| Utvalda budskap 3 kapitel 60. Från sida 451 | ren sida tillbaka |
(451) [Vid tidpunkten var äldstebroder Froom knuten till Generalkonferensens Pastorssamfund] rätt (451)Den 8. januari, 1928 (451) Du refererar till ett samtal med mig, vari Du menar att jag anmärkte, att mor skulle ha sagt följande om vissa av sina skrifter: "Mitt arbete är att förbereda; Ditt arbete är att finputsa det." rätt (451) Jag minns inte, att mor skall ha yttrat de orden, och jag tror heller ej, att hennes medhjälpare har hört henne komma med ett sådant uttalande. Tanken, som föranleder ett dylikt uttalande, står inte i harmoni med hennes tankar om sitt arbete samt om sina renskrivares och sekreterares arbete. rätt (451) Det finns ett uttalande, som jag har gjort inför flera av våra ledande medarbetare flera gånger, där tanken till Din fråga kan ha funnit näring. Jag har sagt till dem att mor, under vårt verks tidiga dagar, hade skrivit ett vittnesbörd till en enskild eller till en grupp, med information och råd, som skulle vara av värde för andra, varpå bröderna frågade henne om, hur (452) vittnesbördet skulle användas. Av och till sade hon till min far och hans medarbetare: "Jag har gjort min del. Jag har skrivit ned, vad Herren har uppenbarat för mig. Nu ankommer det på Er att säga, hur det skall brukas." rätt (452) Du kommer säkert att inse, att en sådan plan var högst förnuftig. Min far och hans medarbetare var medvetna om alla bekymmer, som hotade den närvarande sanningens sak. Detta har sedan dess utvecklat sig till Generalkonferensens verksamhet, och det var en himmelsk försyn, att de skulle komma att dela ansvaret för att säga, hur och på vilket sätt budskapen skulle framställas för dem, som de önskade att hjälpa. rätt (452) Du tänker måhända, att om det förekommit ett sådant uttalande, som åsyftas i Ditt brev, skulle det gagna en del av våra bröder. Jag förstår inte, hur det skulle gagna saken. Kanske Du ville klargöra den saken för mig?! rätt (452) Avseende de två stycken, som finns i Spiritual Gifts, liksom i The Spirit of Prophecy om skapade varelsers sammanslagning och orsaken till, att de har tagits bort i senare böcker, samt frågan om, vem som ansvarade för deras borttagande, kan jag ge klart besked härvidlag. De togs bort av Ellen G. White. Ingen knuten till hennes arbete ägde någon myndighet över ett sådant ärende, och jag har aldrig hört, att någon skulle ha gett henne råd om denna sak. rätt (452) Rörande alla sådana här frågor kan Du vara förvissad om, att syster White ansvarade för, att avlägsna eller lägga något till rörande detta slags saker i de senare utgåvorna av våra böcker. rätt (452) Syster White ägde inte bara gott omdöme vilande på en klar och vittfamnande förståelse av förhållandena och de naturliga konsekvenserna av det hon skrev och gav ut, utan hon erhöll många gånger direkta instruktioner från Herrens ängel om, vad som skulle utelämnas och vad som skulle tillfogas i nya utgåvor. . . . rätt (452) Se till exempel i kapitlet av den första utgåvan av Den Stora Striden, Band IV, utgiven av Pacific Press år 1884. I kapitel XXVII, "Satans snaror", finner Du att omkring fyra sidor i sista delen (453) av kapitel fem har utelämnats i de senare utgåvorna av Den Stora Striden. Dessa fyra sidor finns i Testimonies to Ministers, sidorna 472 til 475. Informationen på de fyra sidorna är synnerligen värdefull för sjundedags-adventister och togs högst passande med i den första utgåvan av Den Stora Striden, Band IV, som, då den gavs ut, liksom övriga band betraktades som ett särskilt budskap till sjundedags-adventister, och till alla kristna personer, som sympatiserade med dem i tro och avsikt. rätt (453) Men då det beslutades, att Den Stora Striden, Band IV skulle ges ut på nytt för allmän spridning av kolportörer, föreslog Ellen G. White, att sidorna skulle avlägsnas, därför att populära menigheters predikanters läsning av dessa