Ur skaran av de bittraste och hårdaste förföljarna av Kristi församling, reste sig den dugligaste försvararen och framgångsrikaste budbäraren för evangeliet. Till det apostoliska broderskapet utgörande de tolv utvalda, som hade följt Kristus från dopet till himmelsfärden, kunde nu läggas en, som aldrig hade sett Herren, medan Han bodde ibland människorna, och som endast hade hört Hans namn uttalas i vantro och med förakt. Men under fanatikerns och fariséns blindhet såg den Oändliga Visdomen ett hjärta, som var trofast mot sanning och pliktkänsla. Och rösten från Himmelen gjorde sig hörd över yttringar av stolthet och fördom. I evangeliets offentliggörande förenar sig den gudomliga försynen med den galiléiske bondens iver och helgelse, med nitiskheten och den förståndsmässiga kraften hos en rabbin från Jerusalem. För att värna församlingen mot hednisk filosofi och judisk formalism, valdes en, som själv hade varit vittne till den hedniska tillbedjans förnedrande kraft, och underkastats fariséernas andliga träldom.
Saulus från Tarsus var jude, inte endast på mödernet och fädernet, utan genom de starka banden hos livslångt lärande, patriotisk helgelse och religiös tro. Fastän han var romersk medborgare, född i en hednisk stad, blev han utbildad i Jerusalem av de mest framträdande rabbinerna, och noga upplärd i fädernas lagar och traditioner. Därigenom delade han i full omfattning sitt folks hopp och strävan, högtflygande stolthet och orubbliga fördomar. Han tillkännagav sig vara ”en hebré född av hebreer, jag som i fråga om lagen var en farisé, i fråga om iver en förföljare av församlingen, i fråga om rättfärdighet, den som vinns genom lagen, en oklanderlig man.” {Filipperbrevet 3:5.} Av de judiska ledarna blev han betraktad som en ung, synnerligen lovande man, och höga förväntningar fästes vid honom som en skicklig och nitisk försvarare av den gamla tron.
Liksom sitt folk, närde Saulus hoppet om en Messias, som skulle regera som en timlig furste, som skulle bryta loss det romerska oket från Israels hals, och upphöja nationen till ett världsväldes tron. Han kände inte personligen till Jesus från Nasaret eller Hans uppdrag, men han sög raskt upp rabbinernas hån och hat mot Honom, som långt ifrån uppfyllde deras äregiriga hopp; och efter Kristi död anslöt han sig ivrigt till prästerna och rådsherrarna i deras förföljelse av Hans efterföljare, som en förbjuden och hatad sekt.
De judiska ledarna trodde, att Kristi verk skulle upphöra med Honom; att då Hans röst inte längre hördes, skulle upphetsningen dö bort, och folket skulle vända åter till hävdvunna lärosatser och traditioner. Men i stället för det, blev de vittnen till otroliga scener på Pingstdagen. Lärjungarna begåvades med en dittills okänd kraft och energi, varefter de förkunnade Kristus för en väldig skara från alla delar av världen, som var församlad till högtiden. Tecken och under bekräftade deras ord; och i själva judendomens fästning tillkännagav tusentals öppet sin tro på Jesus från Nasaret, den korsfäste förbrytaren, som den utlovade Messias.
Och endast kort tid efter Pingstens händelser utförde apostlarna ett mäktigt mirakel, som fyllde hela Jerusalem med hänförelse. En krympling, som hade varit lam från födelsen, helades av Petrus och Johannes i närvaro av folket, inne på tempelområdet. Detta förbluffande botande utfördes i Jesu namn. Apostlarna tillkännagav, att Han hade stigit upp till Himmelen, och därifrån hade tilldelat Sina efterföljare kraft, och de anklagade utan fruktan judarna för, att ha förbrutit sig i Hans avvisande och mord. Massor av människor tog emot den lära apostlarna förkunnade. Många av de mest hårdnackade motståndarna kunde inte göra annat, än tro, men de vägrade att vidgå, att Jesus var uppstånden från de döda. De ångrade heller inte sitt förfärliga brott, att döda Honom. Då kraft från Himmelen kom över apostlarna på ett sådant anmärkningsvärt sätt, avhöll rädsla prästerna och de äldste dem från, att utöva våld; men i sin bitterhet och avundsjuka var de oförändrade. Fem tusen hade redan öppet förklarat sig tro på Kristus; och både fariséerna och sadducéerna enades sinsemellan om, att i fall den nya lärans uttolkare inte hindrades, skulle deras eget inflytande råka i större fara, än då Jesus var på jorden. Om blott en eller två predikningar från apostlarnas sida gåve så anmärkningsvärt utfall, skulle världen snabbt komma till tro på Kristus, och prästernas och rådsherrarnas inflytande skulle krossas. De anklagade apostlarna, och kastade dem i fängelse, och förväntade sig, att de därmed skulle skrämma och tvinga dem till tystnad. Men lärjungarna, som tidigare fegt hade förnekat sin Herre, tillkännagav nu frimodigt en uppstånden Frälsares kraft. Förgäves befallde härskarna dem, att inte längre tala i detta namn. Således visade sig deras hot vara gagnlösa, och då tanken på folkets reaktion avhöll dem från våld, måste de till sist släppa apostlarna.
