Männen från Grivterna.

(311)Natten på sjön var förliden, och Jesus steg tidigt på morgonen i land med sina lärjungar och de övriga, som hade följt honom över sjön. Men de hade ej mer än stigit i land, förrän tvenne män, som var besatta av onda andar, kom springandes mot dem, som om de önskade att slita dem i bitar. Några stycken av deras länkar, som de hade sönderslitit, då de flydde bort från det ställe, där de var bundna, hängde ännu fast vid dem. De skar och sårade sig själva med skarpkantiga stenar och andra vapen, som de kunde få tag i. De hade uppehållit sig bland grifterna eller gravarna, och ingen resande tordes gå förbi den vägen; ty de sprang efter dem som vilda djävlar och försökte att dräpa dem. Deras ögon lyste vilt från under deras långa, toviga hår, och de liknade mera vilda djur än människor. rätt

(311)När lärjungarna såg dessa fördärvade varelser, som kom löpande mot dem, blev de förskräckta och flydde. Men de märkte snart, att Jesus inte var med dem, och vände sig om för att se, vad som blivit av honom. Då såg de, att han stod lugn, där de hade lämnat honom. Den, som hade stillat stormen och besegrat Satan i frelstens öken, vek ej heller undan för dessa onda andar. Männen skar tänder, och stadgan stod omkring munnen på dem; de var endast några steg från Jesus, då han lyfte upp samma hand, som då han stillade de brusande vågorna, och genast stannade männen och stod rasande, men hjälplösa framför honom. rätt

(312)Med en befallande röst bad han de orena andarna att gå ut ur dem. Jesu ord trängde in i männens förmörkade sinnen, så att de dunkelt fattade, att framför dem stod en person, som kunde frälsa dem från de onda andar, vilka plågade dem. De föll ned inför Jesu fötter och tillbad honom; Men då de öppnade sina munnar för att be om hjälp, talade den onde anden genom dem och ropade häftigt: ”’Vad har jag med dig att göra, Jesus den högste Gudens Son? Jag besvär dig vid Gud: Plåga mig inte!” (Markusevangeliet 5:7) rätt

(312)Jesus frågade: ”’Vad är ditt namn?’” Och han svarade: ”’Mitt namn är Legio, för vi är många.” (Vers 9) Den onde anden använde männen såsom redskap till att samtala med Jesus. De bad honom att inte sända dem bort, utan att låta dem fara in i en stor svinahjord, som gick i bet strax invid platsen. Jesus tillstadde dem det. Men inte förr hade de farit in i svinen, innan dessa störtade sig utför en hög brant i havet och drunknade. Ljuset lyste nu upp de mäns hjärtan, som hade varit besatta. Den fåniga glimten hade försvunnit ur deras ögon, och de lyste av förstånd. De ansikten, som så länge hade varit vanskapta och avspeglat Satans avbild, blev plötsligt milda. De blodbestänkta händerna blev lugna, och männen prisade Herren för sin fräsning från de onda andarnas makt. rätt

(312)Satans avsikt med de onda andarnas bön, då de bad honom om att få fara in i svinen, var att förhindra Jesu verksamhet i denna trakt. Svinens ödeläggelse förorsakade en stor förlust för ägarna, och själafienden var inte misstagen, då han tänkte, att denna omständighet skulle bringa Jesus i ogunst hos folket på den trakten. De, som vaktade svinahjorden, hade med förvåning åsett hela händelsen. De hade sett, hur de vansinniga människorna plötsligt blev förståndiga och lugna. De hade sett, hur svinahjorden strax efteråt hade huvudstupa störtat sig i sjön och drunknat. De måste underrätta ägarna om, vad som hade skett med svinen, och de skyndade sig genast bort för att omtala dessa nyheter för sina herdar och för allt folket. Denna ödeläggelse av deras egendom tycktes för ägarna att vara en mycket större förlust, än den vinst var, att de två besatta hade erhållit sitt förstånd igen och inte längre utsatte folk, som kom i deras väg, för fara eller behövde bindas med kedjor och bojor. rätt

