| Hängiven Herren kapitel 9. Från sida 70 | ren sida tillbaka |
(70)Den storartade framgång, som åtföljde apostlarnas och deras medarbetares förkunnelse av evangeliet, föranledde än värre hat från Kristi fiender. De gjorde allt de kunde, för att hindra dess framgång, och lyckades slutligen att rikta den romerske kejsarens makt mot de kristna. Ohygglig förföljelse följde, under vilken många av Kristi efterföljare dödades. Aposteln Johannes var nu en gammal man, men han fortsatte att förkunna läran om Kristus med stor iver och framgång. Motståndarna kunde inte säga emot hans kraftfulla vittnesbörd, som kraftfullt uppmuntrade bröderna. rätt (70)Då de kristnas tro tycktes skaka på grund av det ursinniga motstånd, som de utsattes för, brukade aposteln med stor värdighet, kraft och vältalighet upprepa: "Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi skådade och med våra händer rörde vid – om Livets Ord är det vi vittnar . . . Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall ha gemenskap med oss. Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus" (Första Johannesbrevet 1:1-3). rätt (70)Det bittraste hatet tändes mot Johannes för hans aldrig sviktande trofasthet mot Kristi sak. Han var den siste överlevande av lärjungarna, som varit nära knutna till Jesus, och hans fiender bestämde att hans vittnesbörd måste tystas. Om det lyckades, trodde de att läran om Kristus inte skulle spridas vidare; och om den bemöttes med stränghet, kunde den snart dö ut i världen. Alltså kallades Johannes till Rom, för att ställas inför rätta för sin tros skull. Falska vittnen anklagade honom för uppvigling, genom att han påstods offentligt förkunna läror, som skulle undergräva myndigheterna. rätt (71)Aposteln framställde sin tro på ett klart och övertygande sätt med sådan enkelhet och frispråkighet, att hans ord hade en kraftfull inverkan. Åhörarna blev förbluffade över hans klokhet och vältalighet. Men ju mera övertygande hans vittnesbörd, desto mera glödande hat från sanningens motståndare. Kejsaren fylldes av ursinne, och hädade Guds och Kristi namn. Han förmådde inte att motbevisa apostelns resonemang eller tala med samma kraft som aposteln. Därför bestämde han sig för, att tysta den trogne förkunnaren. rätt (71)Guds Vittne tystades inte - Här ser vi, hur hårt hjärtat kan bli, när det tjurigt vänder sig emot Guds syften. Församlingens fiender var fast beslutna, att försvara sin stolthet och makt inför folket. Genom kejsarens påbud förvisades Johannes till ön Patmos, dömd, som han säger oss, "för Guds ord och Jesu vittnesbörds skull" (Uppenbarelseboken 1:9). Dock misslyckades Kristi fiender fullständigt i sin avsikt, att tystna Hans trogna vittne. Från hans plats i landsflykt hörs apostelns röst. Den når ända fram till tidens slut och förkunnar de mest spännande sanningar, som någonsin meddelats till dödliga. rätt (72)Patmos, en öde klippö i Egeiska Sjön, hade utsetts av de romerska myndigheterna till förvisningsort för brottslingar. Men för Guds tjänare visade sig denna dystra boning vara himmelens port. Han stängdes ute från livets jäkt och från aktivt arbete som evangelist, men han utestängdes inte från Guds närvaro. I sitt ödsliga hem kunde han umgås med konungars Konung och mera ingående studera yttringarna av gudomlig makt i naturens bok och på inspirationens sidor. Han fann nöje i, att begrunda det stora skapelseverket och älskade den Gudomlige Arkitektens kraft. Under tidigare år hade hans ögon hälsats av åsynen av skogstäckta kullar, gröna dalgångar och fruktbärande slätter; och i naturens samlade skönhet hade han glatt sig åt att spåra Skaparens visdom och skicklighet. Nu var han omgiven av anblickar, som för många skulle ha tett sig dystra och ointressanta. Men för Johannes var det annorlunda. Han lyckades dra de väsentligaste lärdomar från de hotande, ödsliga klipporna, mysterierna hos det stora djupet och himlavalvets härlighet. För honom bar det hela avtrycket av Guds makt och tillkännagav Hans härlighet. rätt (72)Naturens Röst (73)Men samtidigt som hela omgivningen tycktes öde och kal, var den blå himlen som välvde sig ovanför aposteln på det isolerade Patmos, lika strålande och vacker som den ovanför hans älskade Jerusalem. Väl en person blickar på kvällshimlens härlighet och lägger märke till Guds verk i form av dess härar, då drar vederbörande en lärdom om Skaparens väldighet i jämförelse med den egna litenheten. I fall personen burit på stolthet och självupptagenhet på grund av rikedom, eller förmågor, eller yttre skönhet, då bör han eller hon gå ut en vacker kväll och titta på den stjärnprydda himlen. Det skall lära personen, att tygla sin stolthet i närvaron av den Oändlige. rätt (73)I rösten från många vatten – djup, som ropade till djup – hörde profeten Skaparens stämma. Havet, piskat till ursinne av de obarmhärtiga vindarna, var för honom en bild på en sårad Gud. De mäktiga vågorna, vars värsta utbrott hämmades genom den gräns som en