Så kunde det ha gått

(104)

(104) St. Helena, California, den 5. Januari, 1903.

(104)Då jag skrivit så här långt, förlorade jag medvetandet, varpå jag tycktes skåda en scen i Battle Creek. rätt

(104)Vi var församlade i hörsalen i Tabernaklet. Bön framfördes, en psalm sjöngs, varefter bön åter yttrades. De allvarligaste vädjanden riktades till Gud. Mötet betecknades av den Helige Andes närvaro. Självrannsakan gick på djupet, och flera av de närvarande grät högljutt. rätt

(104)En av de närvarande reste sig från sin böneställning och sade, att han i det förflutna inte varit i samklang med vissa andra och inte känt någon kärlek för dem. Nu, däremot, såg han sitt rätta jag. Med stort allvar upprepade han budskapet till församlingen i Laodicea: ”’Du säger: Jag är rik, jag har vunnit rikedom och behöver ingenting’. I min självrättfärdighet var det så här jag kände det”, sade han. ”’[O]ch du vet inte att just du är eländig, beklagansvärd, fattig, blind och naken.’ Nu inser jag att detta är mitt tillstånd. Mina ögon har blivit öppnade. Min anda har varit hård och orättfärdig. Jag trodde att jag var rättfärdig, men mitt hjärta har smält, och jag inser mitt behov av de dyrbara anvisningarna från Den, som har genomskådat mig fullständigt. Oh, hur rika på nåd och barmhärtighet samt kärlek är orden: ’Jag råder dig att av mig köpa guld som är renat i eld, så att (105) du blir rik, och vita kläder att skyla dig med, så att din skamliga nakenhet inte syns, och salva att smörja dina ögon med, så att du kan se.’” Upp. 3:17, 18. rätt

(105)Talaren vände sig till dem, som bett, och sade: ”Det är något vi måste göra. Vi måste bekänna våra synder, och ödmjuka våra hjärtan inför Gud.” Han kom med hjärtinnerliga bekännelser och steg sedan fram till flera av bröderna, den ene efter den andre, och räckte ut handen, samtidigt som han bad om förlåtelse. De tilltalade reste sig genast upp, bekände sina egna synder och bad om förlåtelse, varpå de föll varandra gråtande om halsen. Bekännelsens anda spred sig igenom hela församlingen. Det påminde starkt om stämningen under den första kristna Pingsten. Guds lov sjöngs, och försoningsarbetet fortsatte till långt in på natten, ja, nästan till dagningen. rätt

(105)Följande ord upprepades ofta, klart och tydligt: ”Alla som jag älskar tillrättavisar och tuktar jag. Var därför ivrig och omvänd dig. Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.” Verserna 19, 20. rätt

(105)Ingen tycktes vara för stolt, för att avlägga en hjärtinnerlig bekännelse, och de främsta i detta verk var de med inflytande, som tidigare inte hade haft modet att bekänna sina synder. rätt

(105)Aldrig tidigare skådad glädje förekom i Tabernaklet. rätt

(105)Sedan kom jag åter till medvetande, och för en stund visste jag ej, var jag befann mig. Jag höll fortfarande pennan i handen. Då hörde jag dessa ord: ”Så kunde det ha gått . Allt det här var Herren redo att utföra för Sitt folk. Hela himmelen väntade på, att få utgjuta sin välsignelse.” Jag tänkte på, hur långt vi skulle ha nått, om vi gått till botten med saker och ting vid den senaste Generalkonferenssamlingen, (106) och jag greps av missräkningens ångest, då jag insåg att det jag bevittnat, inte var verkligt.

