| Samlevnad kapitel 43. Från sida 267 | ren sida tillbaka |
(267)I sin vetenskapliga studie om ”Masturbatory Insanity; The History of an Idea” (Journal of Mental Science, Nummer 108, sidan 1, Jan., 1962) åberopar E. H. Hare ett studium av 500 patienter, som lades in den ene efter den andre på delstaten Iowas mentalsjukhus. Han säger, att studiets författare (Malamud, W., och Palmer, G., ”The Role Played by Masturbation in the Causation of Mental Disturbances”, Journal of Nervous and Mental Disorders, Nummer 76, sidan 220, 1932) fann, att i tjugotvå fall verkar onani ”ha varit den huvudsakliga orsaken till rubbningen.” rätt (267) Han fortsätter: ”Författarna drog slutsatsen, att det var den mentala konflikten vid onani, snarare än själva vanan, som ledde till sjukdomen, och de menade, att deras slutsats stöddes av den goda inverkan från psykoterapi använd, för att ändra på patientens tankar på onani. Men faktumet, att femton av de tjugotvå patienterna led av depression måste väcka tvivel på riktigheten hos denna erkänt blygsamma slutsats, ty en nedstämd patient brukar inte bara beskylla sig själv för försummelse av det han tror är hälsans lagar, utan brukar också återhämta sig från sin sjukdom, oavsett om han går igenom psykoterapi eller ej.” – Sidan 22. rätt (268)(268) Alltså ifrågasätter Hare Malamud och Palmers slutsatser, men säger också, vilket är värt att notera, att deras studium är ”ett av väldigt få försök (ja, så långt, som jag kan se, det enda försöket) till ett vetenskapligt studium om onanihypotesen [hypotesen, att onani kan orsaka vanvett].” rätt (268) Efter att ha medgett, att ”det inte finns något sätt, att motbevisa hypotesen om onani”, kommer Hare med denna sluttanke: ”Allt vi kan säga, utifrån beläggen, är att sambandet mellan onani och mentalsjukdom är svagt och att om onani således är en bidragande orsak, är den förmodligen inte en särskilt betydande sådan” (samma, sidan 19). rätt (268) Fastän denne kännare minimerar möjligheten av en länk mellan onani och vanvett, bortser han alltså inte helt från den. Ändå viktigare är hans upptäckt, att det bara har förekommit ett egentligt försök, att prova hypotesen vetenskapligt. rätt (268) Skrivande om onani i sin Adolescent Development and Adjustment (McGraw-Hill Book Company, 1965), drar Lester C. och Alice Crow slutsatsen: ”Verkningarna av detta slags sexuella förvrängning är ännu inte helt klarlagda.” rätt (268) Dr. David Horrobin, medicine doktor och filosofie doktor från Oxford University, uttalar: ”Mängden zink i sädesvätska är sådan, att en utlösning kan frigöra all zink, som går att suga upp i tarmarna under ett dygn. Detta får flera följdverkningar. Med mindre den förlorade mängden ersätts genom ökat zinkintag via födan, kan upprepade utlösningar möjligen föranleda verklig zinkbrist med diverse därtill hörande fel, däribland impotens. Det är också möjligt, med tanke på betydelsen hos zink (269) i hjärnan, att moralister på 1800-talet hade rätt, då de sade, att upprepad onani kunde göra en tokig!” – Zinc (Vitabooks: St. Albans, Vermont, 1981), sidan 8. rätt (269) Uttalandet liknar det, som gjordes av Carl C. Pfeiffer, filosofie doktor, medicine läkare, i hans bok om zink. Han tillkännager: ”Det bär oss emot att behöva säga det, men hos en vuxen med zinkbrist kan det tänkas, att sexuell upphetsning och överdriven onani föregår vansinne.” – Zinc and Other Micro-nutrients (Keats: New Canaan, Conn., 1978), sidan 45. rätt (269) Inte alla medicinska kännare skulle hålla med om dessa slutsatser, men det är väsentligt, att det är några, vars studier och forskning har fått dem till att omfatta åsikter, som sammanfaller med Ellen Whites lära härvidlag. |