osynlig hand stakat ut, talade till Johannes om en oändlig makt, som styrde över djupet. Och dess motsats framträdde också för hans syn: Svaga dödligas oförstånd – de är blott maskar i stoftet – som förhärligar sig själva i sin klokhet och styrka samt sätter sig upp emot världsalltets Härskare, som om Gud skulle vara som en av dem. Hur blind och utan allt vett är inte människors stolthet! En timme av Guds välsignelse i form av solsken och regn över marken gör mer för att förändra naturen, än människan med all sin omskrutna vetskap och ihärdiga ansträngningar förmår att uppnå under en hel livstid. rätt (74)Den landsförvisade profetens vistelseort, en ö, uppvisade yttringar av Guds kraft, och genom naturens företeelser umgicks han med sin Gud. Själens intensivaste längtan efter Gud, dess innerligaste böner, steg upp till himmelriket från det klippiga Patmos. Då Johannes betraktade klipporna, blev han påmind om Kristus, grundvalen till hans egen styrka, i vars skugga han kunde gömma sig utan fruktan. rätt (74)Han helighöll Vilodagen (74)Guds Son talade till Moses från bergets topp. Gud gjorde klipporna till Sin helgedom. Hans tempel var de eviga höjderna. Den Gudomlige Lagstiftaren steg ned på det klippiga berget, för att tala Sin lag så att den hördes till allt folket. De skulle ta intryck av den storslagna och skräckinjagande uppvisningen av Hans makt och härlighet, samt frukta för att överträda Hans bud. Gud uttalade Sin lag mitt i åskknallar och ljungeldar ur det täta molnet på berget, och Hans stämma ljöd som en högljutt skallande trumpet. Herrens lag var oföränderlig, och tavlorna som Han skrev lagen på, bestod av solid sten – ett tecken på oåterkalleligheten hos Hans stadgar. Det klippiga Horeb blev en helig plats för alla dem, som älskade och högaktade Guds lag. rätt (75)Instängd med Gud (75)Johannes var instängd med Gud. I takt med att han lärde sig mera om Guds sinnelag genom skapelsens verk, steg hans aktning för Skaparen. Han frågade ofta sig själv: Varför vill inte människorna, som i allt beror på Gud, få frid med Honom genom lydnad av hjärtat? Hans visdom vet ingen gräns, och Hans kraft och makt går ej att uttömma. Han styr över himlarna med deras oräkneliga världar. Han bevarar storslagenheten och skönheten hos Sina skapade verk i fullkomlig samklang. Synd är lika med överträdelse av Guds lag, och straffet för synd är döden. Det skulle aldrig ha uppstått disharmoni i himmelen eller på Jorden, om synden aldrig hade existerat. Olydnad mot Guds lag har medfört allt det elände, som förekommit ibland Hans skapade varelser. Varför vägrar människorna, att låta försona sig med Gud? rätt (76)Det är ingen småsak, att synda emot Gud, att låta människans vrånga vilja förhäva sig mot Skaparens vilja. Även i denna värld är det bäst för människan, att lyda Guds bud. Och det ligger utan tvivel i hennes intresse, att hon underordnar sig Gud, och håller fred med Honom. Djuren i naturen lyder sin Skapares lag genom instinkten, som styr dem. Han säger till det stolta havet: "’Hit får du komma, men inte längre" (Job 38:11); och genast lyder vattnen Hans ord. Planeterna förs högtidligt fram i fullkomlig ordning, lydande lagarna Gud har instiftat. Av alla de varelser, som Gud skapat på Jorden, är människan ensam i sitt uppror. Ändå har hon ett förstånd, som gör att hon kan begripa kraven hos Guds lag och ett samvete, som gör att hon kan känna skuld över brott mot lagen samt frid och lycka över lydnad mot lagen. Gud danade henne med fri vilja, för att hon antingen skulle lyda eller inte lyda. Lönen evigt liv – en härlighet, som väger tungt och varar i evighet – lovas åt dem, som gör Guds vilja, medan hotet om Hans vrede hänger över alla, som vänder Hans lag ryggen. rätt (76)Guds Majestät (77)Han fick se Kristus (78)Johannes, som älskat sin Herre så mycket, och som troget hållit fast vid sanningen trots hotet om fängelse, piskning och död, uthärdar inte strålglansen från Kristi närvaro, och faller likt en död till marken. Jesus lägger så handen på Sin platt liggande tjänare och säger: "’Var inte förskräckt... Jag var död, och se, jag lever i evigheternas evigheter" (Uppenbarelseboken 1:17, 18). Johannes fick kraft till att leva i närvaron av sin förhärligade Herre, varpå visades för honom i en helig syn Guds avsikter inför framtiden. De underbara lockelserna i det himmelska hemmet visades för honom. Han tilläts att betrakta Guds tron, och se de förlossades vitklädda skara. Han hörde de himmelska änglarnas musik, och segersången från dem, som segrat genom Lammets blod och sitt vittnesbörds ord. rätt (78)Johannes’ Ödmjukhet (79)Johannes undervisade om handfast helgelse. Han lägger fram ofelbara regler för kristnas uppförande. De måste vara renhjärtade och uppträda korrekt. De får aldrig nöja sig med en tom bekännelse. Med omisskännliga ord förklarar han, att vara en kristen är att vara lik Kristus. rätt (79)Johannes’ liv var ett enda ihärdigt försök, att rätta sig |