De därpå följande händelserna tjänade endast till, att öka på deras bävan och avsky. Den kraft, som ständigt åtföljde apostlarnas förkunnelse av det glada budskapet, de under, som utfördes i Jesu namn, den dagliga ökningen av församlingens medlemstal, den enighet och harmoni, som präglade de troende, de snabba och förfärliga yttringarna av gudomlig kraft i fallet med Ananias och Safira - lade alla de judiska ledarna märke till, och eggade dem till, att mera beslutsamt smula sönder det mäktiga kätteriet. Apostlarna blev åter arresterade och fängslade, och Stora Rådet kallades samman, för att pröva deras sak. Ett stort antal lärde män förutom Rådets medlemmar inkallades, och de överlade med varandra om, vad som skulle göras med dessa fridstörare. Men Herrens ängel öppnade på natten fängelseportarna, och förde ut Jesu tjänare samt påbjöd dem, att ånyo förkunna livets ord i templet. Stor var prästernas och rådsherrarnas förvåning, då de under sitt sammanträde, för att avkunna dom över fångarna, blev upplysta om, att trots att fängelseportarna varit säkert låsta, och att vakter stått på post utanför dem, hade apostlarna befriats på ett gåtfullt sätt, och i detta nu stod och förkunnade i templet.
Apostlarna ställdes på nytt inför Rådet, och översteprästen påminde dem vredgat igen om den varning de hade fått, och anklagade dem för, att verka för, att bringa Kristi blod över judarna. De var inte lika villiga, att bära skammen för mordet på Jesus, som då de stämde in i den upphetsade pöbelhopens rop: ”’Hans blod må komma över oss och över våra barn.’” {Matteusevangeliet 27:25.}
Petrus och hans bröder upprepade sitt tidigare påstående, att de måste lyda Gud framför människor. Och så blev de anklagade till anklagare; och de drevs av Guds Ande, de anklagade de i rådsförsamlingen närvarande prästerna och rådsherrarna allvarligt för mord på Kristus. Dessa ärevördiga herrar blev nu så rasande, att de beslutade sig utan närmare undersökning för, att ta lagen i egna händer, och dräpa fångarna. De skulle omgående ha utfört sin mordplan, hade det inte varit för den lugne och rättsinnige Gamaliel, som varnade dem för, att ta till våld, innan naturen hos den rörelse de motsatte sig hade utvecklats helt. De kunde nämligen befinnas strida mot Gud. Denne framstående rabbins lärdom och höga ställning gav tyngd åt hans ord. Prästerna kunde inte neka till det förnuftiga hos hans synpunkter. De släppte synnerligen motvilligt sina fångar, sedan de hade låtit piska dem, och på nytt förbjudit dem, att ytterligare förkunna i Jesu namn, annars skulle de få plikta med livet för sin frimodighet.
Men straffet och hotet föll på döva öron. Apostlarna ”gick ut från Stora rådet, glada över att de hade ansetts värdiga att lida smälek för Namnets skull. Varje dag undervisade de i templet och hemma i husen och predikade det glada budskapet att Jesus är Messias.” Trots allt motstånd, ökade ”antalet lärjungar”. {Apostlagärningarna 5:41-42; 6:1.}
Och nu inträffade det en räcka händelser, vilka, även om de endast syntes föra med sig nederlag och förluster för Kristi sak, utmynnade i dess seger, och gav världen de ädlaste exempel på kristen tro, samt vann från motståndarnas led deras mest aktive och framgångsrike förfäktare. De ivrigaste troende blev avskurna från sina familjer och vänner på grund av judarnas blinda tro. Många av de nyomvända hade utestängts från arbetslivet och måst fly från sina hem, eftersom de hade gjort sig själva till talesmän för Kristi sak. Det var nödvändigt, att förse dessa många människor, som var samlade i Jerusalem, med hem och underhåll. De med pengar och egendomar offrade glatt dessa åt dem, för att råda bot på den närvarande nöden. De lade sina tillgångar framför apostlarnas fötter, som delade ut till envar, enligt behov.
