Den samaritiska kvinnan

(140)När Jesus drog till Galiléen, måste han färdas genom Samarien. Medan han färdades till fots från det ena stället till det andra, använde han varje tillfälle han fick till att undervisa folket. Frälsaren var trött, och han satte sig vid Jakobs brunn för att vila. Men lärjungarna gick bort för att köpa mat; ty både Jesus och lärjungarna var trötta och hungriga. Då nu Jesus satt där ensam, kom en samaritisk kvinna dit för att hämta vatten. Hon låtsades ej märka hans närvaro; men hans ögon var fästade på henne, och när hon hade dragit upp vatten från brunnen, bad han henne om en dryck. rätt

(140)Den samaritiska kvinnan blev förvånad över denna begäran från en jude och sade till honom: ”’Hur kan du som är jude be mig, en samaritisk kvinna, om något att dricka?’ – Judarna umgås inte med samariterna.” (Johannesevangeliet 4:9) Jesus svarade: ”’Om du kände till Guds gåva och vem den är som säger till dig: Ge mig att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.’” (Johannesevangeliet 4:10) Han hänsyftar här på den gudomliga nåd, som han ensam kunde skänka, det levande vatten, som renar, upplivar och stärker själen. rätt

(140)Men kvinnan förstod ej Kristi mening. Hon trodde, att han talade om brunnen, som de stod bredvid, och sade därför: ”’Herre, inte ens skopa har du, och brunnen är djup. Varifrån får du då det levande vattnet? Inte är väl du förmer än vår fader Jakob, som gav oss brunnen och själv drack ur den”. (Johannesevangeliet 4:11,19) Hon såg blott en trött, törstig och dammig vandrare framför sig, och hon jämförde den ringe främlingen ovillkorligen med den store och högt ansedde Jakob. rätt

(140)Jesus upplyste ej strax kvinnan om, vem han var, men sade med högtidligt allvar: ”’Var och en som dricker av det här vattnet blir törstig igen Men den som dricker av det vatten som jag ger honom skall aldrig någonsin törsta. Det vatten jag ger skall i honom bli en källa, som flödar fram och ger evigt liv.’” (Johannesevangeliet 4:13, 14) rätt

(141)Kvinnan betraktade honom med förvåning. Han hade lyckats vinna hennes intresse och inge henne aktning för sig själv. Hon märkte nu, att det inte var vattnet i Jakobs brunn, som han avsåg; ty detta använde hon alltid, hon drack av det och törstade igen. Med märkvärdig tro bad hon honom om det vatten, som han talade som, för att hon ej mer måtte törsta och behöva komma till brunnen för att hämta vatten. rätt

(141)Jesus önskade inte, att hon skulle tro, att blott en dryck av livets vatten kunde tillfredsställa den, som erhöll den, utan att en var, som är förenad med Kristus, har i sin själ en levande källa, från vilken han kan dra tillräckligt med nåd och styrka under alla omständigheter. Rättfärdiga ord och görningar flyter från den och uppfriskar andras hjärtan så väl som den själ, varifrån de strömmar ut. Jesus Kristus är denna outtömliga källa. Han lyser upp deras stig och uppmuntrar dem i deras liv, som kommer till honom för hjälp. Av kärlek till Gud och ett levande hopp strömmar goda gärningar ut till evigt liv. rätt

(141)Jesus bytte nu plötsligt samtalsämnet och bad henne att tillkalla sin man. Kvinnan svarade öppenhjärtligt, att hon inte hade någon man. Jesus hade nu uppnått vad han önskade, nämligen ett tillfälle att övervisa henne om, att han var i stånd till att läsa hennes livshistoria, fastän han aldrig förr hade sett henne. Han sade för den skull till henne: ”’Du har rätt när du säger att du inte har någon man. Fem män har du haft, och den du har nu är inte din man. Det du sade är sant.’” (Johannesevangeliet 4:17, 18) rätt

