin kommer att göras. Men det har under många år inom de protestantiska samfunden funnits en stämning till förmån för ettförbund, grundat på gemensamma läror. För att åstadkomma ett sådantförbundmåste diskussion om sådana ämnen däralla inte är överens undvikas - hur nödvändigt det än kan vara från biblisk ståndpunkt. rätt (387)I en predikan som hölls år 1846, förklarade Charles Beecher: ”De evangeliska protestantiska kyrkosamfunden, ända upp i toppskikten, formas inte bara under en fruktansvärd press av enbart människofruktan. De lever, andas och arbetar dessutom under förhållanden som är totalt korrumperade och som vid varje tillfälle vädjar till alla lägre sidor i deras natur att förtiga sanningen och böja knä för avfallet. Var det inte så det gick med den romerska kyrkan? Lever vi inte dess liv på nytt? Och vad är det som väntar oss i den närmaste framtiden? Ett nytt allmänt kyrkomöte! En världskonferens! Evangelisktförbund och allmän trosbekännelse!” (Predikan över”The Bible a Sufficient Creed”, hållen vid Fort Wayne, Indiana, 22 febr 1846).Och när man kommit så långt är det bara ett steg som återstår till användandet av makt för att uppnå full enighet. rätt (387)Den ofrånkomliga följden (387)Djuret med de två hornen ”tvingar alla, små och stora, rika och fattiga, fria och slavar, att ta emot ett märke på högra handen eller på pannan, så att ingen kan köpa eller sälja utom den som har märket, vilddjurets namn eller dess namns tal” (Upp 13:16, 17). Den tredje ängelns varning lyder: ”Den som tillber vilddjuret och dess bild och tar dess märke på sin panna eller sin hand, han skall själv få dricka av Guds vredes vin”. (Upp 14:9, 10). ”Vilddjuret” som omtalas här, och som det tvåhornade djuret skall tvinga människorna att tillbe, är det första djuret i Upp 13:e kapitel, leoparden eller påvemakten. ”Vilddjurets bild” betecknar den form av avfallen protestantism som uppstår, när de protestantiska samfunden söker hjälp hos de borgerliga myndigheterna för att tvinga annorlunda tänkande att följa deras läror. Vad ”vilddjurets märke” är återstår att definiera. rätt (387)Efter varningen att tillbe vilddjuret och dess bild fortsätter profetian: ”Här gäller det för de heliga att ha ståndaktighet, för dem som håller Guds bud och bevarar tron på Jesus.” (Vers 12, 1917). De som håller Guds bud framställs alltså som en motsats till dem som tillber vilddjuret och dess bild och tar dess märke.Häravföljer att lydnad för Guds lag, å ena sidan, och överträdelse av den, å den andra, kommer att utmärka skillnaden mellan dem som tillber Gud och dem som tillber vilddjuret. rätt (387)Det som särskilt kännetecknar vilddjuret, och därmed också dess avbild, är att de bryter mot Guds bud. Daniel säger om det lilla hornet, påvemakten: ”Han skall sätta sig i sinnet att förändra heliga tider och lagar.” (Dan 7:25). Och Paulus beskriver samma makt som ”laglöshetens människa”,som skulle upphöja sig över allt som kallas gud. (2 Tess 2:3,4). Den ena profetian kompletterar den andra. Bara genom att förändra Guds lag kunde påvemakten upphöja sig över Gud. Var och en som förstår detta och ändå följer den förändrade lagen hyllar den makt som genomförde förändringen. En sådan lydnadshandling för påvliga lagar är ett tecken på trohet mot påvemakten i stället för mot Gud. rätt (388)Övermodiga maktanspråk (388)De som tillber Gud kommer att framför allt kännetecknas genom sin lydnad för det fjärde budet - eftersom det är tecknet på hans skapande makt och uttrycket för hans anspråk på människans vördnad och tillbedjan. De som tillber vilddjuret kommer att särskilt utmärka sig för sina ansträngningar att riva ned Skaparens minnesmärke och att upphöja den dag som den