(106)Guds sätt är alltid det rätta och välbetänkta. Han låter alltid Sitt eget namn bli ärat. Människors enda garanti emot överilade, ärelystna handlingar ligger i, att förhålla hjärtat i samklang med Kristus Jesus. Människors klokskap är inget att lita på. Människor är ombytliga, fulla av hög självaktning, stolthet och själviskhet. Måtte de anställda, som tjänar Gud, i allt förlita sig på Herren. Då kommer ledarna att visa sig vara villiga att själva bli ledda, fast inte genom mänsklig visdom – vilken ger lika bra stöd som ett brutet sävstrå – utan genom visdomen hos den Herre, som har uttalat: ”Om någon av er brister i visdom skall han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan förebråelser, och han skall få den. Men han skall be i tro utan att tvivla.” Jak. 1:5, 6.

(107 )(107) Glömskans försumlighet
Alla, som bekänner sig vara Guds barn, skulle jag råda att betänka Israels historia, såsom den framgår av Psaltaren 105-107. Genom att ingående studera dessa Skriftställen, kan vi mera fullständigt förstå och uppskatta vår Guds godhet, barmhärtighet och kärlek. rätt

(107)En psalm om det utlovade landet
”Tacka HERREN, åkalla hans namn,
gör hans gärningar kända bland folken!
Sjung till hans ära, lovprisa honom,
tala om alla hans under!
Beröm er av hans heliga namn!
De som söker HERREN må glädja sig av hjärtat.
Fråga efter HERREN och hans makt,
sök alltid hans ansikte.

Tänk på de under han har gjort,
på hans tecken och hans domslut,
ni Abrahams barn, hans tjänare,
ni Jakobs söner, hans utvalda.
Han är HERREN, vår Gud,

över hela jorden når hans domar.
Han tänker för evigt på sitt förbund,
på det ord han påbjudit för tusen släkten,
på det förbund han slöt med Abraham
och på sin ed till Isak.
Han fastställde det för Jakob som en stadga,
för Israel som ett evigt förbund.
Han sade: Åt dig ger jag Kanaans land,
det skall bli er arvedel.
Då var de en liten skara,
de var få och främlingar i landet.
De vandrade från folk till folk,

från ett land till ett annat.
Han tillät ingen att skada dem,
han straffade kungar för deras skull:
Rör inte mina smorda,
gör inte mina profeter något ont!
(108) När han sände hungersnöd över landet
så att de led brist på bröd,
då sände han en man framför dem,
Josef som blev såld till slav.
Man slog hans fötter i bojor,
i järn låg han bunden,
till den tid då hans ord uppfylldes
och HERRENS tal bevisade hans oskuld.
Då släpptes han på kungens befallning,
folkens härskare gav honom fri.
Han satte honom till herre över sitt hus,
till att råda över allt han ägde,
för att binda hans furstar efter sin vilja
och lära de äldste vishet.
Och Israel kom till Egypten,

Jakob blev gäst i Hams land.
HERREN gjorde sitt folk mycket fruktsamt
och mäktigare än deras ovänner.
Han förvandlade deras hjärtan,
så att de hatade hans folk
och handlade svekfullt mot hans tjänare.

Han sände Mose, sin tjänare,
och Aron som han utvalt.
De gjorde hans tecken bland
dem och under i Hams land.
Han sände mörker och allt blev mörkt,
och de stod inte emot hans ord.
Han förvandlade deras vatten till blod
och deras fiskar dog.
Deras land vimlade av paddor,
ända in i deras kungars kamrar.
Han befallde och svärmar av insekter kom,
mygg över hela deras land.
Han gav dem hagel i stället för regn
och sände eldslågor i landet.
Han slog ner deras vinstockar och fikonträd
och bröt sönder träden i landet.
Han befallde och gräshoppor kom
och gräsmaskar i oräknelig mängd.
De åt upp alla örter i landet,
de åt upp grödan på marken.
Han slog allt förstfött i landet,
förstlingen av deras livskraft.
Så förde han dem ut med silver och guld,
i hans stammar stapplade ingen.
Egyptierna gladde sig när de drog ut,
ty förskräckelse för Israel hade fallit över dem.

(109) Han bredde ut ett moln till skydd
och en eld som lyste om natten.
De bad, och han lät vaktlar komma
och mättade dem med bröd från himlen.
Han öppnade klippan och vatten flödade,
det rann genom öknen som en ström.

