Förkunnelse ibland Hedningarna

(52)Apostlarna besökte därefter Ikonium. Orten var ett tillhåll för nöjeslystna och personer, som inte hade något särskilt livsmål. Befolkningen bestod av romare, greker och judar. Liksom i Antiokia, inledde apostlarna här sitt arbete i synagogorna, för sitt eget folk, judarna. De uppnådde en markant framgång, många ibland både judar och greker godtog Kristi evangelium. Men här väckte de icke-troende judarna, liksom annorstädes, där apostlarna hade verkat, ett orimligt motstånd mot dem, som hade anammat den sanna tron, och påverkade hedningarna emot dem, så långt det stod i deras makt. rätt

(52) Emellertid skrämdes inte apostlarna så lätt bort från sin uppgift, ty många tog dagligen till sig Kristi lära. De trotsade modigt motstånd, missunnsamhet och fördomar. Dagligen utförde lärjungarna underverk genom Guds kraft, och alla, som var öppna för dessa bevis, påverkades av dessa tings överbevisande kraft. rätt

(53) Den växande populariteten för Kristi lära eggade de icke-troende judarna till förnyat motstånd. De fylldes med missunnsamhet och hat, och beslutade sig för, att genast hejda apostlarnas verksamhet. De gick till myndigheterna, och visade deras arbete i det mest falska och överdriva ljus, varigenom de fick ämbetsmännen till att tro, att hela staden stod i fara, att hetsas till uppror. De sade, att stora skaror anslöt sig till apostlarna, och antydde, att det var på grund av dolda och farliga planer. rätt

(53) På grund av dessa anklagelser, ställdes lärjungarna upprepade gånger inför myndigheterna; men var gång försvarade de sig så skickligt inför folket, att de inte tordes döma dem, ehuru domstolarna hyste fördomar emot dem på grund av de falska uttalanden de hade hört. De kunde endast medge, att apostlarnas lära gjorde folk till dygdiga och laglydiga medborgare. rätt

(53) De fördomsfria judarna och grekerna intog den ståndpunkten, att stadens moral och ordning skulle förbättras, om apostlarna skulle tillåtas, att stanna kvar och verka där. De gånger, då apostlarna fördes fram inför myndigheterna, var deras försvar så klart och förnuftigt, och deras uttalanden om läran så sansade och lättfattliga, att ett betydligt inflytande uppstod till deras fördel. Den lära de förkunnade, omtalades vitt och brett, och kom till många flera fördomsfria åhörares kännedom, än någonsin förr härigenom. rätt

(54) Judarna såg, att deras ansträngningar, att omintetgöra apostlarnas arbete, var förgäves, och förde endast till, att ändå flera blev anhängare av den nya tron. På grund av detta stegrades judarnas raseri till den milda grad, att de bestämde sig för, att de, på något sätt, skulle åvägabringa deras fall. De hetsade upp de larmande människoskarorna till de värsta lidelser, skapande tumult, som de tillskrev apostlarnas idoghet. Sedan förberedde de sig på, att föra fram falska anklagelser med våldsam kraft, och få domarnas hjälp med, att genomföra sin avsikt. De beslutade sig för, att apostlarna inte skulle få försvara sig själva; utan att pöbelns makt skulle gripa in, och sätta stopp för deras arbete, genom att stena dem till döds. rätt

(54) Fastän vänner till apostlarna var icke-troende, varnade dessa apostlarna för de ondskefulla judarnas planer, och uppmanade dem, att inte onödigtvis utsätta sig för deras raseri, utan fly för livet. Således lämnade de Ikonium i det fördolda, och lät de trofasta och fientliga parterna strida sinsemellan, i förvissningen om, att Gud skulle ge segern åt Kristi lära. De önskade dock inte, att lämna Ikonium för gott; de tänkte vända tillbaka, efter det, att upphetsningen hade lagt sig, och fullborda det arbete de hade börjat. rätt

(54) De, som håller och lär ut de bindande kraven hos Guds lag, möter i viss utsträckning ofta en liknande behandling, som apostlarna utsattes för i Ikonium. De möter ofta bittert motstånd från predikanter och folk, som envetet vägrar Guds ljus, och genom oriktiga framställningar och lögner stänger varje dörr, varigenom sanningens budbärare kan nå folk. rätt

