Sann storhet.

(514)Detta kapitel bygger på Daniel 4. rätt

(514)Nebukadnessar hade nått höjden av världslig ära. Guds ord hade till och med erkänt honom som ”en kungarnas kung”. Hes. 26:7 Ibland hade han ändå gett Gud äran för sitt rikes härlighet och prakt. Det hade varit fallet efter hans dröm om den stora bildstoden. Hans sinne hade tagit djupt intryck av denna syn och av tanken på att det babyloniska världsriket, hur vidsträckt det än var, till sist skulle falla, och att andra riken skulle härska, ända till dess att alla jordiska makter till sist skulle ersättas av ett kungarike, som upprättats av himlens Gud och som aldrig någonsin skulle förstöras. rätt

(514)Senare i livet förlorade Nebukadnessar sin höga uppfattning om Guds plan för folken ur sikte. När hans stolta sinne emellertid hade blivit förödmjukat inför folkmassan på Duraslätten, hade han på nytt insett att Guds rike är ”ett evigt välde, hans rike varar från släkte till släkte.” Trots att han genom härkomst och uppfostran var en avgudadyrkare och stod i spetsen för ett avgudadyrkande folk, hade han ett medfött sinne för rätt och rättvisa. Gud kunde använda honom som ett redskap för att straffa de upproriska och för att uppfylla sin gudomliga plan. Nebukadnessar, den grymmaste bland folken, fick efter åratal av tåligt och påfrestande arbete som sin uppgift att besegra Tyrus. Också Egypten blev ett offer för hans segrande arméer. När han införlivade folk efter folk med det babyloniska kungariket, stärkte han sitt rykte som den störste härskaren i sin tid. rätt

(514)Det är inte förvånansvärt, att den framgångsrike monarken som var så äregirig och så stolt, skulle frestas att avvika från ödmjukhetens väg, som är den enda som leder till sann storhet. Under tidsperioderna mellan hans erövringskrig ägnade han mycket uppmärksamhet åt att förstärka och försköna sin huvudstad, tills staden Babylon så småningom blev hans kungarikes förnämsta prydnad, den gyllene staden, ”hela jordens berömmelse.” Jer. 51:41 Hans lidelsefulla intresse för att bygga och hans märkliga framgång med att göra Babylon till ett av världens underverk, bidrog till hans stolthet. Till sist var han i stor fara att fördärva sitt rykte som en vis härskare, som Gud kunde fortsätta att använda som ett redskap för att förverkliga sin frälsningsplan. rätt

(515)I sin barmhärtighet gav Gud honom en ny dröm, för att varna honom för den fara han befann sig i och för den snara som lagts ut för att bringa honom på fall. I en nattlig syn såg Nebukadnessar ett stort träd, som växte mitt på jorden. Dess topp räckte upp till himlen och dess grenar sträckte sig till jordens ändar. Hjordar och herdar från bergen och kullarna sökte skydd under dess skugga, och himlens fåglar byggde sina bon på dess grenar. ”Lövverket var vackert och trädet bar mycket frukt så att det gav föda åt alla: ... Allt levande fick sin mat från det.” rätt

(515)När kungen betraktade det höga trädet, såg han ”en helig väktare”, som närmade sig trädet och med hög röst utropade: rätt

(516) ”Hugg ner trädet och skär av grenarna, riv undan lövverket och kasta bort frukten, så att djuren flyr bort ur trädets skugga och fåglarna från dess grenar! Men lämna stubben kvar, med en kedja av järn och koppar, i gräset på marken. Han skall fuktas av himlens dagg och dela djurens lott bland det som växer på jorden. Han skall förvandlas: han skall få ett djurs sinne i stället för en människas, och så skall sju tider förgå. Denna dom är avkunnad av väktarna, och detta rådslut uttalat av de heliga, för att de som lever skall inse att den Högste råder över människors riken och att han ger dem åt vem han vill och upphöjer den ringaste bland människor till härskare.” (Bibel 2000) rätt

(516)Djupt bekymrad över drömmen, som tydligen var en förutsägelse om olycka, återgav kungen den för ”spåmännen, besvärjarna, kaldeerna och stjärntydarna”, men trots att drömmen var mycket tydlig, kunde ingen av de visa männen tyda den. rätt