(141)Jesus hade en tvåfaldig avsikt med detta. Han önskade att väcka upp hennes samvete till insikt om hennes synd, så väl som att överbevisa henne om, att den som läste hennes livs hemlighet, var mer än en människa. Om än kvinnan ej fullt ut insåg, hur syndigt hennes leverne hade varit, blev hon dock högligen förvånad över, att denne främling besatt sådan kunskap. Hon sade därför med djup vördnad: ”’Herre, jag märker att du är en profet.” Hennes personliga åligganden trädde nu i bakgrunden, och hon började att överväga religiösa ting. Hon fortfor: ”Våra fäder har tillbett på detta berg, och ni säger att den plats där man skall tillbe finns i Jerusalem.’” (Johannesevangeliet 4:20) rätt

(142)Strax framför dem låg berget Garizim. Dess tempel var nedrivet, så att blott dess altare stod kvar. Judarna och samariterna hade tvistat med varandra om, vilket ställe man borde tillbedja på. En del av samariternas förfäder hade en gång tillhört Israel; men på grund av deras överträdelser och olydnad mot Guds bud, tillstadde Herren, att de blev underkuvade av ett avgudadyrkande folk, och under många följande släkten beblandade de sig med avgudadyrkare, vilkas religion så småningom fördärvade deras egen. Ehuru de ännu bibehöll sin aktning för den sanne Guden, framställde de honom dock medelst bilder av trä och sten, för vilka de böjde sina knän och tillbad. rätt

(142)Då templet återuppbyggdes i Jerusalem, önskade samariterna att förena sig med judarna i att bygga det. Men detta blev dem ej tillåtet, och som en följd härav uppstod bitter fiendskap mellan dessa två folk, och samariterna byggde även ett tempel på berget Garizim, där de höll gudstjänst i överensstämmelse med de föreskrifter, som Gud gav genom Moses, men uppblandade den med en del avguderi. Men det gick olyckligt för samariterna, ty deras tempel blev ödelagty av fienden, och en förbannelse tycktes vila över dem. rätt

(142)Härigenom tvingades de att tro, att Gud straffade dem för deras avfall. De beslöt att omvända sig och inbjöd därför lärare från judarna till att undervisa sig i den sanna religionen. Genom denna undervisning erhöll de ett klarare begrepp om Gud och hans fordringar och deras gudstjänst blev mera lik judarnas. Men de bibehöll ännu sitt avguderi till viss grad, och oenighet existerade mellan dem och judarna. Samariterna ville ej godkänna templet i Jerusalem eller medge, att det var rätta platsen för tillbedjan. rätt

(143)Jesus svarade kvinnan, sägande, att den tid kommer, då ni vare sig på detta berg eller i Jerusalem skall tillbedja Fadern. Han sade vidare: ”Ni tillber vad ni inte känner. Vi tillber vad vi känner, eftersom frälsningen kommer från judarna. Men den tid kommer, ja, den är redan här, då sanna tillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty sådana tillbedjare vill Fadern ha. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.’” (Johannesevangeliet 4:22-24) rätt

(143)Detta var ett klart vittnesbörd om, att judarna hade bättre religiösa grundsatser än någon annan nation. Jesus antydde även, att samariternas tro var uppblandad med avgudadyrkan. Det är sant, att de betraktade sina avgudar endast som en påminnelse om den levande Guden, världsalltets Herre, men folk leddes likväl därigenom att visa vördnad för dessa livlösa föremål. rätt

(143)Jesus, som var det gamla förbundets grundval, intog samma ståndpunkt som judarna och stadfäste deras uppfattning om Gud och hans regering. Han uppenbarade stora och viktiga sanningar för denna kvinna. Han förklarade, att tiden var inne, då de sanna tillbedjarna ej behövde gå till ett heligt berg eller ett heligt tempel, utan de skulle tillbedja Fadern i ande och i sanning. Religionen skulle ej inskränkas till yttre skick och former, utan den skulle upprättas i hjärtat, förädla livet och frambringa goda gärningar. rätt