uttalanden troligen skulle väcka vrede och leda till motstånd mot bokens cirkulation. rätt (453) Varför vill inte våra bröder studera Guds nåderika behandling av oss, i det att Han förmedlat information till oss genom Profetians Ande, i dess sköna, harmoniska och nyttiga verkan, i stället för att hacka ned på, klandra och nagelfara, varvid de försöker att dela upp den i små mekaniska byggklotsar, som vi köper till våra små barn att leka med och sedan ber någon annan om, att sätta ihop dem, så att de bildar ett mönster, som behagar dem och utesluta de delar, som de ogillar? Jag ber Herren om, att ge oss tålamod och vägledning till att göra det, som vi förmår, för att sådana som dessa skall uppfatta skönheten hos Guds verk. rätt (453) Du refererar till andra brev med spörsmål, som jag inte har besvarat. Jag hoppas kunna ta itu med dem snart, men inte denna förmiddag. (453)W. C. Whites brev till L. E. Froom (454) Avseende uttalanden, som offentliggjorts av äldstebroder Loughborough, talar Du om den börda, som vilar på honom på grund av de kroppsliga yttringarna och antyder, att Du ogillar dessa. rätt (454) Jag är helt enig med Dig om, att det stora beviset för den gudomliga handen i form av gåvan till kvarlevans menighet, är skrifternas egna vittnesbörd. Icke desto mindre tror jag, att de fysiska yttringar, som ledsagat överförandet av ljus och uppenbarelser, är av verkligt värde; annars skulle Gud inte ha gett dem. Dessutom kommer jag i kontakt med riktigt många människor, som är allvarliga, uppriktiga och dyrbara i Herrens ögon. Dessa ser de kroppsliga yttringarna som något av stor betydelse, och de vittnar om, att deras tro har stärkts betydligt, genom klar kunskap om de metoder vår himmelske Fader har använt, för att bekräfta mottagarna i det ljus Han har gett dem. rätt (454) Du hänvisar till ett kort uttalande, som jag har sänt till Dig angående verbal inspiration. Detta uttalande, som gjordes av Generalkonferensen år 1883, var i fullständig samklang med banbrytarnas tro och ståndpunkter i denna sak, och det var, tror jag, den enda ståndpunkt, som våra predikanter och lärare intog, tills professor [W. W.] Prescott, ledare för Battle Creek College, frambragte en annan synpunkt på ett kraftfullt sätt – den åsikt, som professor Gausen frambragte. [Förmodligen Francois Gaussen, en framträdande schweizisk präst (1730-1863), som höll fast vid, att Bibeln var verbalt inspirerad.] Att de studerande vid Battle Creek College och många andra godtagit denna åsikt, däribland äldstebroder Haskell, har medfört att det kommer ändlösa tvivel och förvecklingar in i vårt arbete, och att detta tilltar. rätt (454) Syster White har aldrig godtagit Gausens teori (455) om verbal inspiration, vare sig när det gäller hennes eget arbete, eller Bibeln. rätt (455) Du säger, att Du i Dina ansträngningar för en trofast och förnuftsgrundad förståelse av bakgrunden till denna otroliga gåva, har sökt efter information om diverse personer, som hjälpt syster White i litteraturarbetet. rätt (455) Jag är överbevisad om, bror Froom, att Du aldrig kommer att erhålla ljus om bakgrunden till Profetians Andes gåva, genom att studera de utmärkande dragen och kvalifikationerna hos en trofast renskrivare och textredaktörer, som syster White använt sig av, för att förbereda utgivningen av artiklar till vår tidskrift och kapitel till hennes böcker. rätt (455) Grundvalen, som befäster tron på budskap, som Gud har sänt till Sitt folk, går lättare att hitta, genom att studera, hur Han bemötte Sina profeter fordomdags. Det tycks mig som om studiet av den helige Paulus’ liv, arbete och skrifter är till större hjälp och upplysning, än några andra studier, som vi kan föreslå, och jag tror inte, att vi blir hjälpta till större förtroende för Paulus’ skrifter, genom att göra en förteckning över hans medhjälpare och studera deras historia och erfarenheter. Det är enkelt för mig att tro, att