Kristi Död

(145)Då Han gav Sitt dyrbara liv, hölls inte Kristus uppe av någon segerglädje. Det rev och slet i Hans hjärta av ångest – allt var ett ogenomträngligt mörker. Dock var det inte fruktan för eller smärtan vid döden, som orsakade Hans lidande. Nej, smärtan berodde på den söndersmulande tyngden från världens samlade synder, en känsla av åtskillnad från Faderns kärlek. Detta krossade Frälsarens hjärta och orsakade Hans snabba död. rätt

(145)Kristus kände den ångest och fasa, som syndare kommer att erfara när de vaknar upp och blir varse sin skuld. De kommer då att förstå, att de själva stängt sig ute från himmelens frid och fröjd. rätt

(145)Änglar betraktade slagna av häpna den ångest och förtvivlan, som Guds Son gick igenom. Hans själsångest var så ytterlig, att Han knappt kände någon fysisk smärta. rätt

(145)Naturen kände medlidande med Honom. Solen sken klart till på middagen, då den plötsligt tycktes bli släckt. Korset höljdes av ett mörker lika svart som den djupaste midnattstimme. Detta övernaturliga mörker varade i hela tre timmar. rätt

(145)En namnlös skräck grep massan. Svordomarna och smädelserna upphörde. Män, kvinnor och barn föll ned till marken i neslig fasa. rätt

(145)Nu och då lystes mörkret upp av blixtar, som ljungade ur molnet, och lyste upp korset med den fastnaglade Återlösaren. Alla trodde, att stunden för deras straff var kommen. rätt

(145)Vid nionde timmen lyfte mörkret från folket, men var fortfarande lindat likt en mantel kring Frälsaren. Blixtarna verkade slungas mot Honom, där Han hängde på korset. Det var då, som Han lät höra Sitt förtvivlade rop: rätt

(146)”’Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?’” (Matteusevangeliet 27:46.) rätt

(146)Under tiden hade mörkret brett ut sig över Jerusalem och slätterna i Judéen. Då alla ögon vändes mot den dömda staden, såg de Guds vredes rasande blixtar riktas mot den. rätt

(146)Plötsligt lyfte mörkret från korset, och i klara, trumpetliknande toner, som tycktes genljuda genom hela skapelsen, ropade Jesus: rätt

(146)”’Det är fullbordat’.” Johannesevangeliet 19:30. ”’Far, jag överlämnar min ande till dig’.” Lukasevangeliet 23:46. rätt

(146)Ett ljus omgav korset, och Frälsarens ansikte strålade med Solens härlighet. Sedan böjde Han ned huvudet mot bröstet och dog. rätt

(147)Mängden stående kring korset var som förlamad, och blickade med återhållen anda på Frälsaren. Åter igen sveptes Jorden in i mörker, och så ljöd det ett dovt muller, likt stark åska. Detta följdes av en våldsam jordbävning. rätt

(147)Åskådarna skakades så av jordbävningen, att de formerade klungor. Hejdlös förvirring och vild skräck uppstod. I de omgivande bergen slets klippor itu och störtade ned på slätterna. Gravar öppnades och kastade ur sig många av de döda. Skapelsen tycktes hålla på att lösas upp i sina minsta beståndsdelar. Präster, ledare, soldater och vanliga medborgare låg, stumma av fasa, raklånga på marken. rätt

(147)Vid tidpunkten för Kristi död höll några av prästerna på att tjänstgöra i templet i Jerusalem. De kände stöten från jordskalvet, och samtidigt revs förhänget i templet – som skilde det heliga från det allra heligaste – itu uppifrån och ned av samma blodlösa hand, som skrivit domens ord på väggen i Beltesassars palats. Det allra heligaste i den jordiska helgedomen var inte längre okränkbart. Aldrig mer skulle Guds närvaro igen överskugga dess nådastol. Aldrig mer skulle Guds godtagande eller ogillande signaleras av ljuset eller skuggan hos de dyra stenarna i översteprästens bröstsköld. rätt

(147)Hädanefter skulle blodet från offerdjuren i templet var utan värde. Guds Lamm hade, genom Sin död, blivit offret för världens synder. rätt

(147)Då Kristus dog på Golgata kors, öppnades en ny och levande väg för både judar och hedningar. rätt

(148)Änglar jublade, då Frälsaren ropade: ”Det är fullbordat!” Den stora frälsningsplanen skulle visst gå att genomföra. Genom ett liv i lydnad, skulle Adams söner slutligen kunna lyftas upp till Guds närvaro. rätt

(148)Satan var besegrad och förstod, att han förlorat sitt välde. rätt

nästa kapitel