(143)De sanningar, som ljöd från den gudomlige Lärarens läppar, rörde kvinnans hjärta. Hon hade aldrig förr hört sådana ord, varken av sitt eget folks präster, ej heller av judarnas. Denne främlings intrycksfulla undervisning förde hennes tankar tillbaka till profetiorna om den utlovade Messias; ty även samariterna, så väl som judarna, väntade på hans ankomst. ”’Jag vet att Messias, skal komma, han som kallas Kristus”, säger hon. ”När han kommer, skall han förkunna allt för oss.’” Jesus svarade: ”Det Är Jag, den som talar med dig.” rätt

(143)Lyckliga kvinna från Samarien! Hon hade tyckt under hela detta samtal, att hon stod i Guds närvaro. Och nu anammade hon honom med glädje som sin Herre. Hon fordrade inte, såsom judarna, att han skulle ge henne något tecken för att bevisa sin gudomliga karaktär. Hon tog till sig hans vittnesbörd och hade fullkomlig förtröstan på hans ord. Hon betvivlade ej, att den härliga inflytelse, som strömmade ut från honom, var från Gud. rätt

(143)När lärjungarna kom tillbaka från sitt ärende, blev de förvånade över, att deras Mästare samtalade med en samaritisk kvinna. De sökte dock inte att utröna, vad hon önskade, ej heller sporde de Jesus, varför hans talade med henne. Kvinnan lämnade sin vattenkruka. Hon glömde sitt ärende till brunnen och skyndade sig till staden. Där sade hon till alla hon mötte samt stadens invånare: ”’Kom och se en man som har sagt mig allt vad jag har gjort. Han kanske är Messias.’” (Johannesevangeliet 4:29) rätt

(144)Fastän denna kvinna var svårt ogudaktig, låg hon bättre till för att kunna bli en arvinge till Guds rike än judarna, som berömde sig så mycket av sin fromhet och som förtröstade så mycket på sina utvärtes former och ceremonier för frälsning. De kände inte sitt behov av en frälsare eller lärare. Men denna orena kvinna hungrade och törstade efter rättfärdighet. Hon var villig att ta emot undervisning; ty hon väntade på Israels tröst och var redo att anamma Frälsaren, när han uppenbarade sig för henne. Jesus upplyste ej de stolta och vantroende fariséerna och överstarna om sin karaktär; men han uppenbarade sig för denna ödmjuka kvinna, som var villig att tro på honom. rätt

(144)Jesus hade ännu inte druckit av vattnet för att släcka sin törst, ej heller smakat på den mat, som lärjungarna medförde åt honom. Han blev så fördjupad i denna förlorade själs frälsning, att han glömde sina kroppsliga behov. Men hans lärjungar bad honom enträget att spisa. Dock var hans tankar ännu fästade på hans stora mission och han svarade dem: ”’Jag har mat att äta som ni inte känner till.’” Lärjungarna blev förvånade och undrade inbördes, om någon hade fört mat till honom, under det de var borta. Men Jesus förklarade sina ord: ”’Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullbordar hans verk.” (Johannesevangeliet 4:32, 34) rätt

(144)Det var ej blott naturlig föda, som underhöll Kristus i hans verksamma liv; utan utförandet av det verk, som han lämnade himmelen för att fullgöra, styrkte honom under de svårigheter han måste genomgå och upphöjde honom över människans kroppsliga behov. Det var mera tillfredsställande för Människosonen att tjäna en själ, som hungrade och törstade efter rättfärdighet än att äta och dricka. Han beklagade syndare; hans medlidsamma hjärta kände sig draget till de arma samariterna, som var medvetna om sin okunnighet och eländighet och som längtade efter Messias’ ankomst, då de skulle bli upplysta om den sanna religionen. rätt