Jeremia styrdes av Gud i sitt val av Baruk som renskrivare; likaså att Paulus hade himmelsk visdom nog till att välja ut dem, som skulle fungera som hans privatsekreterare från tid till annan, allt efter hans behov. rätt (455) Det är min tro, att syster Ellen G. White fick himmelsk vägledning till att välja personer, som arbetade som avskrivare och dem, som skulle bidra med att utarbeta artiklar till våra tidskrifter och kapitel i våra böcker. rätt (455) Jag är väl bekant med de förhållanden, som kom henne att välja ut vissa av de här medarbetarna och om den direkta uppmuntran hon mottog rörande deras kvalifikationer och pålitlighet för arbetet. Jag känner också till tillfällen, då hon instruerades till att undervisa, förmana och några gånger avskeda dem, vars bristande andlighet gjorde dem opassande som lämpliga (456) tjänare. Angående detta, kunde äldstebroder Starr ge Dig ett intressant kapitel om syster Whites erfarenhet med fröken Fannie Bolton, och jag kunde berätta för Dig om en situation, varigenom hon skildes från sin egen niece, Mary Clough, som hon älskade så högt. rätt (456) På tidigt 60-tal fick syster White ingen hjälp, förutom från sin man, som brukade lyssna till henne, då hon läste upp manuskriptkapitel och föreslog då grammatiska rättningar, som föll honom in. Som liten pojke minns jag situationer som denna: Äldstebroder White brukade lägga sig på soffan av trötthet, och syster White brukade ha med sig ett kapitel ur Spiritual Gifts och läsa det för honom och han brukade föreslå grammatiska rättelser, som jag skrev nyss. Artiklar för Vittnesbörden behandlades på samma sätt. rätt (456) Utöver de få vittnesbörd, som blev tryckta, sändes många personliga vittnesbörd till enskilda och ofta brukade syster White skriva så här: "Jag har ingen, som kopierar detta vittnesbörd. Var snäll och gör en kopia till Dig själv och sänd originalet tillbaka till mig." Som följd av detta förfaringssätt, har vi i vårt manuskriptvalv många av de första vittnesbörden i syster Whites handskrifter. rätt (456) Tidigt på 60-talet fungerade syster Lucinda M. Hall som syster Whites hushållerska, sekreterare och stundom som ressällskap. Hon var både tillbakadragen och samvetsgrann, och bara de tydligaste grammatikfelen rättades av henne. Omkring 1862 blev syster Adelia Pattern knuten till Whitefamiljens arbete och utförde en del kopieringsarbete åt syster White. Senare knöts hon till The Review and Herald. rätt (456) På hösten 1872 besökte syster White Colorado och blev bekant med sin niece Mary C. Clough, och åren ’74, ’75 och ’76 hjälpte fröken Clough till med, att göra kopior av The Spirit of Prophecy, Band II och III. Hon bistod också äldstebroder och fru White i deras lägermötesarbete och verkade som reporter för den offentliga pressen. Därigenom blev hon den första PR-kvinnan, som anställdes reguljärt av samfundet och går att betrakta (457) som vår PR-verksamhets mormor. rätt (457) Men hennes erfarenhet som nyhetsrapportör, den tillit hon vann därigenom och den ros, som hon fick för sitt arbete, fråntog henne känslan för det fint avstämda och heliga arbetet att vara textredaktris för artiklar i Review och kapitlen i Den Stora Striden. I en syn visades det för syster White, att hon och Mary såg ett förunderligt skådespel på himlen. Detta betydde mycket för syster White, men för Mary betydde det intet; och ängeln sade: "Andliga ting måste förstås på ett andligt sätt", och instruerade syster White, att hon inte borde ha sin niece anställd som sin bokredaktris. rätt (457) Under loppet av ’68, ’69 och ’70 anställdes flera av syster White, för att skriva av hennes vittnesbörd. Ibland dem var fröken Emma Sturgess, sedermera Amos Prescotts hustru; fröken Anna Hale, sedermera Irwin Royces hustru; och andra, vars namn jag ej känner till. rätt (457) Efter äldstebroder [James] Whites död år 1881 anställde syster White syster Marian Davis. Hon