Ty han tänkte på sitt heliga löfte
till Abraham, sin tjänare.
Så förde han ut sitt folk med glädje,
sina utvalda med jubel.
Han gav hednafolkens länder åt dem,
det folken arbetat ihop fick de ärva,
för att de skulle hålla hans stadgar
och ta vara på hans undervisning.
Halleluja!” Ps. 105.

(109)En psalm angående fångenskapen
”Halleluja!
Tacka HERREN, ty han är god,
ty hans nåd varar i evighet.
Vem kan berätta om HERRENS väldiga gärningar
och förkunna allt hans lov?
Saliga är de som håller fast vid det rätta,
som alltid handlar rättfärdigt.
Tänk på mig, HERRE, efter din nåd mot ditt folk,
kom till mig med din frälsning,
så att jag kan se dina utvaldas lycka,
glädja mig med ditt folks glädje
och berömma mig tillsammans med din arvedel. rätt

(109)I Vi har syndat liksom våra fäder,
vi har gjort illa, vi har varit ogudaktiga.
Våra fäder gav inte akt på dina under i Egypten,
de kom inte ihåg dina många nådegärningar
utan var upproriska vid havet, vid Röda havet.

(110) Men han frälste dem för sitt namns skull
för att göra sin makt känd.
Han talade strängt till Röda havet och det blev torrt,
han förde dem genom djupen som genom en öken.
Han frälste dem från deras motståndares hand
och återlöste dem från fiendens hand.
Vattnet övertäckte deras fiender,
inte en enda av dem blev kvar.
De trodde på hans ord, de sjöng hans lov.
II
Men snart glömde de hans gärningar,
de väntade inte på hans råd.
De greps av lystnad i öknen
och frestade Gud i ödemarken.
Då gav han dem vad de begärde
men sände tärande sjukdom bland dem.
I lägret fylldes de av avund mot Mose
och mot Aron, HERRENS helige.
Men jorden öppnade sig och uppslukade Datan,
den övertäckte Abirams hop.
Eld började brinna i deras läger,
en låga brände upp de ogudaktiga.
De gjorde en kalv vid Horeb
och tillbad en avgudabild.
Sin härlighet bytte de bort
mot bilden av en oxe som äter gräs.

De glömde Gud, sin frälsare,
som hade gjort så stora ting i Egypten,
så underbara verk i Hams land,
så fruktansvärda gärningar vid Röda havet.
Han sade att han skulle förgöra dem.
Men Mose, hans utvalde, trädde fram som medlare inför honom
för att vända bort hans vrede, så att den inte förgjorde dem. rätt

(110)III De föraktade det ljuvliga landet,
de trodde inte hans ord.
De knotade i sina tält
och lyssnade inte till HERRENS röst.
Då lyfte han sin hand mot dem och svor
att slå ner dem i öknen,
att slå ner deras barn bland hednafolken
och skingra dem i länderna.
De slöt sig till Baal-Peor
och åt sådant som var offrat till döda.
De väckte Guds vrede genom sina gärningar,
och en hemsökelse bröt ut bland dem.

Men Pinehas steg fram och skipade rätt,
och hemsökelsens upphörde.
Det räknades honom till rättfärdighet
från släkte till släkte, för evig tid. rätt

(111)IV De väckte hans vrede vid Meribas vatten,
och det gick illa för Mose för deras skull.
Ty de var upproriska mot hans ande,
så att han talade tanklöst med sina läppar.
De förgjorde inte folken,
som HERREN hade befallt dem,
utan blandade sig med hednafolken
och lärde sig deras gärningar.
De tjänade deras avgudar,
och dessa blev en snara för dem.
De offrade sina söner och döttrar åt onda andar.
De utgöt oskyldigt blod,
sina söners och döttrars blod,
som de offrade åt Kanaans avgudar,
och landet blev vanhelgat genom blodet.
De orenade sig genom sina gärningar,
de handlade trolöst i allt de gjorde.
Då upptändes HERRENS vrede mot hans folk,
och han avskydde sin arvedel.
Han gav dem i hednafolkens hand,
så att de som hatade dem fick råda över dem.
Deras fiender förtryckte dem,
de blev kuvade under deras hand.
Han räddade dem många gånger,
men de hade ett upproriskt sinnelag
och sjönk allt djupare genom sin synd.
(112) Men han såg till dem i deras nöd
när han hörde deras rop.
Han tänkte på sitt förbund med dem
och förbarmade sig för sin stora nåds skull.
Han lät dem finna barmhärtighet inför alla
som fört dem i fångenskap.