romerska kyrkan har instiftat. När påvemakten för första gången framförde sina arroganta påståenden om sin egen makt var det till förmån för söndagen. Första gången den tog statens makt till hjälp var för att tvinga människor att hålla söndagenhelig som ”Herrens dag”. Men Bibeln framhåller den sjunde dagen, och inte den första dagen, som Herrens dag. Kristus sade: ”Så är Människosonen Herre också över sabbaten.” Det fjärde budet säger: ”Den sjunde dagen är HERRENS, din Guds, sabbat.” Och genom profeten Jesaja kallar Herren den ”min heliga dag”. (Mark 2:28, 2 Mos 20:10,Jes 58:13). rätt (389)Det sägs ofta att Kristus förändrade sabbaten. Men detta är ett påstående som motbevisas av hans egna ord. I sin bergspredikan förklarade han: ”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att fullborda. Amen säger jag er: Innan himmel och jord förgår, skall inte en enda bokstav, inte en prick i lagen förgå, förrän allt har skett. Den som därför upphäver ett av dessa minsta bud och lär människorna så, han skall kallas den minste i himmelriket. Men den som håller dem och lär människorna dem, han skall kallas stor i himmelriket.” (Matt 5:17-19). rätt (389)Protestanterna medger i allmänhet att Bibeln inte innehåller några bevis för att sabbaten har förändrats. Detta framhålls tydligt i verk som getts ut av det amerikanska traktatsällskapet och den amerikanska söndagsskolföreningen. En av dessa skrifter erkänner: ”Nya testamentet är helt tyst när det gäller ett bestämt bud om sabbaten [söndagen, den första dagen i veckan] eller någon bestämd regel för att den skall hållas helig.” (George Elliott, The AbidingSabbath, sid 184). rätt (389)En annan säger: ”Fram till tidpunkten för Kristi död hade inte någon förändring gjorts med dagen.” Och ”så långt källorna visar ... gav de [apostlarna] ingen uttrycklig befallning, som påbjöd att den sjunde dagens sabbat skulle avskaffas och att den skulle hållas helig på den första dagen i veckan.” (A. E. Waffle, The Lord's Day, s 186-188). rätt (389)Katolikerna medger att förändringen av sabbaten har gjorts av deras kyrka, och att protestanterna genom att fira söndagen erkänner dess makt. I CatholicCatechismof Christian Religion sägs som svar på en fråga om vilken dag som skall firas i lydnad för det fjärde budet: ”Under den gamla lagen var lördagen den dag som var helig, men kyrkan, som har undervisats av Kristus och vägletts av Guds Ande, har infört söndagen i stället för lördagen. Därför håller vi nu den första dagen och inte den sjunde helig. Söndagen betyder och är nu Herrens dag.” rätt (389)Självtagen auktoritet (390)Den romerska kyrkan har inte frångått sitt krav på överhöghet.Världen och de protestantiska kyrkosamfunden accepterar en vilodag som är den romerska kyrkans verk,samtidigt som de förkastar den bibliska vilodagen och medger då i själva verket att den romerska kyrkans krav är berättigat. De kan åberopa sig av traditioner och kyrkofädernas auktoritet för denna förändring. Men när de gör det åsidosätter de just den grundsats som skiljer dem från den romerska kyrkan - att Bibeln och inte någonting annat än Bibeln är trosgrunden för protestanternas religion. Katoliker kan se att de bedrar sig själva, och att de medvetet sluter ögonen för de faktiska förhållandena i denna sak. Efterhand som rörelsen för att framtvinga helighållandet av söndagen vinner anslutning, gläder sig katoliker och känner sig överbevisade om, att det till slut skall medföra att hela den protestantiska världen förs in under romerska kyrkans fanor. rätt (390)Den romerska kyrkans anhängare förklarar att ”när protestanterna håller söndagen helig, är detta en hyllning som de, trots sin inställning, ger åt [den katolska] kyrkans