| Återlösningens Historia kapitel 15. Från sida 112 | ren sida tillbaka |
(112)Detta kapitel bygger på Andra Moseboken 5:1-12:28. (112)Allt omkring Israels barn var ägnat, att få dem att glömma den levande Guden. Ändå förekom det ibland hebréerna sådana, som bevarade kunskapen om den sanne Guden, himmelens och jordens Skapare. De bedrövades över, att se sina barn dagligen bevittna, och ta efter de avgudadyrkande människornas vedervärdigheter i omgivningen. Barnen knäföll således för Egyptens gudar, gjorda av trä och sten, och offrade till dessa döda föremål. De trofasta var bedrövade, och i sin förtvivlan ropade de till Herren om befrielse från det egyptiska oket; att Han skulle leda dem ut ur Egypten, så att de bleve fria från avgudadyrkan, och från omgivningens fördärvliga inflytande. rätt (112)Men många av hebréerna var nöjda med, att ha kvar träldomsoket runt halsen, i stället för att uppsöka ett nytt land och möta svårigheterna knutna till en sådan resa. Därför befriade Herren dem inte genom det första förunderliga tecknet inför Farao. Han styrde händelserna så, att Faraos tyranni skulle utvecklas mera fullt ut, så att Han måste visa Sin kraft för egyptierna, liksom för Sitt eget folk. Därmed skulle de längta efter, att lämna Egypten, och välja att tjäna Gud. rätt (113)Fastän många av israeliterna hade blivit fördärvade av avgudadyrkan, stod de trofast upp för Gud. De hade inte dolt sin tro, utan öppet vittnat för egyptierna, att de tjänade den ende sanne och levande Guden. De gick igenom för dem bevisen för Guds existens och kraft ända från skapelsen. Egyptierna fick tillfälle till, att lära känna hebréernas tro, och deras Gud. De hade försökt, att omstörta trofasta tillbedjare av den sanne Guden, och förargade sig över sitt misslyckande, trots hot, löften om belöning och grym behandling. rätt (113)De två föregående kungarna, som hade suttit på Egyptens tron, var diktatoriska, och hade grymt bemött hebréerna. Israels äldste hade ansträngt sig för, att väcka liv i israeliternas falnande tro, genom att hänvisa till löftena riktade till Abraham, och Josefs profetiska ord strax före sin död, som förutsade deras befrielse från Egypten. Några valde att lyssna och tro. Andra betraktade sitt sorgliga tillstånd, och avvisade hoppet. rätt (113)Israel påverkades av Omgivningen (114)Egyptierna fäste så israeliternas uppmärksamhet på deras egna gudar, som de själva hade valt och som israeliterna kallade för falska gudar. De sade triumfatoriskt, att deras gudar hade skänkt dem välstånd, och hade gett dem mat och kläder samt stora rikedomar; liksom att deras gudar hade gett israeliterna i deras händer till att tjäna dem, plus att de ägde kraft till att förtrycka dem, och släcka deras livslåga, så att de inte mer skulle vara ett folk. De gjorde narr av tanken, att hebréerna någonsin skulle bli befriade ur slaveriet. rätt (114)Farao skröt över, att han gärna ville se deras Gud befria dem ur hans händer. Dessa ord krossade hoppet hos många ibland Israels barn. För dem tycktes kungens och hans rådgivares ord ha besannats i hög grad. De var medvetna om, att de behandlades som slavar, och att de måste stå ut med allt det förtryck, som deras arbetsgivare och härskare hade staplat på dem. Deras gossebarn jagades och dödades. Deras egna liv var en börda; och ändå trodde de på och dyrkade himmelens Gud. rätt (114)De jämförde sin belägenhet med egyptiernas. Dessa trodde alls inte på en levande Gud, som hade förmågan, att frälsa och utplåna. Somliga av dem tillbad avgudar, bilder gjorda i trä och sten, medan andra valde, att dyrka solen, månen och stjärnorna; ändå blev de välsignade med välstånd. Och en del av hebréerna menade, att om Gud verkligen stode över alla gudar, skulle Han inte på detta sätt låta dem träla åt en avgudadyrkande nation. rätt (114)Guds trofasta tjänare förstod, att det var på grund av deras opålitlighet som ett folk, och deras fallenhet för, att gifta in sig i andra folkslag och därigenom förledas till avguderi, som Herren lät dem utvandra till Egypten. Och de tillkännagav entydigt för sina bröder, att Gud skulle raskt leda dem ut ur Egypten, och bryta deras betungande ok. rätt (115)Tidpunkten hade kommit, då Gud skulle besvara Sitt förtryckta folks böner, och skulle föra dem ut ur Egypten med så mäktiga uppvisningar av Sin makt, att egyptierna skulle måsta medge, att hebréernas Gud, som de hade föraktat, stod över alla gudar. Han skulle nu straffa dem för deras avgudadyrkan, och för deras stolta prål över de nådegåvor de hade fått av sina döda gudar. Gud ämnade förhärliga Sitt eget namn, så att andra folk skulle höra talas om Hans kraft och darra inför Hans mäktiga handlingar. Genom att bevittna Hans mirakulösa gärningar, skulle Hans folk komma att helt och fullt vända sig bort ifrån sin egen avgudadyrkan, för att tillbe Honom av rent hjärta. rätt (115)I Israels befrielse från Egypten