(145)Judarna kände sig trygga i sin egenrättfärdighet. De önskade ej att bli upplysta; utan de väntade på en frälsare, som skulle förlossa dem från det romerska träldomsoket och upphöja dem över deras förtryckare. De vill ej anamma en man, som tillrättavisade dem för deras synder och bestraffade dem för deras egenkärlek och skrymteri. De väntade på en Messias, som ville regera med världslig makt och härlighet samt underkuva romarna och upphöja judarna till en furstlig nation. rätt

(145)Jesus såg, att bland samariterna fanns ett stort arbetsfält. Sädesfälten låg utbredda för hans ögon, det gyllne solljuset lyste upp de gröna fälten. Han betraktade den sköna scenen och använde den till en liknelse: ”Säger ni inte att det ännu är fyra månader kvar till skörden? Men se, jag säger er: Lyft blicken och se hur fälten har vitnat till skörd.” (Johannesevangeliet 4:35) Han avsåg evangelii fält, kristendomens verk bland de fattiga, föraktade samariterna. Han längtade efter att samla in dem i Herrens lada; ty de var mogna för skörden. rätt

(145)Frälsaren lät sig ej påverkas av nationalhat, utan han önskade att alla, som ville anamma det ljus, han kom för att ge världen, skulle bli delaktiga av judarnas välsignelser och fördelar. Det var en stor glädje för honom att se blott en själ söka honom för ljus i sitt andliga mörker. Det som Jesus ej uppenbarade för judarna och som han ålade sina lärjungar att hålla hemligt, omtalade han här utan förbehåll för den samaritiska kvinnan; ty han, som visste allting, märkte, att hon ville använde sin kunskap på rätt sätt och söka att leda andra till den sanna tron. rätt

(146)De var inte blott det, som Jesus omtalade för kvinnan angående hennes gångna liv, som ledde henne till att förtrösta på honom, utan även hans utseende och intrycksfulla ord gjorde ett djupt intryck på hennes hjärta. Och överbevisade henne, att han var mer än en människa. På samma gång kände hon, att han var en vän, som hyste medlidande och kärlek för henne. Detta var Frälsarens karaktär; på samma gång som han ogillade hennes syndiga leverne, drog han hennes uppmärksamhet till Guds nåd såson det fullkomliga medlet mot synd. Frälsarens kärlek och medlidsamhet är inte inskränkta till sekter och partier. rätt

(146)Då den samaritiska kvinnan skyndade sig tillbaka till sina vänner, omtalade hon de underbara nyheterna till alla hon mötte på vägen. Många lämnade landsvägen och staden för att utröna, om hon verkligen talade sanning. Många av stadsborna lämnade sina sysselsättningar och skyndade sig till Jakobs brunn för att se och höra denne märkvärdige man. De samlade sig omkring Jesus och lyssnade med uppmärksamhet till hans undervisning. De framlade spörsmål till honom och anammade gärna hans uttolkning av de ting, som hade besvärat deras sinnen. De var liksom ett folk, vilket mitt under stort mörker får syn på en ljusstråle, som bryter sig fram genom natten och som de flitigt följde till dess härkomst för att kunna fröjda sig i ljusets sken och värme. rätt

(146)Samariterna kände sig dragna till Jesus och blev intresserade av hans lära. Men de blev ej tillfredsställda av detta korta samtal; de längtade efter att höra mer och önskade, att även deras medmänniskor skulle få tillfälle att höra denne förunderlige lärare. De bad honom att stanna kvar hos dem: Jesus blev alltså kvar två dagar i Samarien och undervisade folket. Många trodde på honom och tog till sig hans ord. Jesus var jude, men ändå hade han fritt umgänge med dessa samariter samt lade bort sin nations seder och skrymteri. Han hade redan begynt att bryta ned skiljeväggen mellan judarna och hedningarna och att förkunna frälsning för världen. rätt