Fräls oss, HERRE, vår Gud,
och församla oss från hednafolken,
så att vi får prisa ditt heliga namn
och berömma oss av att lova dig.
Lovad vare HERREN, Israels Guds,

från evighet till evighet!
Och allt folket skall säga: ”Amen.”
Halleluja! Ps. 106. rätt

(113)De återlöstas sång av tacksamhet
”Tacka HERREN, ty han är god,
ty hans nåd varar i evighet.
Så säger HERRENS återlösta,
de som han har återlöst från fiendens hand,
de som han har församlat från länderna,
från öster och väster,

från norr och söder.


IDe irrade omkring i öknen på öde stigar,
de fann ingen plats där de kunde bo.
De var hungriga och törstiga,
deras liv tynade bort.
Men de ropade till HERREN i sin nöd
och han räddade dem ur deras trångmål.
Han ledde dem på den rätta vägen,
så att de kom till en stad där de kunde bo.
Må de tacka HERREN för hans nåd,
för hans underbara gärningar mot människors barn,
ty han stillade själens törst
och mättade själens hunger med sitt goda.



De satt i mörker och dödsskugga,
fångna i elände och järnbojor,
(113) ty de hade varit upproriska mot Guds ord
och föraktat den Högstes råd.
Han ödmjukade deras hjärtan genom lidande,
de kom på fall och hade ingen hjälpare.
Men de ropade till HERREN i sin nöd
och han frälste dem ur deras trångmål.
Han förde dem ut ur mörker och dödsskugga,
han slet sönder deras bojor.
Må de tacka HERREN för hans nåd,
för hans underbara gärningar mot människors barn,
ty han krossade kopparportar

och bröt sönder järnbommar.
II
Han gjorde strömmar till öken,
källsprång till torr mark
och bördigt land till salthed
för dess invånares ondskas skull.
Han gjorde öknen till en vattenrik sjö
och torrt land till källsprång.
Han lät de hungriga slå sig ner där
och bygga en stad där de kunde bo.
De besådde åkrar och planterade vingårdar
som gav riklig skörd.
Han välsignade dem, och de blev mycket talrika.
Han lät ej deras boskap minska i antal.
När de blev färre och tyngdes
av betryck, olyckor och bekymmer,
utgöt han förakt över furstarna
och lät dem irra omkring
i en ödemark utan vägar.
Han upphöjde den fattige ur eländet
och förökade deras familjer som hjordar.
De rättrådiga ser det och gläder sig,
och all ondska måste tiga.

Den som är vis må lägga märke till detta
och tänka på HERRENS nådegärningar.”
Ps. 107. rätt

(113)”Kom ihåg den första tiden”
Varför glömde dåtidens Israel så lätt bort Guds göranden? Folket höll ej kvar i minnet Hans storslagna och mäktiga gärningar, (114) eller Hans varningsord. Hade de kommit ihåg Hans fantastiska handlande gentemot dem, skulle de ha sluppit denna förebråelse: rätt

(114)”Jag, jag är den som tröstar er. Vem är då du, att du fruktar för människor som skall dö,
för människobarn som blir som torrt gräs,
13 att du glömmer HERREN, din Skapare,
han som spände ut himlen och lade jordens grund,
och att du ständigt dagen igenom fasar för förtryckarens vrede,
eftersom han är redo att fördärva? Var är nu förtryckarens vrede? ”
Jes. 51:12, 13. rätt