(516)Än en gång skulle detta avgudadyrkande folk få bevis för det faktum, att det bara är de som älskar och fruktar Gud som kan förstå himmelrikets hemligheter. Kungen sände i sin rådvillhet bud efter sin tjänare Daniel, en man som var högt aktad på grund av sin rättfärdighet, ståndaktighet och oöverträffade vishet. rätt

(517)När Daniel som svar på kungens befallning stod inför kungen, sade Nebukadnessar: ”Beltesassar, du som är den främste bland spåmännen, jag vet att heliga gudars ande bor i dig och att ingen hemlighet är för svår för dig. Säg mig vad jag såg i min dröm och vad den betyder!” När Nebukadnessar hade berättat drömmen, sade han: ”Men du, Beltesassar, uttyd den nu, för ingen av alla de vise i mitt rike kan ge mig uttydningen, men du kan det, ty heliga gudars ande bor i dig.” rätt

(517)För Daniel var drömmens innebörd tydlig, och dess betydelse gjorde honom förskräckt. Han stod ”en stund bestört, full av oroliga tankar.” När kungen såg hans tvekan och stora förlägenhet, gav han uttryck för deltagande med sin tjänare. ”Beltesassar”, sade han, ”låt inte drömmen och vad den betyder skrämma dig.” ”Min herre”, svarade Daniel, ”o, att drömmen hade gällt dem som hatar dig, och dess betydelse dina fiender.” rätt

(517)Profeten insåg, att Gud på honom hade lagt den tunga plikten att avslöja för Nebukadnessar den straffdom, som snart skulle falla över honom på grund av hans stolthet och övermod. Daniel måste uttyda drömmen på ett språk som kungen kunde förstå. Trots att dess förfärliga innebörd hade fått honom att tveka i stum förundran, måste han ändå berätta sanningen, oavsett vad konsekvenserna skulle bli för honom själv. rätt

(517)Då tillkännagav Daniel den Allsmäktiges tillrättavisning. ”Trädet som du såg”, sade han, ”som var stort och väldigt och så högt att det räckte upp till himlen och syntes över hela jorden, och som hade ett så vackert lövverk och bar så mycket frukt att det hade föda åt alla, trädet som markens djur bodde under och på vars grenar himlens fåglar hade sina nästen, det är du själv, o konung. Du har ju blivit stor och väldig, och din storhet har vuxit och når upp till himlen, och ditt välde sträcker sig till jordens ände. rätt

(518)Men att konungen såg en helig väktare stiga ner från himlen och säga: ´Hugg ner trädet och förstör det. Dock må stubben med rötterna lämnas kvar i jorden, bunden med kedjor av järn och koppar bland markens gräs. Av himlens dagg skall den fuktas och ha sin del bland markens djur, till dess att sju tider har gått fram över honom´, det betyder, o konung, och detta är den Högstes beslut, som har drabbat min herre konungen: Du skall stötas ut från människorna och tvingas bo bland markens djur och äta gräs som en oxe och fuktas av himlens dagg. Sju tider skall gå fram över dig till dess du insett att den Högste råder över människors riken och ger dem åt vem han vill. Men att det gavs befallning om att trädets stubbe med rötterna skulle lämnas kvar, det betyder att du skall få tillbaka ditt rike när du har besinnat att det är himlen som har makten.” rätt

(518)När Daniel troget hade uttytt drömmen, uppmanade han den stolte monarken att ångra sig och vända om till Gud, för att han genom att göra det som var rätt skulle kunna avvända den hotande olyckan. ”Därför, o konung”, vädjade profeten, ”låt mitt råd behaga dig. Gör dig fri från dina synder genom att göra gott och från dina missgärningar genom att vara barmhärtig mot de fattiga, om din framgång skall bestå.” rätt

(519)För en tid gjorde profetens varning och råd ett starkt intryck på Nebukadnessar. Det hjärta som inte har formats av Guds barmhärtighet förlorar emellertid snart sina intryck från den helige Anden. Njutningslystnad och ärelystnad hade inte utrotats ur kungens hjärta, och senare visade sig dessa drag på nytt. Trots den undervisning som på ett så barmhärtigt sätt meddelats honom, och trots de varningar som tidigare erfarenheter gett honom, tillät sig Nebukadnessar att på nytt bli kontrollerad av avund mot de riken som skulle komma. Hans styrelsesätt, som hittills i hög grad hade varit rättvist och barmhärtigt, blev tyranniskt. Genom att förhärda sitt hjärta, använde han sina gudagivna egenskaper till självförhärligande, och upphöjde sig själv inför Gud som hade gett honom liv och makt. rätt