hade varit korrekturläsare i flera år åt The Review and Herald, och syster White fick garantier genom uppenbarelse, att syster Davis skulle vara en samvetsgrann och trofast hjälperska. Senare blev Eliza Burnham anställd av syster White, och samtidigt blev fru B. L. Whitney och Fannie Bolton anställda i Battle Creek som biträden, då arbetsuppgifterna var talrika. Syster Davis åtföljde syster White till Europa åren 1886 och 1887. Hon var också syster Whites huvudsakliga biträde i Australien. rätt (457) Då arbetet i Australien växte, blev syster Burnham kallad till att assistera vid bokredigeringen, och Maggie Hare och Minnie Hawkins anställdes till att skriva av. rätt (457) Jag glömde att nämna, att under syster Whites år i Heraldsburg skrev J. I. Ings av många av vittnesbörden och manuskripten. rätt (457) Då vi var i Australien, var planen att Special Testimonies to Ministers (dvs. (458) Special Testimonies, Series A), som gavs ut och spreds av äldstebroder [O.A.] Olsen [Generalkonferensens ordförande] tidigt på 90-talet, skulle tryckas ånyo och stoffet delas in ämnesvis. Medan detta övervägdes, hände det att äldstebroder W. A. Colcord, som tidigare varit sekreterare vid Generalkonferensen och i många år en ledande författare om trosfrihet, blev arbetslös. På min anmodan, anställde syster White honom till att ta hand om dessa särskilda vittnesbörd och gruppera dem efter ämne för återutgivning. Han lade ned flera veckor på arbetet och betalades av syster White; men frukterna av hans arbete användes aldrig. Om jag minns rätt, var detta hans anknytning till hennes litteraturarbete. rätt (458) Det sista arbete syster Davis gjorde, var att välja ut och arrangera materialet, som står i Hälsa för Hela Människan. rätt (458) Äldstebroder C. C. Crisler bistod syster White med att välja ut och arrangera materialet i Löftestiden och Prophets and Kings. rätt (458) Skildringen av arbetet och medarbetarna är inte fullständig. Det har aldrig fallit mig eller någon av syster Whites biträden in, att hennes medarbetares krafter skulle vara av intresse för läsarna av hennes böcker. Hon skrev materialet. Hon skrev synnerligen utförligt. Det pågick alltid en strid mellan henne och förläggarna om mängden material, som skulle användas. Syster White föredrog, att utförligt skildra ett ämne, och förläggarna vinnlade sig alltid om, att materialet skulle komprimeras eller förkortas, så att boken inte bleve för tjock. Som följd härav, kunde en ny framställning av ämnet ges syster White, sedan viktiga kapitel redan hade skrivits och gjorts färdiga för tryckning. Då ville hon utöka stoffet och insisterade på, att det skulle införas. Detta gäller i synnerhet The Great Controversy/Den Stora Striden, Band IV. rätt (458) Motsvarande bryderi beträffande stoffmängden (459) till Vändpunkten löstes, genom att ta delar därav och använda dessa i Såningsmannen och Men Jag säger.... rätt (459) Vad angår läsandet av verk skrivna av samtida författare under utarbetandet av dessa böcker, är det föga att säga, eftersom syster White var så strängt upptagen av sitt eget skrivande, att hon knappt hade någon tid till övers för att läsa. Före hennes skrivarbete om Kristi liv, och under tiden för dess nedtecknande, läste hon, i viss omfattning, verken av Hanna, Fleetwood, Farrar och Geikie. Jag har aldrig hört, att hon skulle ha läst Edersheim. Av och till refererade hon till Andrews, särskilt gällande kronologin. rätt (459) Varför läste hon egentligen dessa böcker? De stora begivenheterna under tidsåldrarna, så som de beskrivs i Konfliktserien, framställdes i delar för henne vid många skilda tillfällen. I den första presentationen erhöll hon en kort översikt, som det står i den tredje sektionen av boken, som nu heter Adventbudskapet. rätt (459) Senare framställdes de stora händelserna under patriarkernas tid och profeternas erfarenheter, så som framgår av hennes artiklar i Vittnesbörd