(313)Dessa egennyttiga människor bekymrade sig intet om, att de två olyckliga männen nu var fria, och att de satt lugna och förståndiga vid Jesu fötter och lyssnade till hans undervisning, uppfyllda av tacksamhet och pris till honom, som hade botat dem. De tänkte endast på den egendom, de hade förlorat, och de fruktade för, att en ändå större olycka kunde komma över dem, om denne främling framhärdade i att upphålla sig bland dem. En stor förskräckelse uppstod när och fjärran. Invånarna fruktade för att bli ruinerade. En stor mängd personer kom till Jesus och beklagade sig över den stora förlust, de hade lidit, och de bad honom om att lämna deras område. De såg med likgiltighet på de besatta, som hade blivit botade, och som förståndigt samtalade med Jesus. De kände dem fullt väl; ty de hade länge varit en färskräckelse för allt folk. Men dessa mäns underbara återställelse trycktes mindre viktig för dem än deras eget intresse. De var väldigt förskräckta och missförnöjda över sin förlust, och utsikten till, att Jesus skulle stanna ibland dem, fylde dem med onda aningar. De bönföll honom om, att han skulle lämna deras område. Frälsaren uppfyllde deras begäran. Han steg genast i fartyget med sina lärjungar och lämnade dem åt deras otro och girighet. rätt

(313)Dessa människor hade sett ett kraftigt vittnesbörd om Jesu barmhärtighet och makt. Men de drev honom likväl bort ifrån sig. De såg de besatta, som hade fått sitt förstånd igen. Men de fruktade så mycket för att förlora sina jordiska ägodelar, att Frälsaren, som hade övervunnit mörkets furste inför deras ögon, behandlades såsom en ovälkommen gäst, och de drev himmelens dyrbara gåva bort från sin dörr och i sin blindhet förkastade de hans nådiga besök. Vi har inte tillfälle till att vända oss bort från Kristi person på samma sätt som gadarenérna; men i vår tid finns det många, som vägrar att följa hans lärdomar, emedan det skulle åsamka dem jordisk förlust. Många i livets olika ställningar vänder bort sina hjärtan från Jesus av fruktan för, att hans närvaro skall kosta dem för mycket. Liksom de egennyttiga gadarennérna sätter de litet värde på hans nåd och obarmhjärtigt driver de hans Ande från sig. Om sådana personer är hans ord användbara: ”Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.” {Matteusevangeliet 6:24} rätt

(314)Några kan hända tycka, att Jesu tillvägagångssätt vid detta tillfälle hindrade folket i denna trakt från att anamma hans lära, att den märkvärdiga uppenbarelsen av hans makt drev dem bort från honom och hindrade hans inflytande bland dem. Men sådana missförstår Frälsarens plan. På samma gång, som gadarenérna bad Jesus om att lämna deras område, bad också de besatta, som blivit botade, om att de skulle få följa med sin Befriare. I hans närvaro kände de sig trygga för de onda andarna, som hade plågat dem och förstört deras mandom. De höll sig nära intill Jesus, då han ämnade att stiga i båten, knäböjde vid hans fötter och bad honom om att ta dem med sig och undervisa dem. Men Jesus bjöd dem att gå tillbaka till sina vänner och omtala för dem, vilka stora ting Herren hade gjort med dem. rätt

(314)De fick sålunda ett verk att uträtta, nämligen att gå till ett hedniskt hem och meddela sina vänner det ljus, som de hade erhållit av Jesus. De kunde ha ursäktat sig med, att det var en för stor prövning för dem att snart skiljas från sin Välgörare, och att det stämde bättre överens med deras känslor att följa med honom än att utsätta sig för de prövningar och svårigheter, vilka de tydligt skulle möta på den väg, som han anvisade dem. De kunde också ha anfört, att deras långa isolering från samhället hade gjort dem odugliga till en sådan gärning, som han uppdrog åt dem. rätt

(315)Men i stället för detta beredde de sig till att åtlyda Jesus, så snart han hade visat dem pliktens väg. De upplyste inte bara sina egna familjer och grannar om Jesus; utan de förkunnade om hans makt att frälsa runt omkring Dekapolis bland hednigarna och förtäljde dem om Kristi underverk, då han drev ut de onda andarna. Folket i trakten hade vägrat att anamma Frälsaren, emedan han var orsaken till, att deras egendom ödelades. Men deras sinnen var likväl inte alldeles förmörkade, ty de hade inte begått den synden, att de förkastade hans lära, eftersom de inte hade hört, vad han lärde ut, då de bad honom att lämna deras område. rätt