(147)Dessa samaritiska åhörare var förmörkade till sitt förstånd samt vidskepliga; men de var inte tillfredsställada med sitt tillstånd, och Jesu ord bortröjde nu många tvivel och mycken ovisshet, som hade bevärat deras sinnen. Många, som blott av nyfikenhet kom för att se och höra denne märkvärdige person, blev överbevisade av hans läras sanningar och erkände honom sin Frälsare. De lyssnade uppmärksamt till de ord, han talade om Guds rike. De sade med glädje till kvinnan: ”’Nu tror vi inte längre bara för dina ords skull. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens Frälsare.’” (Johannesevangeliet 4:42) rätt

(147)Då Kristus inledde sitt uppdrag, tillrättavisade han offentligt judarna för deras tomma moral och stolta fromhet. Han lämpade inte sitt liv och sitt verk efter deras skick och regler. Deras orimliga fördomar mot hedningarna hade inget inflytande över honom. Däremot straffade han strängt deras inbilskhet och egenkärlek. Fariséerna förkastade Kristus; de ville ej godkänna hans underverk samt hans rättfärdiga och uppriktiga karaktär. De förkastade alla bevis för hans gudomlighet och nekade att erkänna hans rena och ädla karaktär. De fordrade hånfullt, att han skulle visa dem ett tecken, så att de kunde veta, att han verkligen var Guds Son. rätt

(147)Men samariterna fordrade inget tecken från honom, och Jesus utförde ej heller något underverk bland dem; och likväl anammade de hans lära. De blev överbevisade om sitt stora behov av en Frälsare, och de tog till sig honom som sin Förlossare. De var därför i en mycket bättre ställning inför Gud än judarna med sin stolthet, fåfänglighet, blinda skenhelighet, förringande fördomar och bittra hat mot alla andra folk på jorden. Trots alla dessa fördomar, antog Jesus detta föraktade folks gästvänlighet. Han sov under deras tak, spisade med dem vid deras bord, åt den föda, som de tillredde och framsatte, undervisade på deras gator och bemötte dem med den största vänskap och artighet. rätt

(148)Vid Jerusalems tempel var en skiljemur, som skilde den yttre förgården från den inre. Hedningarna var tillåtna att träda in på den yttre; men inga andra än judar var tillåtna att träda in på den inre. Om en samarit hade trätt över den heliga skiljelinjen, hade templet blivit ohelgat, och han hade måst plikta med sitt liv för en sådan besmittelse. Men Jesus, som verkligen var templets grundläggare – ty templets tjänst och ceremonier var bara en skugga av hans stora offer och pekade framåt till honom såsom Guds Son – fattade om hedningarna med sin medlidsamma och barmhärtiga människoarm, medan han på samma gång med sin gudomliga krafts och nåds arm bringade dem den frälsning, som judarna hade förkastat. rätt

(148)Jesus hade tillbringat flera månader i Judéen och givit israeliternas överstar ett bra tillfälle att bli bekanta med honom som världens Frälsare. Han hade gjort många mäkliga gärningar bland dem; men de behandlade honom ännu med misstanke och missunnsamhet. Men då han färdades genom Samarien på väg till Galiléen, blev han väl mottagen av samariterna, och det intresse, med vilket de lyssnade till hans undervisning, stod i stark kontrast till judarnas otro; de uttolkade Daniels, Sakarias och Hesekiels profetior fel, så att de förväxlade Kristi första ankomst med hans andra ankomst i härlighet och majestät. rätt

(149)Deras blindhet var en följd av deras högmod och inbilskhet, så att de längtade blott efter världslig ära och upphöjelse. De sökte införa sina uttolkningar av profetiorna bland samariterna; ty dessa trodde, att Messias skulle komma, inte bara som judarnas, utan även som världens Frälsare, vilket var orsak till stor bitter mot dem bland judarna, vilka påstod, att Kristus skulle komma för att upphöja israeliterna och underkuva alla andra nationer för dem. Denna förvändning av profetiorna föranledde samariterna att förkasta alla de heliga böckerna, undantagandes Moseböckerna. Men de var villiga att bli upplysta och godtog Frälsarens undervisning med glädje samt antog honom som den utlovade Messias. rätt

nästa kapitel