(114)Men Israels barn glömde bort Gud, som de tillhörde därför att Han skapat och återlöst dem. Sedan de sett alla Hans ojämförliga verk, frestade de Honom. rätt

(114)Åt israeliterna anförtroddes de heliga utlåtelserna. Men Guds uppenbarade ord feltolkades och felanvändes. Folket föraktade Israels Heliges ord. rätt

(114)”HERREN Sebaots vingård är Israels hus
och Juda folk hans älsklingsplantering.
Han väntade laglydnad men fann blodiga lagbrott,
han väntade rättfärdighet men fann skriande orättfärdighet.


”Ve dem
som HERRENS gärningar bryr sig inte om,
hans händers verk intresserar dem inte.
Därför skall mitt folk föras bort i fångenskap, ty de saknar kunskap.
Dess ädlingar skall lida hunger och dess larmande skaror försmäkta av törst.”

”Ve dem
som kallar det onda gott
och det goda ont,
som gör mörker till ljus
och ljus till mörker,
som gör bittert till sött
och sött till bittert!

”Ve dem
som är visa i sina egna ögon
och håller sig själva för kloka!”

(115) ”Liksom eldsflamman förtär strå
och halm sjunker ihop i lågan,
så skall deras rot ruttna bort
och deras blomning flyga i väg som stoft,
eftersom de förkastade HERREN Sebaots lag
och föraktade Israels Heliges ord.”
Jes. 5:7, 11-13, 20, 21, 24. rätt

(115)”Skrevs ner för att varna oss”
”Det som hände dem . . . skrevs ner för att varna oss som har världens slut inpå oss.” 1 Kor. 10:11. Varningen ljuder ända ned till vår tid: rätt

(115)”Bröder, se till att ingen av er har ett ont och trolöst hjärta, så att han avfaller från levande Gud. Uppmuntra varandra i stället varje dag, så länge det heter i dag, så att ingen av er förhärdas genom syndens makt att bedra. Ty vi är Kristi vänner, om vi ända till slutet stadigt håller fast vid vår första tillförsikt. Det heter: rätt

(115)I dag, om ni hör hans röst, så förhärda inte era hjärtan som när era fäder väckte min förbittring. rätt

(115)Vilka var det då som väckte förbittring, fastän de hade hört hans röst? Var det inte alla de som Mose hade fört ut ur Egypten?” Hebr. 3:12-16. rätt

(115)Kan inte vi, som lever i ändens tid, begripa innebörden av apostelns ord: ”Bröder, se till att ingen av er har ett ont och trolöst hjärta, så att han avfaller från levande Gud”? Vers 12. rätt

(115)På oss strålar svunna åldrars samlade ljus. Facit över Israels glömska har bevarats för vår upplysnings skull. Gud har i denna tidsålder föresatt Sig, att till Sig samla ett folk från varje land, folkslag och tungomål. I adventrörelsen har Han starkt verkat för Sina arvtagare, liksom Han gjorde för israeliterna, då Han ledde dem ut ur Egypten. Vid den svåra missräkningen 1844 prövades Hans folks tro, liksom hebréernas vid Röda Havet. Hade (116) adventisterna under den första tiden fortsatt att lita på den vägledande Hand, som upprätthållit dem under deras redan vunna erfarenhet, skulle de ha upplevt Guds frälsning. Om alla, som gemensamt hade strävat i verket år 1844, hade tagit emot den tredje ängelns budskap och förkunnat det i den Helige Andes kraft, skulle Herren på ett mäktigt sätt ha förstärkt deras ansträngningar. En flod av ljus skulle ha skinit över världen. För många år sedan skulle jordens invånare ha varnats, det avslutande verket ha fullbordats, och Kristus skulle ha anlänt, för att förlossa Sitt folk. rätt