(315)Livets ord hade inte förkunnats för deras öron. Därför sände han dem ut, som nyligen hade varit Satans redskap, för att de skulle kunna meddela dessa arma människor det ljus, som de själva hade erhållit. De, som så nyligen hade varit representanter för mörkrets furste, blev omvända till Gud, så att de kunde förkunna hans sanning och tjäna Guds Son. rätt

(316)Människorna förundrade sig, då de lyssnade till de märkvärdiga nyheterna. De blev intresserade och längtade efter att få del i riket, som Jesus förkunnade. Inget kunde ha uppväckt folkets intresse i trakten så grundligt som denna tilldragelse, vilken ägde rum mitt ibland dem. De hyste omtankar om sina fördelar i denna värld, men hade knappt tänkt på sitt eviga väl. Jesus sörjde mycket mera för deras sanna väl än de själva gjorde. Han tillstadde Djävulens begäran, och följden härav blev, att folkets egendom ödelades. Denna förlust uppväckte deras vrede, och därigenom fästes den allmänna uppmärksamheten på Jesus. Änskönt de bad honom om att lämna dem, sågo och lyssnade de likväl på de personer, som han hade botat. Då dessa män, som hade varit en förskräckelse för sina medmänniskor, förkunnade sanningen och lärde frälsningen genom Kristus, fick de stort inflytande och undervisade folket däromkring, att Jesus var Guds Son. rätt

(316)De sände bort Jesus från sitt område, emedan de fruktade för att förlora mera av sin egendom fastän de, som hade kommit över sjön med Frälsaren, omtalade för dem, hur de hade varit i fara om natten, och om det underverk, som Jesus utförde, då han stillade stormen. Men deras ögon, som var förblindade av kärlek till denna världen, såg inte något annat än den stora förlust, de hade utstått. De tänkte inte på, hur stor fördel det skulle vara för dem, att ha en ibland sig, som till och med kunde stilla elementen, när han lyfte upp sitt finger, och driva ut onda andar och bota de sjuka och hjälplösa med ett ord eller genom att beröra dem med sin hand. Satans kraft var också synlig bland dem. Livets Furste och mörkrets furste möttes, och alla, som var närvarande, såg hur den ene härskade över den andra. Men änskönt de såg detta, bad de likväl Guds Son att gå bort från dem. Han uppfyllde deras bön; ty han trängde sig aldrig in, där man inte önskade hans närvaro. rätt

(317)Satan är denna världens Gud. Han förvirrar sinnesförmögenheterna och leder människans tankar till det onda, och han tvingar sina offer att begå våldsgärningar och förbrytelser. Han utsår strid och tvedräkt och förmörkar förståndet. Kristi verk är att bryta ned hans makt över människorna. Men hur många det likväl finns i livets olika ställningar, i hemmet, i affärsvärlden och i församlingen, som driver bort Jesus och låter Djävulen komma in! rätt

(317)Det är inte underligt, att våldsbrott och förbrytelser tilltar på jorden, och att människorna i städer och byar omsveps av ett moraliskt mörker såsom av ett bårtäcke. Satan härskar över många familjer, folk och församlingar. Han bevakar noga alla platser, där tecken till moraliskt fördärv visar sig, och inför sina skenfagra frestelser, varigenom han listigt leder människorna till att begå mera och mera ont, tills de blir alldeles fördärvade. Den enda vägen till frälsning är att vaka och be för att undgå hans onda anslag; ty han går omkring i de sista dagarna såsom ett rytande lejon, sökande, vem han kan uppsluka. Jesu närvaro är det bästa skyddsmedlet mot hans angrepp. Rättfärdighetens Sol uppenbarar själafiendens avskyvärda mörker, och han flyr för Guds Andes närvaro. rätt

(317)Många i vår tid, som utger sig för att vara kristna, visar bort Jesus från sig för jordisk vinnings skull. De brukar kanhända inte just samma ord, som gedarenérna använde; men deras handlingar visar tydligt, att de inte önskar Jesus hos sig i sina olika livsställningar. Världen sätter sig över Guds nåd. Vinningslystnad driver Jesus ut. De aktar inte på hans varningar; de åsidosätter hans tillrättavisningar. Genom oärlighet och pengagiriga planer ber de verkligen den käre Frälsaren om att gå sin väg från dem. rätt

nästa kapitel