för Församlingen, liksom i hennes artikelserier utgivna under senare år i Review, The Signs of the Times och The Southern Watchman. Dessa serier handlar, som Du säkert minns, till fullo om Esras, Nehemjas, Jeremias och andra profeters arbete. rätt (459) De stora händelser, som utspelade sig i vår Herres liv, framställdes för henne i panoramabilder, liksom andra dela av Den Stora Striden blev det. Dessa sceners kronologi och geografi framställdes tydligt, men större delen av uppenbarelsen kom i form av ljusglimtar, som var synnerligen livliga, och de samtal och stridigheter, som hon hörde och hon var i stånd till att berätta om, blev inte markerade geografiskt eller kronologiskt, varför hon fick studera Bibeln och historien själv, samt studera de personers skrifter, som hade (460) skrivit om vår Herres liv, för att upprätta kronologiska och geografiska samband. rätt (460) En annan avsikt med att läsa historia och läsa om vår Herres liv [här torde avses Wiliam Hannas Life of Our Lord (1863)] och om den Helige Paulus’ liv, var att hon därigenom erhöll en livaktig påminnelse i sinnet om de scener, som tydligt framställts för henne i syner, men som med årens gång och hennes ansträngande tjänarinnegärning hade blivit otydliga i minnet. rätt (460) Många gångar kom hon vid läsandet av Hanna, Farrar, eller Fleetwood till beskrivningen av en scen, som hade visats henne så tydligt, men som hon hade glömt, och som hon var i stånd till att beskriva mera detaljerat, än som framgått av böckerna hon hade läst. rätt (460) Till trots av den kraft, som Gud hade gett henne, att framställa scener i Kristi och Hans apostlars samt Hans profeters och Hans reformatorers liv på ett starkare och livfullare sätt, än andra historiker, märkte hon likväl alltid sina bristfälliga skolkunskaper på ett smärtsamt sätt. Hon beundrade det språk, som andra skribenter använde, för att nå sina läsare med de scener, som Gud hade skänkt henne i syner, och hon fann det både behagligt, bekvämt och tidsbesparande att bruka deras språk, helt eller delvis, till att beskriva de ting, som hon kände till genom uppenbarelser, och som hon önskade skulle nå fram till hennes läsare. rätt (460) Många av hennes manuskript, som stammar från hennes händer, bär citattecken. I andra fall användes det inga anföringstecken; och hennes vana, att använda brottstycken av meningar, som hon funnit i andras böcker och att inlemma sådana i sina egna skrifter, berodde inte på någon egentlig plan, och ifrågasattes heller inte av hennes avskrivare och textskrivare förrän omkring 1885 och därefter. rätt (460) Då belackare pekade på detta särdrag hos hennes verk som skäl till, att betvivla den gåva, som hon hade fått till att skriva, tog hon föga notis om dem. Senare, då kverulanterna hävdade, att det här var orättvist mot andra utgivare och skribenter, gjorde hon en klar ändring – en (461) förändring, som Du känner till. rätt (461) Det är min överbevisning, bror Froom, att jag inte nog ofta kan upprepa, att syster Whites tankar var fullt sysselsatta med innehållet i de artiklar, som offentliggjordes i våra tidskrifter, och kapitlen utgörande hennes böcker, och att hon erhåll himmelsk hjälp samt var högst noga med, att uppfatta fel begångna av avskrivarna eller av redigerarna. Detta förhållande förhärskade under alla hennes jäktiga år före och efter makens frånfälle, under hennes predikoarbete i Europa och Australien samt under stordelen av åren hon tillbringade i Amerika efter hemkomsten från Australien. rätt (461) Under hennes allra sista år var inte hennes arbetsledning lika omfattande, men hon blev rikligt välsignad genom sin intelligens i fråga om överinseendet av bruket av tidigare skrifter, som användes under hennes sista år, och genom utpekandet av ämnen, som borde betonas, liksom av de ämnen, som borde tonas ned, då vi var sysselsatta med att förkorta de större böckerna inför utarbetandet