(116)Budskapet för denna tid
Jag har fått i uppdrag, att nedteckna varningens ord till våra bröder och systrar, som håller på att förlora det särskilda verket för denna tid ur sikte. Herren har gjort oss till förvaltare av en helig sanning. Vi skall stå upp och vara ljus. I varje land skall vi trumpeta ut Kristi ankomst, på varje språk skall vi tillkännage: ”Se, han kommer med molnen, och varje öga skall se honom, även de som har genomborrat honom, och alla jordens stammar skall jämra sig över honom.” Upp. 1:7. rätt

(116)Vad sysslar vi med? Frambär vi den tredje ängelns budskap? Den tredje ängeln följde dem [den förste och andre ängeln], och sade med hög röst: ”’Den som tillber vilddjuret och dess bild och tar dess märke på sin panna eller sin hand, han skall själv få dricka av Guds vredes vin, som oblandat hälls i Guds vredes bägare. Han kommer att plågas i eld och svavel inför de heliga änglarna och inför Lammet. Röken från deras plåga stiger upp i evigheternas evigheter. De har ingen ro eller vila vare sig dag eller natt, dessa som tillber vilddjuret och dess bild och tar emot (117) märket med dess namn. I detta visar sig de heligas uthållighet: de håller fast vid Guds bud och tron på.’” Upp. 14:9-12. rätt

(117)Guds bud och Jesu vittnesbörd är ett. De skall klart och tydligt framställas inför världen. rätt

(117)Fiendens motstånd
I Guds ord finner vi konsekvenserna av att förkunna den tredje ängelns budskap. ”Draken vredgades än mer på kvinnan och gick åstad för att föra krig mot de övriga av hennes säd, emot dem som hålla Guds bud och hava Jesu vittnesbörd.” (Upp. 12:17.) En vägran att lyda Guds bud och en beslutsamhet att hata dem som förkunnar dessa bud leder till det mest oförsonliga krig från drakens sida. Han kommer att använda hela sin kraft för att bekämpa Guds lydiga folk som håller Guds bud. ”Det förmår alla, både små och stora, både rika och fattiga, både fria och trälar, att låta giva sig ett märke på högra handen eller på pannan, så att ingen får vare sig köpa eller sälja något, utom den som är märkt med vilddjurets namn eller dess namns tal” (Upp. 13: 16, 17.) rätt

(117)Guds insegel eller tecken kommer att ta sig uttryck i iakttagandet av sjundedagssabbaten, Herrens minne av skapelsen. ”Herren talade till Mose och sade: Tala du till Israels barn och säg: Mina sabbater skolen I hålla, ty de äro ett tecken mellan mig och eder från släkte till släkte, för att I skolen veta, att jag är Herren, som helgar eder.” (2 Mos. 31:12, 13.) Här anges sabbaten tydligt som ett tecken mellan Gud och hans folk. rätt

(117)Vilddjurets märke är det rakt motsatta, iakttagandet av den första dagen i veckan. Detta märke särskiljer dem som erkänner påvemaktens överhöghet och auktoritet och skiljer dem från dem som erkänner Guds auktoritet. rätt

(118)(118) Det högljudda ropet
Såsom framgår av det artonde kapitlet i Uppenbarelseboken, skall den tredje ängelns budskap förkunnas med stor kraft av dem, som ger den sista varningen rörande vilddjuret och dess avbild: ”Sedan såg jag en annan ängel komma ner från himlen. Han hade stor makt, och jorden lystes upp av strålglansen från honom. Och han ropade med stark röst och sade: ’Fallet, fallet är det stora Babylon! Det har blivit en boning för onda andar, ett tillhåll för alla orena andar och ett näste för alla orena och avskyvärda fåglar. Ty av hennes otukts vredesvin har alla folk druckit, och jordens kungar har bedrivit otukt med henne, och jordens köpmän har blivit rika genom hennes omåttliga lyx.’ Och jag hörde en annan röst från himlen säga: ’Gå ut från henne, mitt folk, så att ni inte tar del i hennes synder och drabbas av hennes plågor. Ty hennes synder har nått upp till himlen, och Gud har kommit ihåg hennes brott. Ge henne lika för lika, ge henne dubbelt igen för vad hon har gjort. Blanda dubbelt åt henne i den bägare som hon har blandat.” Upp. 18:1-6. rätt