auktoritet”. (Mgr. Segur, Plain Talk About the Protestantism of Today, sid 213).När de protestantiska samfunden genomdriver helighållandet av söndagen, genomdriver de därmed tillbedjan av påvemakten, eller vilddjuret. De som förstår vad det fjärde budet kräver, och väljer att helighålla den falska sabbaten i stället för den sanna, ärar därmed den makt som ensam har påbjudit det. Men just genom en sådan handling som genomdriver en religiös plikt med världslig makt, kommer församlingen själv att bli en bild av vilddjuret. När helighållandet av söndagen genomförs med makt i Förenta staterna, innebär det i själva verket att man tvingar människor att tillbe vilddjuret och dess bild. rätt (390)Tidigare generationers kristna höll söndagenhelig i tro att de höll den bibliska vilodagen. Och det finns ännu sanna kristna i alla kyrkosamfund, den romersk-katolska kyrkan inte undantagen, som tror att söndagen är den vilodag som Gud har bestämt. Gud accepterar deras uppriktiga avsikt och deras ärlighet mot honom. Men när helighållandet av söndagen genomförs genom lagstiftning, och när världen blir upplyst om att den sanna sabbaten skall hållas helig, kommer var och en som överträder Guds befallning för att lyda ett bud som inte har någon högre auktoritet än den romerska kyrkans att sätta påvemakten över Gud. Han hyllar därigenom den romerska kyrkan och den makt som genomdriver den ordning som den romerska kyrkan har infört. Han tillber vilddjuret och dess avbild. När människor förkastar den dag som Gud har förklarat vara tecknet på hans auktoritet, och i dess ställe ärar det som Rom har valt som tecknet på sin överhöghet, accepterar de tecknet på lydnad för den romerska kyrkan - ”vilddjurets märke”. Och inte förrän denna sak har tydligt framhållits för människorna, och de ställs inför valet mellan Guds bud och människors bud, kommer de som fortsätter med överträdelse att ta emot ”vilddjurets märke”. rätt (391)Den tredje ängelns budskap innehåller det mest fruktansvärda hot som någonsin riktats mot människor. Det måste vara en fruktansvärd synd som är orsak till att Guds vrede nedkallas, oblandad med nåd. Människor skall inte hållas i okunnighet om denna betydelsefulla sak. Varningen för denna synd skall förkunnas för världen innan Guds straffdomar hemsöker den, för att alla skall förstå varför dessa kommer och få tillfälle att undgå att drabbas av dem. Profetian förklarar att den förste ängeln förkunnar ett budskap för ”alla folk och stammar ochspråkoch folkslag” (Upp 14:6,7). Den tredje ängelns varning, som är en del av samma trefaldiga budskap, skall inte bli mindre utbredd. (Se Upp 14:9-12). Enligt profetian skall den förkunnas med hög röst av en ängel som flyger högst uppe på himlen, och den kommer att tilldra sig världens uppmärksamhet. rätt (391)När vi nått denna fas av striden, kommer kristenheten att indelas i två grupper - de som håller Guds bud och bevarar tron på Jesus, och de som tillber vilddjuret och dess bild och tar emot dess märke. Även om kyrka och stat förenar sina krafter för att tvinga ”alla, små och stora, rika och fattiga, fria och slavar” (Upp 13:16), att ta emot ”vilddjurets märke”, kommer ändå inte Guds folk att ta emot det. Profeten på Patmos ser ”dem som hade vunnit seger över vilddjuret och dess bild och dess namns tal” stå på glashavet, med ”Guds harpor i händerna och sjunger Moses, Guds tjänares, sång och sången till Lammet”. (Upp 15:2, 3). rätt (392) Guds tio bud (1917)2 Mos 20:3-17 rätt (392)1. (392)2. (392)3. (392)4. (392)5. (392)6. (392)7. (392)8. (392)9. (392)10. (392) Förändrad av människor enligt katekeserrätt (392)1. (392)2. (392)3. (392)4. (392)5. (392)6. (392)7. (392)8. (392)9. (392)10. |