(55) Apostlarna reste därefter till Lystra och Derbe, städer i Lykaonien. Dessa var befolkade av hedningar och vidskepliga; men ibland dem fanns det själar, som ville höra och anta Kristi lära. Apostlarna valde, att arbeta i dessa städer, eftersom de inte ville möta judarnas fördomar och förföljelse. De kom nu i kontakt med ett helt nytt element - hednisk övertro och avgudadyrkan. rätt

(55) I sitt arbete stötte apostlarna på allt slags folk, och allt slags tro och religioner. De kom i konflikt med judisk, blind tro och ofördragsamhet, trolldom, bespottelse, orättfärdiga domare i städer, som älskade sin maktutövning, falska herdar, övertro och avgudadyrkan. Fastän de utsattes för förföljelse och motstånd från alla sidor, vändes deras ansträngningar ständigt i framgång, och nyomvända kom dagligen till tron. rätt

(55) I Lystra fanns det ingen judisk synagoga, ehuru det bodde några få judar på orten. Jupitertemplet spelade en framträdande roll där. Paulus och Barnabas visade sig tillsammans i staden, och lärde ut Kristi doktrin med stor makt och vältalighet. De lättrogna invånarna trodde, att de var gudar, som stigit ned från Himmelen. Då apostlarna samlade folket omkring sig, och förklarade sin främmande tro, försökte Jupiters tillbedjare, att förena de kristna lärosatserna, så långt de kunde, med sin egen, vidskepliga tro. rätt

(55) Paulus talade till dem på grekiska, varvid han belyste ämnen för dem att betänka, för att leda dem fram till rätt kunskap om Honom, som borde vara föremålet för deras beundran. Han riktade deras uppmärksamhet på himlavalvet - solen, månen och stjärnorna - årstidernas förträffliga ordning, de mäktiga bergen, vars tinnar var iförda snö, högresta träd, och allehanda naturunder, som visade på en skicklighet och precision utöver människans begränsade fattningsförmåga. Genom dessa synliga verk från den Allsmäktige ledde aposteln hedningarna till det stora Sinne, som står bakom världsalltet. rätt

(56) Sedan berättade han för dem om Guds Son, som kom från Himmelen till vår värld, eftersom Han älskade människobarnen. Hans liv och tjänst framställdes för dem; Hans förkastande av dem Han kommit, för att frälsa; Hans trångmål och korsfästelse genom onda människor; Hans uppståndelse från de döda, som avslutade Hans verk på jorden; och Hans himmelsfärd, för att vara människornas Försvarare i världens Skapares närvaro. Med Guds Ande och kraft förklarade Paulus och Barnabas Kristi evangelium. rätt

(56) Då Paulus omtalade Kristi gärningar, att hela de lidande, såg en krympling honom. Denne fäste blicken på honom, och tog emot och trodde hans ord. Paulus’ hjärta rördes av medlidande med den plågade mannen, vars tro var uppenbar för aposteln. Mannen grep ivrigt tag om hoppet, att han kunde bli helbrägdagjord av den Frälsare, som fortfarande var människans Vän och Läkare, trots att Han hade stigit upp till Himmelen, och som har ändå mera makt, än då Han var på jorden. rätt

(56) Inför den avgudadyrkande församlingen befallde Paulus krymplingen, att resa sig upp på fötterna. Dittills hade han endast varit sittande; men nu fattade han tag om Paulus’ ord i tro, och lydde omgående hans befallning, och reste sig upp på fötterna för första gången i sitt liv. Trons ansträngning födde styrka; och han, som hade varit krympling, gick och sprang runt, som om han aldrig hade haft en skröplighet. rätt

(57) Detta verk, som utfördes på krymplingen, innebar ett mirakel för åskådarna. Personen var så välkänd, och helandet så fullständigt, att det inte fanns plats för tvivel från deras sida. Alla invånare i Lykaonien blev överbevisade om, att en övernaturlig kraft åtföljde apostlarnas verk, och ropade ut med stor iver, att gudarna hade kommit ned till dem från Himmelen i mänsklig skepnad. Denna tro var i överensstämmelse med deras traditioner, att gudarna brukade besöka jorden. De var överbevisade om, att de stora hedniska gudarna Jupiter och Merkurius stod i deras mitt i Paulus’ och Barnabas’ personer. Den förstnämnde troddes vara Merkurius; för Paulus var aktiv, allvarlig, rask och vältalig i sina varnande och förmanande ord. Barnabas troddes vara Jupiter, gudarnas fader, på grund av sitt ärevördiga utseende, sitt upphöjda uppförande, och den mildhet och välvilja, som gick att se i hans ansiktsuttryck. rätt