(118)Detta är budskapet från Gud, som skall ljuda i form av den tredje ängelns höga rop. rätt

(118)De, vars tro och iver står i förhållande till deras insikt om sanningen, kommer att yppa sin trofasthet mot Gud, genom att breda ut sanningen, i all dess frälsande, helgande kraft, till omgivningen. Deras liv i helgelse och osjälvisk tjänst kommer att stämma överens med himmelrikets själva grundpelare. rätt

(118)”Och har glömt”
Det är en allvarsmättad och fruktansvärd sanning, att många som varit ivriga i att bära fram den tredje ängelns budskap, nu håller på att bli tama och liknöjda! Skiljelinjen mellan världsliga personer och många bekännande kristna går nästan ej att (119) urskilja. Många, som en gång var uppriktiga adventister, rättar sig numera efter världen – efter dess seder och vanor, efter dess själviskhet. I stället för att förmå världen till att lyda Guds lag, förenar sig församlingen allt tydligare med världen i överträdelse. Dag för dag blir församlingen omvänd till världen. Hur många bekännande kristna är inte slavar åt penningen! Deras eftergifter åt aptiten, deras rundhänta pengautlägg för självisk njutning, skämmer grundligen ut Gud. rätt

(119)Och på grund av bristande nit för utbredandet av den tredje ängelns budskap, stöttar många andra – fastän de inte tycks leva i synd – Satan lika mycket som de, vilka öppet syndar mot Gud. Massor går under; men hur få är det inte, som bryr sig om dessa själar! Många av Guds folk har drabbats av apati, ja, rena förlamningen, vilket hindrar dem från att förstå sin plikt. rätt

(119)Då israeliterna tågade in i Kanaan, förverkligade de inte Guds syfte, genom att inta hela landet. Sedan de erövrat delar av det, slog de sig till ro, för att njuta frukten av sina segrar. I sin otro och kärlek till makligheten, samlades de inom de erövrade områdena, i stället för att fortsätta och inta nytt territorium. På så sätt inleddes deras avfall från Gud. Då de svek och aldrig förverkligade Hans avsikt, gjorde de det omöjligt för Honom att förverkliga Sina utlovade välsignelser. rätt

(119)Upprepar inte dagens församling detta? Med hela världens behov av evangeliet inom synhåll, slår sig kristna bekännare ned där de själva kan komma i åtnjutande av evangeliets förmåner. De känner inget behov av, att inta nytt territorium och sprida frälsningens budskap till bortomliggande områden. De vägrar att fullfölja Kristi uppdrag: ”Gå ut i hela världen, och förkunna evangeliet för allt levande.” [Matt. 28:19, King James Version.] Är de mindre skyldiga, än den judiska församlingen var? rätt

(120)(120) ”Välj i dag vem ni vill tjäna”
Det kommer att uppstå en allvarlig konflikt mellan dem, som är trogna mot Gud och dem, som öser förakt över Hans lag. Aktningen för Guds lag har lösts upp i tomma intet. De religiösa ledarna lär ut människors bud som trossatser. Såsom det var i dåtidens Israel, så är det i dagens värld. Men skall de, som respekterat Guds lag, nu visa den mindre aktning bara på grund av den förhärskande otroheten och överträdelsen? Skall de göra gemensam sak med världens makter, för att få den ogiltigförklarad? Nej, de trofasta kommer icke att låta sig dras med av ondskans malström. De kommer icke att släpa i dammet det, som Gud har upphöjt som heligt. De kommer icke att gå i Israels glömskas fotspår; de kommer att dra sig till minnes Guds handlande med Sitt folk under alla tider, och gå i Hans budords fotspår. rätt

(120)Prövningen stundar för alla. Det finns bara två sidor. På vilken sida står du? rätt

(120)Allmaktens sköld
Guds budlydiga folk vilar under Allmaktens breda sköld. rätt

