Sanningens förkämpe.

(8)Gud beredde vägen för den stora reformationen. Främst bland dem som kallades till att leda församlingen från påvemaktens mörker till en renare tro, stod Martin Luther (Fotnot 4). Han var nitisk, ivrig och hängiven Gud. Han visste inte om någon annan fruktan än gudsfruktan och erkände ingen annan grund för tron än Bibeln. Fotnot 4: Martin Luther levde mellan 1483 och 1546. rätt

(8)Luthers gudsfruktan gjorde honom uthållig när det gällde att utföra sina planer och ledde till stor ödmjukhet inför Gud. Han insåg alltid, att han var beroende av Gud. Han försummade aldrig att börja varje dag med bön, och i sitt hjärta bad han alltid om Guds vägledning och stöd. ”Att be flitigt är den bästa hälften av studierna.” –D´Aubigné, band 2, kapitel 2. rätt

(8)När Luther en dag undersökte böckerna i universitetsbiblioteket (i Erfurt), fann han en latinsk bibel. En sådan bok hade han aldrig sett förut. Med en blandning av respekt och vördnad bläddrade han i Bibeln. Med klappande hjärta läste han livets Ord för sig själv. Då och då gjorde han uppehåll och utbrast: ”Ack, om Gud ville låta mig få en sådan bok.” - D´Aubigné, band 2, kapitel 2. rätt

(8)Luther blev prästvigd och kallades till en professur vid universitetet i Wittenberg. Han började hålla föreläsningar över Bibeln. Stora skaror lyssnade med glädje på honom. Hans klara och kraftiga framställning av sanningen överbevisade dem. Hans brinnande hängivenhet rörde deras sinnen. rätt

(8)I ett påbud som utfärdats före Luthers besök i Rom, hade påven utlovat avlat till var och en, som ville krypa på knä uppför ”Pilatus trappa”. Luther kröp en dag vördnadsfullt uppför denna trappa, när plötsligt en tordönsstämma tycktes säga till honom: ”Den rättfärdige skall leva av tro.” – Romarbrevet 1:17. Han ställde sig snabbt upp på sina fötter och skyndade därifrån. Efter denna händelse såg han klarare än tidigare vilken villfarelse det är att lita på mänskliga gärningar för att nå frälsning. När han lämnade Rom hade denna villfarelse inte längre någon plats i hans sinne. rätt

(8)Efter det att Luther kommit tillbaka från Rom blev han utnämnd till teologie doktor vid universitetet i Wittenberg. Nu hade han större frihet än någonsin att ägna sin tid åt att utforska Bibeln, som han älskade så högt. Han förklarade bestämt att de kristna inte skulle godta någon annan lära än den, som grundade sig på Bibelns auktoritet. rätt

(8)Den romersk-katolska kyrkan hade gjort Guds nåd till en handelsvara. För att samla in medel till uppbyggnad av St. Peterskyrkan i Rom erbjöd påvens delegater avlatsbrev. Ett tempel för tillbedjan av Gud skulle byggas för pengar, som anskaffats genom försyndelser mot Gud. rätt

(8)Även om Luther fortfarande var en sträng katolik, uppfylldes han av avsky på grund av avlatshandlarnas hädiska fräckhet. Många i hans egen församling hade köpt avlatsbrev. Luther gick nu frimodigt in i sitt arbete som en försvarare av sanningen. Från predikstolen hördes hans innerliga, allvarliga varningar. Han förklarade syndens nedbrytande natur och sade att människan omöjligt kan minska syndens skuld eller undgå dess straff genom egna gärningar. Ingenting annat än ånger inför Gud och tro på Kristus kan frälsa syndaren. Kristus nåd kan inte köpas. Den är en fri gåva. rätt

(9)Luther beslöt att protestera ännu kraftigare mot detta skriande missbruk. Luther anslöt sig till de folkskaror som redan var på väg mot kyrkan. På kyrkdörren satte han upp ett plakat som innehöll 95 punkter mot avlatsläran. rätt

(9)Hans teser tilldrog sig allmän uppmärksamhet. I dessa teser visade Luther, att varken påven eller någon annan människa hade fått makt att förlåta synder och att efterskänka straff för synd. Han visade också tydligt, att Guds nåd, som uppenbaras i evangeliet, ges fritt till alla som söker den genom omvändelse och tro. rätt

(9)De frågor Luther framställde spreds på några få dagar över hela Tyskland. Efter några veckor var de kända över hela kristenheten. Många uppriktigt troende katoliker läste dessa teser med stor glädje och kände igen Guds röst i dem. De kände inom sig att Herren i nåd hade sträckt ut sin hand för att hejda den ström av fördärv som utgick från påvestolen. rätt

(9)Många framstående personer både inom kyrkan och i samhället var övertygade om att hans teser var riktiga, men de insåg snart att ett godkännande av dessa sanningar skulle medföra stora förändringar. Att upplysa och reformera folket skulle i själva verket innebära att man undergrävde den katolska kyrkans auktoritet. Det skulle hejda tusentals av de penningströmmar, som nu flöt in i dess skattkammare. Därigenom skulle de påvliga ledarnas överdåd och lyx starkt begränsas. Om folket fick lära sig att tänka och handla som ansvariga personer och att endast förtrösta på Kristus för sin frälsning, skulle påvestolen omstörtas och deras egen auktoritet tas ifrån dem. På grund av detta förkastade de den kunskap, som Gud erbjöd dem. De intog en fientlig inställning till sanningen och Kristus genom att sätta sig upp mot den person, som Gud hade sänt för att ge dem ljus. rätt