visade Gud alla egyptierna tydligt Sin särskilda barmhärtighet mot Sitt folk. Gud fann det rätt, att utgjuta Sina straffdomar över Farao, så att han genom bitter erfarenhet och inte på något annat sätt skulle inse, att Herrens kraft översteg alla andras. För att Hans namn måtte förkunnas över hela jorden, skulle Han ge exempel och påtagliga bevis till alla folk på Sin gudomliga kraft och rättfärdighet. Det var Guds plan, att dessa yttranden av kraft skulle stärka Hans folks tro, och att deras efterkommande ständigt skulle dyrka Honom allena, som hade utfört sådana nådiga under för deras skull. rätt (115)Mose tillkännagav för Farao – sedan denne hade krävt av folket, att de skulle göra tegelstenar utan att ge dem halm – att Gud, som han sade sig inte känna, skulle tvinga honom till, att ge upp sitt krav, och erkänna Hans auktoritet som störste härskare. rätt (116)Plågorna (116)Trollkarlarna förmådde ej, att framkalla mygg. Herren ville inte, att det skulle se ut i deras ögon, eller i egyptiernas, som att de kunde framkalla myggplågan. Han ville få bort alla ursäkter till vantro hos Farao. Han förmådde till och med trollkarlarna att säga: ”’Detta är Guds finger.’” rätt (116)Därefter kom plågan med flugsvärmar. De var inte flugor, som harmlöst stör oss under vissa årstider; utan de flugor, som kom över Egypten, var stora och giftiga. Deras stick var ytterst smärtsamma för människor och djur. Gud skilde Sitt folk från egyptierna, och lät inga flugor närma sig deras område. rätt (117)Herren sände så pest över deras boskap, och samtidigt beskyddade Han hebréernas boskap, varav ingen dog. Därnäst kom böldplågan över människor och djur, något som trollkarlarna inte kunde skydda sig själva emot. Sedan sände Herren hagelplågan blandad med eld ned över Egypten, med flammande blixtar och åskans dån. Tidpunkten för varje plåga angavs, innan den inträffade, så att det inte kunde sägas, att den var en tillfällighet. Herren demonstrerade för egyptierna, att hela jorden stod under hebréernas Guds kommando – att åska, hagel och storm lydde Hans röst. Farao, den stolte kung, som en gång hade frågat: ”’Vem är Herren? Skulle jag lyssna på honom och släppa Israel?”, ödmjukade sig och sade: ”’Den här gången har jag syndat. Det är Herren som är rättfärdig och jag och mitt folk har gjort orätt.” Han bad Mose, att vara medlare inför Gud, för att den fruktansvärda åskan och blixtrandet skulle upphöra. rätt (117)Herren sände därnäst gräshoppornas hemska plåga. Kungen valde, att finna sig i plågorna hellre, än att underkasta sig Gud. Utan ånger såg han hela sitt rike utsättas för miraklet från dessa förfärliga domar. Herren sände sedan mörker över Egypten. Folk blev inte bara berövade ljuset, utan själva atmosfären var väldigt tryckande, så det var vanskligt att andas; likväl var hebréernas atmosfär ren, och ljus fanns i deras boningar. rätt (117)En till plåga lät Gud drabba Egypten, den var svårare, än någon av de föregående. Det var kungen och hans avgudapräster, som in i det sista motsatte sig anmodandena från Mose. Folket var av den uppfattningen, att hebréerna borde tillåtas att lämna Egypten. Mose berättade för Farao och Egyptens folk, liksom för israeliterna, om arten och verkan av den sista plågan. Om natten, så fruktansvärt för egyptierna, och så härligt för Guds folk, blev Påskens högtidliga förordning införd. rätt (118)Det var väldigt svårt för den egyptiske kungen och ett stolt och avgudadyrkande folk, att ge efter för himmelens Guds krav. Den egyptiske kungen var sen till att ge med sig. Under de svåraste pinor gav han efter en smula; men väl pinan var väck, tog han tillbaka det han hade lovat. Alltså rammade plåga efter plåga Egypten, och han gav inte efter mera, än han var tvungen till genom Guds vredes ödesdigra hemsökelser. Kungen höll faktiskt fast vid sitt uppror även sedan Egypten hade ödelagts. rätt (118)Mose och Aron upplyste Farao om arten och verkan av varje plåga, som skulle följa på hans vägran, att släppa Israel. Varje gång såg han plågorna komma exakt enligt varningen; ändå vägrade han att ge efter. Först ville han blott ge dem tillåtelse till, att offra till Gud i Egyptens land; så, efter att Egypten hade lidit under Guds vrede, gav han männen allena lov till att resa. Sedan nästan hela Egypten gått under genom gräshoppsplågan, gav han deras barn och deras hustrur lov till, att också resa; men vägrade att låta dem ta med sig sin boskap. Mose berättade då för kungen, att Guds ängel skulle dräpa deras förstfödda. rätt (118)Varje plåga kom litet närmare inpå skinnet och var mera sträng, och den avslutande skulle visa sig vara mera ödesdiger, än sina föregångare. Men den stolte kungen blev utomordentligt vred, och ödmjukade sig inte. Och då egyptierna såg de omfattande förberedelser, som gjordes ibland israeliterna för den ödesdigra natten, skrattade de åt blodets tecken på deras dörrposter. rätt |