(120)Den som sitter under den Högstes beskydd
och vilar under den Allsmäktiges skugga,

han säger: ”I HERREN har jag min tillflykt och min borg,
min Gud som jag förtröstar på.”
Han skall rädda dig från fågelfängarens snara
och från den förödande pesten.
Med sina fjädrar skall han övertäcka dig,
under hans vingar skall du finna tillflykt.
Hans trofasthet är sköld och skärm.
Du skall inte frukta nattens fasor, inte pilen som flyger om dagen,
inte pesten som går fram i mörkret eller farsoten

som härjar vid middagens ljus.
Om än tusen faller vid din sida,

ja, tio tusen vid din högra sida, så skall det inte drabba dig.
Med egna ögon skall du se

hur de ogudaktiga får sitt straff.

(121) Ty du har sagt att HERREN är ditt skydd,
du har gjort den Högste till din tillflykt.
Ingen olycka skall drabba dig,

ingen plåga närma sig din hydda.
Ty han skall ge sina änglar befallning om dig
att bevara dig på alla dina vägar.
De skall bära dig på händerna,

så att du inte stöter din fot mot någon sten.
Över lejon och huggormar skall du gå fram,
du skall trampa ner unga lejon och drakar.
Han håller mig kär och jag skall befria honom,
jag skall beskydda honom, ty han känner mitt namn.
Han ropar till mig och jag svarar honom.
Jag är med honom i nöden,

jag skall rädda honom och ge honom ära.
Jag skall mätta honom med långt liv
och låta honom se min frälsning.”

Ps. 91. rätt

(121)Herren härskar
”Kom, låt oss höja glädjerop till HERREN,
jubel till vår frälsnings klippa.
Låt oss träda fram inför hans ansikte med tacksägelse,
höja jubel till honom med lovsång!

”Ty HERREN är en stor Gud,

rätt

(121) en stor konung över alla gudar.
Han har jordens djup i sin hand,
och bergens höjder är hans.
Hans är havet, ty han har gjort det,
och det torra har hans händer format.

Kom, låt oss falla ner och tillbe,
låt oss böja knä för HERREN, vår skapare.

Ty han är vår Gud och vi är folket i hans hjord,
fåren som står under hans vård.
I dag, om ni hör hans röst,
så förhärda inte era hjärtan som i Meriba,
som på Massas dag i öknen,
där era fäder frestade mig och satte mig på prov,
fastän de såg mina gärningar.
I fyrtio år väckte det släktet min avsky,
(122) och jag sade: ”De är ett folk

som far vilse med sina hjärtan,
de vill inte veta av mina vägar.”
Så svor jag i min vrede:

”De skall inte komma in i min vila.”

Sjung för HERREN en ny sång,
sjung för HERREN, hela jorden!
Sjung för HERREN, lova hans namn,
kungör hans frälsning dag efter dag!
Förkunna hans ära bland hednafolken,
bland alla folk hans under!

Ty stor är HERREN och högt prisad,
värd att frukta mer än alla gudar.
Folkens alla gudar är avgudar,

men HERREN har gjort himlen.
Majestät och härlighet är inför hans ansikte,
makt och glans i hans helgedom.

Ge åt HERREN, ni folkens släkter,
ge åt HERREN ära och makt!
Ge åt HERREN hans namns ära,

bär fram gåvor och kom till hans gårdar!
Tillbed HERREN i helig skrud,
bäva inför honom, alla länder!

Säg bland folken:
”HERREN är nu konung!
Därför står världen fast och vacklar inte.
Han dömer folken med rättvisa.”
Må himlen vara glad och jorden fröjda sig,
må havet brusa och allt som fyller det.
Må marken glädja sig och allt som är därpå.
Jubla skall alla skogens träd
inför HERREN, ty han kommer,

ty han kommer för att döma jorden.
Han skall döma världen

med rättfärdighet
och folken med sin trofasthet.
Ps. 95–96.

nästa kapitel