av texter för översättning till främmande språk. rätt (461) Var snäll läs upp det här uttalandet för äldstebroder Daniells, och om Du märker att jag har glömt något i all hast, så att det hela lätt går att missförstå, påpeka det då vänligen för mig och ge mig tillfälle till, att fylla ut materialet, innan Du förelägger det för andra bröder. (461) W.C. Whites brev til L. E. Froom [vid denna tidpunkt sekreterare i Generalkonferensens Pastorssamfund] - Den 13. december, 1934 (462) (462) Det är ett faktum, att jag under mina omkring trettio års samarbete med Ellen White hyste den största tillit till hennes arbete. Jag vet, att hon erhöll uppenbarelser från Gud, som var av outsägligt värde för församlingen och för världen. Jag gick inte så mycket in för, att göra analyser av den källinformation, som satte henne i stånd till, att skriva sina böcker, som vissa av våra bröder gör. rätt (462) Stommen till det stora tempel av sanning, som vilar på hennes skrifter, restes genom syner till henne. I vissa delar av detta arbete gavs detaljerad information. Beträffande vissa särdrag hos uppenbarelsen, såsom den profetiska kronologin, som berör tjänsten i helgedomen och ändringarna däri, som inträffade 1844, blev detta bragt inför henne många gånger och även i detaljer många gånger, och detta satte henne i stånd till, att tala väldigt klart och tydligt angående vår tros bärande pelare. rätt (462) Vad gäller somliga av de historiska angelägenheterna, som dem i Patriarker och Profeter och i Löftestiden, samt i Den Stora Striden, gjordes huvudstrukturen glasklar för henne, och då hon satte sig ned att skriva om dessa ämnen, ankom det på henne att studera Bibeln och historien, för att finna årtal och geografiska förhållanden samt fullborda detaljbeskrivningen. rätt (462) Ellen White läste snabbt och hade gott komihåg. De uppenbarelser hon hade fått, satte henne i stånd till, att med fast hand gripa tag i de ämnen hon hade läst om. Därigenom förmådde hon att välja ut och använda det, som var sant och kassera det, som var fel eller tvivelaktigt. rätt (462) Hon läste 1500-talets Reformationshistoria ingående. Mycket av D'Aubignes historiska skildring högläste hon för min far. Hon studerade religiösa tidskrifter med intresse, och under de många år, som Uriah Smith var redaktör på Review, var det hennes vana att be honom om, sedan han hade gjort bruk av de religiösa meningsutbytena, att skicka dem vidare till henne och så använde hon en del av sin tid till att gå igenom dem, och välja ut dyrbara ting, som emellanåt dök upp i Review. (463) Häri samlade hon också på sig information om, vad som skedde i den religiösa världen. rätt (463) När det gäller studiet av böcker, hände det kort tid efter uppförandet av tegelbyggnaden huserande tryckeriet åt The Review and Herald, att det stora rummet vettande åt norr, på första våningen, tillägnades äldstebroder och fru White som deras redaktions- och skrivrum. Här inrättades biblioteket åt The Review and Herald. På detta åsyftade äldstebroder White i sina skrifter, och från bibliotekets samlingar valde Ellen White ut de böcker, som hon ansåg vara värdefulla att läsa. rätt (463) Det var anmärkningsvärt, att hon i sin läsning och genombläddring av böckerna fick tankarna riktade mot de nyttigaste böckerna och de nyttigaste avsnitten i böckerna. Av och till brukade hon nämna för far, och i min närvaro, sina upplevelser, då hon letts till att granska en bok, som hon aldrig hade tittat i förr, och sin erfarenhet av att slå upp vissa avsnitt i den, som sedan hjälpte henne att beskriva det, som hon hade sett och ville framställa. rätt (463) Jag förmodar, att Bliss' memoarer fanns i detta bibliotek, men jag känner inte till, huruvida hon läste dem. Jag hörde henne aldrig nämna den boken i samband med sitt arbete. rätt (463) Somliga av de förklarande noterna i hennes stora bokklubbstitlar skrevs av henne själv, men flertalet