(57) Nyheterna om krymplingens mirakulösa helande spreds i hela området, tills allmänheten var upphetsad, och prästerna i gudarnas tempel beredde sig på, att ge apostlarna ära, såsom besökare från Himmelens salar. De tänkte offra djur till dem, och bringa offerkransar och dyrbara ting. Apostlarna hade sökt sin tillflykt och vila i en privat bostad, då de blev varse ljuden från musik och begeistrade rop från den stora församling, som hade kommit till dörren på det hus, där de vistades. rätt

(58) Då dessa Guds tjänare hade förvissat sig om orsaken till besöket och den uppkomna upphetsningen, fylldes de av harm och fasa. De rev sönder sina kläder, och skyndade sig ut i folkskaran, för att förhindra deras tilltag. Paulus talade så högljutt, att han överröstade hela församlingens larm, och krävde deras uppmärksamhet; och då tumultet plötsligt dämpades, frågade han: rätt

(58) ”’Människor, vad är det ni gör? Vi är människor som ni. Vi predikar för er det glada budskapet att ni skall omvända er från dessa avgudar till den levande Guden, som har skapat himmel, jord och hav och allt som är i dem. Han har under gångna släktled tillåtit alla hednafolk att gå sina egna vägar. Ändå har han lämnat många vittnesbörd om att han gör gott. Från himlen ger han er regn och tider med goda skördar och fyller era hjärtan med glädje över maten ni får.’” {Apostlagärningarna 14:15-17.} rätt

(58) Folket lyssnade till Paulus’ ord med märkbar irritation. Deras övertro och iver rörande apostlarna hade varit så stor, att de inte ville kännas vid sin villfarelse, och behöva ställa in sin planerade hyllning. Trots apostlarnas tydliga avvisande av gudomliga titlar från hedningarna - och Paulus gjorde mästerliga ansträngningar, för att leda deras tankar till den sanne Guden, som allena var värd tillbedjan - var det svårt, att få dem att överge sin avsikt. rätt

(58) De menade, att de med sina egna ögon hade sett den mirakulösa kraften lyda apostlarna; att de hade sett en krympling, som aldrig förut hade brukat sina ben, springa runt omkring och glädja sig, helt frisk och med fullkomlig styrka, tack vare de förunderliga krafter dessa främlingar besatt. Men efter mycken övertalning från Paulus’ sida, och förklaring om apostlarnas sanna mission, övertalades folket motvilligt till, att ge upp sin avsikt. De var ändå inte nöjda, och förde undan offerdjuren i stor besvikelse, då deras traditioner med gudomliga väsens besök på jorden inte hade gått att styrka genom detta exempel på deras gillande, varvid de hade skänkt människorna särskilda välsignelser, vilka skulle ha kommit att upphöja dem och deras tro till aktning i världen. rätt

(59) Och nu inträffade en besynnerlig förändring hos det vankelmodiga och upphetsade folket, eftersom deras tro inte var förankrad i den sanne Guden. Antiokias motsträviga judar, som hade drivit bort apostlarna från den nejden, gick samman med vissa judar i Ikonium, och spårade upp apostlarna. Miraklet, som utfördes på krymplingen, och dess inverkan på de åsyna vittnena, väckte deras avund, och kom dem, att uppsöka apostlarnas arbetsfält, samt ge sin falska utläggning om verket. De förnekade Guds inblandning däri, och hävdade, att det hade utförts genom demoner, som dessa män tjänade. rätt

(59) Samma typ av personer hade tidigare anklagat Frälsaren för, att driva ut djävlar med hjälp av djävlarnas furste; de hade förklarat Honom vara bedragare; och nu hemsökte de Hans apostlar med samma ursinniga förbittring. Med hjälp av lögner ingöt de samma bittra anda hos Lystras folk, som de själva var påverkade av. De hävdade, att de väl kände till Paulus’ och Barnabas’ historia, och framställde således deras karaktärer och verksamhet fel. Därmed betraktade de hedniska avgudadyrkarna, som stått i begrepp, att tillbe apostlarna som gudomsväsen, nu dem som värre, än mördare, och vem som helst, som skulle skaffa dem ur vägen, skulle göra Gud och människorna en välgärning. rätt