(9)Luther bävade när han såg på sig själv – en ensam person, som satte sig upp mot jordens mäktigaste herrar. Men Gud lät honom inte bli helt missmodig. När mänskligt stöd saknades, såg han upp endast till Gud och gjorde den erfarenheten, att han med fullkomlig trygghet kunde stödja sig på Guds allsmäktiga arm. En rådsförsamling krävde att reformatorn skulle inställa sig inför den. Den tyske kejsaren gav till sist sitt medgivande till detta. Luther kallades att inställa sig inför riksdagen (Fotnot 5). Fotnot 5: Detta skedde år 1521. rätt

(9)Kejsaren satt på tronen omgiven av rikets mest framstående män. Ingen människa hade någonsin framträtt inför en mer imponerande församling än den som Martin Luther nu skulle försvara sin tro inför. rätt

(9)En djup tystnad vilade över den stora församlingen. Så steg en kejserlig ämbetsman fram. Han pekade på en samling av Luthers skrifter och begärde, att reformatorn skulle besvara två frågor. Erkände han dem som sina skrifter? Hade han för avsikt att ta tillbaka de åsikter, som han framställt i dem? Sedan titlarna hade lästs upp, erkände Luther att dessa skrifter var författade av honom. ”Beträffande den andra frågan”, sade han, ”… skulle det vara övermodigt och oklokt av mig, om jag svarade utan betänketid. Jag kunde då lätt påstå mindre än omständigheterna kräver eller mer än sanningen kräver… Därför ber jag i all ödmjukhet ers kejserliga majestät om att ge mig tid, så att jag kan svara utan att handla mot Guds ord.” – D´Aubigné, band 7, kap 8. rätt

(9)Följande dag skulle han infinna sig för att ge ett slutgiltigt svar. Det var inte för sin egen säkerhet, som han kämpade med Gud, utan för evangeliets seger. I sin fullständiga hjälplöshet satte han all sin tillit till Kristus, den mäktige befriaren. Han blev stärkt genom den förvissningen, att han inte skulle uppträda ensam inför riksdagen. Friden återvände till hans själ. Han gladde sig över att han fick tillåtelse att upphöja Guds Ord inför nationernas ledare. rätt

(9)Lugn och med inte frid, men ändå med stor och ädel frimodighet, stod Luther som Guds vittne bland världens stora män. Den kejserlige ämbetsmannen frågade nu om han hade bestämt sig för att ta tillbaka sin lära. Luther svarade med en lugn och ödmjuk röst, utan häftighet eller lidelse. Han uppträdde tillbakadraget och respektfullt. Samtidigt visade han en tillit och en glädje, som förvånade de församlade. ”Jag skall försvara mig, såsom Kristus gjorde”, sade han. ”Har jag talat orätt, så visa att det var orätt.” … ”Vid Guds barmhärtighet vädjar jag till ers kejserliga majestät, högt ärade furstar och alla män av varje rang, att bevisa för mig från profeternas och apostlarnas skrifter, att jag har fel. Så snart jag blir överbevisad, skall jag genast ta tillbaka varje villfarelse och bli den förste som kastar mina böcker i elden.” Samma källa, band 7, kap 8. rätt

(10)De som envist tillslöt sina ögon för ljuset blev förbittrade över kraften i Luthers ord. Riksdagens talman sade med vrede: ”Du har inte besvarat frågan. Vi kräver ett klart och bestämt svar: Vill du ta tillbaka eller vill du inte?” rätt

(10)Reformatorn svarade: ”Eftersom ers kejserliga majestät och ni höga herrar kräver ett klart, enkelt och bestämt svar, så vill jag ge er det, och det är detta: Jag kan inte låta min tro underkastas vare sig påven eller kyrkomötena, eftersom det är uppenbart att de ofta har misstagit sig och motsagt sig själva. Om jag därför inte överbevisas med vittnesbörd ur Bibeln så varken kan eller vill jag ta tillbaka, eftersom det är farligt för en kristen att tala mot sitt samvete. Här står jag och kan inte annat. Må Gud hjälpa mig! Amen!” – D´Aubigné, band 7, kap. 8. rätt

(10)Riksdagens talman sade: ”Om du inte tar tillbaka, kommer kejsaren och rikets stater att överlägga om vilka åtgärder som skall vidtas mot en oförbätterlig kättare.” rätt

(10)Luthers vänner, som med stor glädje hade hört hans ädla försvar, darrade när de hörde dessa ord. Men doktorn själv sade lugnt: ”Må Gud vara min hjälpare. Jag kan inte ta tillbaka någonting.” (samma, band 7, kap. 8). rätt

(10)Om reformatorn hade gett efter på en enda punkt, skulle Satan och hans härskaror ha segrat. Men hans orubbliga fasthet blev medlet till kyrkans frigörelse. Inflytandet från denne ende man, som vågade tänka och handla självständigt i andliga angelägenheter, skulle komma att påverka kyrkan och världen, inte bara under hans egen tid utan också under alla kommande generationer. rätt

(10)”Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd.”, ”Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.” (1 Johannesbrevet 1:7, 9). rätt

nästa kapitel