författades av J. H. Waggoner, Uriah Smith och M. C. Wilcox i samarbete med Marian Davis. rätt (463) Du frågar, om James White hade med sig böcker till Ellen White, vars läsning bistod henne i skrivarbetet. Jag minns inte, att något sådant inträffade. Jag minns, att hon emellanåt för sin make påtalade intressanta avsnitt, som hon hade läst. rätt (463) Du undrar, om hennes biträden gjorde henne uppmärksam på uttalanden, som de tyckte skulle hjälpa henne i hennes författarskap. Inget dylikt inträffade före nedtecknandet av Den Stora Striden, Band IV, i Heralsburg, (464) 1883 eller 1884. Då var detta sällsynt och handlade bara om mindre detaljer. rätt (464) Då vi var i Basel, år 1886, gjorde vi en högst intressant erfarenhet med en grupp översättare. Vi uppdagade, att våra bröder i Europa var väldigt angelägna om, att få Den Stora Striden översatt till franska och tyska. . . . rätt (464) För att förse det franska folket med denna bok, hade äldstebroder Au Franc anlitats som översättare och hade överfört drygt tjugo kapitel till det, som han betraktade som sin förstklassiga franska. Inte alla var dock nöjda med hans översättning och äldstebroder Jean Vuilleumier hade anlitats som översättare och hade hunnit med halvdussinet ytterligare kapitel. rätt (464) Beträffande tyskarna, hade tre översättningsförsök gjorts. Professor Kuhns, madam Bach och Henry Fry var översättare. rätt (464) Vad skulle vi göra? Flera personer hade gått samman, för att fördöma var och en av dessa översättningar och det var svårt att finna mer, än två personer, som ville säga några goda ord om varandra. rätt (464) Äldstebroder Whitney, chef vid Baselkontoret, medgav att syster Whites skrivsätt var vanskligt. I vissa fall hade inte översättarna helt förstått talesätten, och i andra fall kände inte översättarna tillräckligt väl till det egna språkets religiösa terminologi, för att åstadkomma en korrekt översättning. rätt (464) Till sist kom vi på en lösning. Varje morgon klockan 9 träffades två tyska översättare, två franska översättare, äldstebroder Whitney, syster Davis och jag själv i redaktionslokalen och kapitel efter kapitel av den engelska bog lästes upp och kommenterades. Då översättarna reagerade på ett svårt avsnitt, hejdade de uppläsandet och dryftade inbördes det rätta ordvalet på franska och tyska. Ofta brukade äldstebroder Whitney stoppa uppläsningen och säga: "John, hur skulle Du vilja översätta detta?" Sedan vände han sig till äldstebroder Au Franc och sade: "Håller Du med om det?" (465) Då syster Davis och bror Whitney såg, att de inte fullt ut förstod den engelska texten, brukade de diskutera dess betydelse och så brukade översättarna föreslå en annan översättning. rätt (465) Då vi kom till de två kapitlen om Reformationen i Tyskland och Frankrike, ville översättarna kommentera urvalet av de historiska tilldragelser, som syster White hade gjort. Jag minns två tillfällen, då de gjorde gällande att det var andra händelser av lika hög vikt, som hon inte hade nämnt. Då hon gjordes uppmärksam på det, bad hon om att få se de historiska källorna, så att hon kunde överväga de nämnda händelsernas betydelse. Uppläsningen av historien uppfriskade hennes minne om det hon hade sett, varefter hon nedtecknade en beskrivning av tilldragelsen. rätt (465) Jag var tillsammans med mor, då vi besökte Zürich, och jag minns väl, hur grundligt hennes hågkomster väcktes till nytt liv, då hon såg den gamla katedralen och marknadsplatsen, och hon berättade om, hur de såg ut på Zwinglis tid. rätt (465) Under den tvååriga vistelsen i Basel besökte hon många platser, där det tilldrog sig särskilt betydelsefulla ting under Reformationens dagar. Detta uppfriskade hennes minne av det, som hon hade blivit visad, och medförde viktiga tillskott till de delar av boken, som handlade om Reformationens tid. rätt (465) Med riktigt vänliga hälsningar, förblir jag uppriktigt Din bror, |