(60) De, som tror och lär ut sanningarna i Guds Ord i dessa dagar, kommer att stöta på liknande motstånd från samvetslösa personer, som icke vill acceptera sanningen, och som inte drar sig för, att komma med undanflykter, och även sprida de mest uppenbara lögner, för att ödelägga inflytandet från och spärra vägen för dem, som Gud har sänt ut med ett varningsbudskap till världen. Medan en klass levererar lögnerna och sprider dem, är en annan klass så förblindade av Satans bedrägeri, att de tar emot dem som sanningens ord. De sitter fast i ärkefiendens snara, samtidigt som de inbillar sig själva, att de är Guds barn. ”Därför sänder Gud en kraftig villfarelse över dem så att de tror på lögnen och blir dömda, alla dessa som inte har trott på sanningen utan njutit av orättfärdigheten.” {Andra Tessalonikerbrevet 2:11-12.} rätt

(60) Den besvikelse, som avgudadyrkarna drabbades av, då de förbjöds, att offra till apostlarna, kom dem att vända sig emot dessa Guds tjänare med en iver, som var nästan lika stor, som den begeistring de hyllade dem som gudar med. De baksluga och elaka judarna tvekade inte, att utnyttja det hedniska folkets övertro och naivitet, till att genomföra sina hemska planer. De sporrade dem till, att angripa apostlarna med våld; och de ålade dem, att inte låta Paulus tala, ty eljest skulle han förtrolla människorna. rätt

(60) Lystras folk for på apostlarna med stor häftighet och raseri. De slungade stenar våldsamt mot dem; och den blåslagne, misshandlade och svimfärdige Paulus kände, att slutet var nära. Stefanus’ martyrdöd framträdde livaktigt för honom, liksom hans eget gruvliga deltagande den gången. Paulus föll till synes död till marken, och den rasande hopen släpade hans medvetslösa kropp genom stadens gator, och kastade den ifrån sig utanför stadsmuren. Aposteln nämner händelsen i en uppräkning av sina lidanden för sanningens skull: ”tre gånger har jag blivit piskad med spö, en gång har jag blivit stenad, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt dygn låg jag i det djupa vattnet. Jag har ofta varit på resor, utstått faror på floder, faror bland rövare, faror från landsmän, faror från hedningar, faror i städer, i öknar och på hav, faror bland falska bröder”. {Andra Korintierbrevet 11:25-26.} rätt

(61) Lärjungarna stod omkring Paulus’ lekamen och begrät honom, då de trodde, att han var död. Men så lyfte han plötsligt på huvudet, och reste sig upp på fötterna med Guds pris på läpparna. För lärjungarna verkade detta som en återuppståndelse från de döda, ett Guds mirakel, för att bevara Sin trofaste tjänares liv. De jublade med outsäglig glädje över hans återställelse, och prisade Gud med förnyad tro på den lära apostlarna förkunnade. rätt

(61) Dessa lärjungar hade nyligen blivit omvända till tron genom Paulus’ lära, och de hade stått fast, trots judarnas felaktiga framställningar och ondskefulla förföljelse. I själva verket hade dessa onda människors egensinniga motstånd blott befäst dessa heliga bröders tro på Kristus; och Paulus’ återställande till livet fungerade som Guds sigill på deras tro. rätt

(62) Timoteus hade blivit omvänd genom Paulus’ förkunnartjänst, och var ögonvittne till apostelns lidanden den gången. Han stod vid Paulus’ till synes döda kropp, och såg honom resa sig upp, sönderslagen och täckt av blod, utan att klaga eller jämra sig, men prisande Jesus Kristus, för att han fått lov till, att lida för Hans namn. I ett av Paulus’ brev till Timoteus påminner han honom om hans personliga kunskap om denna tilldragelse. Timoteus blev en synnerligen viktig medhjälpare åt Paulus och församlingen. Han var apostelns trofaste ledsagare i hans trångmål och i hans glädje. Timoteus’ far var grek, men hans mor judinna, och han hade grundligt undervisats i den judiska tron. rätt

nästa kapitel