(519)Guds straffdom dröjde i månader. I stället för att ledas till ånger genom detta tålamod, gav kungen emellertid efter för sin stolthet tills han förlorade tilliten till uttydningen av drömmen, och skämtade om sin tidigare rädsla. rätt

(519)När Nebukadnessar gick omkring i sitt palats ett år efter det att han hade tagit emot varningen, och med stolthet tänkte på sin makt som härskare och på sin framgång som byggherre, utropade han: ”Se, detta är det stora Babel som jag har byggt upp till ett kungavälde genom min krafts styrka, min härlighet till ära!” rätt

(519)Medan detta stolta skryt fortfarande var i hans mun, tillkännagav en röst från himlen att den av Gud bestämda tidpunkten för domen hade kommit. Jehovas domslut nådde hans öron: ”Till dig, kung Nebukadnessar, skall det sägas: Ditt rike har tagits ifrån dig. Du skall stötas ut från människorna och tvingas bo bland markens djur och äta gräs som en oxe. Så skall sju tider gå fram över dig, till dess du har insett att den Högste råder över människors riken och ger dem åt vem han vill.” rätt

(520)På ett ögonblick förlorade han det förstånd, som Gud hade gett honom. Den omdömesförmåga som kungen tyckte var fullkomlig, den visdom han var så stolt över, togs ifrån honom och den en gång så mäktige härskaren blev en dåre. Hans hand kunde inte längre regera. Varningsbudskapen hade han inte fäst något avseende vid. Han blev nu fråntagen den makt hans Skapare hade gett honom. ”Han stöttes ut från människorna och måste äta gräs som en oxe. Himlens dagg fuktade hans kropp till dess att hans hår växte och blev som örnfjädrar och till dess att hans naglar blev som fågelklor.” rätt

(520)Under sju års tid var Nebukadnessar till åtlöje för alla sina undersåtar. Under sju års tid blev han förödmjukad inför hela världen. Därefter fick han sitt förstånd tillbaka. Då han ödmjukt såg upp till himlens Gud, kände han igen Guds hand i sin straffdom. I ett offentligt tillkännagivande erkände han sin skuld och såg Guds stora barmhärtighet i sin återupprättelse. ”Men när den tiden hade gått”, sade han, ”lyfte jag, Nebukadnessar, upp mina ögon till himlen och fick tillbaka mitt förstånd. Då lovade jag den Högste, jag prisade och ärade honom som lever i evighet. Hans välde är ett evigt välde,
hans rike varar från släkte till släkte.
Alla som bor på jorden räknas för intet,
han gör vad han vill med himlens här
och med dem som bor på jorden.
Ingen kan stå emot hans hand eller säga till honom:
´Vad är det du gör?´” rätt

(521) ”Vid samma tid återfick jag mitt förstånd och jag fick tillbaka min härlighet och glans, mitt rike och min ära. Mina rådsherrar och stormän sökte upp mig, och jag blev på nytt insatt i mitt rike och fick ännu större makt.” rätt

(521)Den en gång så stolte monarken hade blivit ett ödmjukt Guds barn. Den tyranniske, myndige härskaren hade blivit en kung som styrde med visdom och medkänsla. Han som hade trotsat och hädat himlens Gud, erkände nu den Högstes makt och försökte med djupt allvar att främja fruktan för Jehova och sina undersåtars lycka. Under tillrättavisningen från honom som är kungars Kung och herrars Herre, hade Nebukadnessar till sist lärt sig den läxa som alla härskare behöver lära sig - att sann storhet består i sann godhet. Han erkände Jehova som den levande Guden genom att säga: ”Nu prisar, upphöjer och ärar jag, Nebukadnessar, himmelens Konung, ty alla hans gärningar är sanning och hans vägar rätta, och han kan ödmjuka dem som vandrar i högmod.” rätt

(521)Guds plan att det största kungariket i välden skulle förkunna hans lov hade nu förverkligats. Detta offentliga tillkännagivande, i vilket Nebukadnessar erkände Guds barmhärtighet, godhet och myndighet, var den sista handlingen i hans liv, som finns nedskriven i den heliga historien. rätt

nästa kapitel