Ibland de troende fanns det inte endast de av judisk härkomst och judiskt tungomål, utan också medborgare från andra länder, som använde det grekiska språket. Mellan dessa två klasser hade det länge rått brist på tillit, ja, rent av fiendskap; och fastän deras hjärtan numera hade mjukats upp och förenats i kristen kärlek, blossade den gamla avundsjukan lätt upp igen. Således skedde det, att eftersom lärjungarna blev flera, ”började de grekiska judarna klaga på de infödda judarna”. {Kapitel 6:1.} Orsaken till klagomålen sades vara, att grekiska änkor försummades vid utdelningen av medel till de fattiga. En sådan ojämlikhet skulle strida mot evangeliets anda, och det vidtogs genast åtgärder, för att undanröja allt missnöje. Vid ett rådsmöte av troende sade apostlarna, att tiden var inne, då de borde befrias från uppgiften, att tilldela de fattiga mat och medel, och från andra, liknande bördor, så att de kunde ägna sig åt, att förkunna Kristus. ”Nej, bröder”, sade de, ”utse bland er sju män som har gott anseende och är uppfyllda av Ande och vishet, så ger vi dem den uppgiften. Själva skall vi ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst.”’ {Verserna 3-4.} Rådet följdes, och de sju utvalda invigdes högtidligt till sina plikter med bön och handpåläggning.
Valet av de sju välsignades storligen av Gud. Församlingen växte i antal och styrka, och ”en stor skara präster blev lydiga mot tron.” {Vers 7.} Denna framgång gav apostlarna välförtjänt större frihet, och de sju fattigvårdarna visade iver och kraft. Att bröderna tilldelades detta bestämda verk, uteslöt dem inte från, att undervisa om tron. Tvärtom, de var i allt lämpliga, att undervisa om sanningen, och de tog sig an arbetet med stort allvar och framgång.
Den främste av de sju var Stefanus, som ”var fylld av nåd och kraft och gjorde stora tecken och under bland folket.” {Vers 8.} Ehuru född jude, talade han grekiska, och kände till grekernas seder och vanor. Han fann därför tillfällen till, att förkunna evangeliet i de grekiska judarnas synagogor. Lärda rabbiner och laguttolkare utmanade honom på offentlig debatt, och var säkra på, att de skulle vinna en lätt seger. Men ”de kunde inte stå emot den vishet och den Ande som här talade.” {Vers 10.} Han talade inte endast genom den Helige Andes kraft, utan det var tydligt, att han hade studerat profetiorna, och ägde insikt om lagens skilda delar. Han försvarade skickligt de sanningar han framhöll, och besegrade motståndarna enkelt.
Prästerna och rådsherrarna, som bevittnade denna förunderliga manifestation av den kraft, som åtföljde Stefanus’ förkunnargärning, fylldes av bittert hat. I ställt för, att ge efter för de tungt vägande bevis han kom med, beslöt de sig för, att tysta hans stämma, genom att döda honom. Vid flera tillfällen hade de bestuckit de romerska myndigheterna, för att de skulle se mellan fingrarna med situationer, då judarna hade tagit lagen i egna händer, och rannsakat, dömt och avrättat fångar enligt sina nationella vanor. Stefanus’ fiender betvivlade inte, att de kunde göra så, utan att försätta sig själva i fara. De beslutade sig för, att riskera följderna under alla omständigheter, varför de grep Stefanus och ställde honom inför Stora Rådet för rättegång.
Lärda judar från omgivande länder kallades in, för att motbevisa den anklagades resonemang. Saulus närvarade också, och spelade en ledande roll mot Stefanus. Han lutade sig emot rabbinsk vältalighet och logik, för att överbevisa folket om, att Stefanus förkunnade bedrägliga och farliga lärosatser. Men i Stefanus mötte han en, som var lika högt bildad som han själv, och en med full insikt om, varför Gud spred evangeliet till andra folk.
Prästerna och rådsherrarna hade inget att komma med mot Stefanus’ klara och lugna visdom, trots att de bjöd på våldsamt motstånd. De beslutade, att statuera exempel med honom, och genom att på detta vis låta sitt hämndgiriga hat löpa fritt, menade de sig kunna avskräcka andra från, att ta emot hans tro. Falska vittnen lejdes, för att vittna om, att de hade hört honom yttra hädiska ord mot templet och lagen. De sade: ”Vi har hört honom säga: Jesus från Nasaret skall bryta ner denna plats och ändra på de seder som Mose har gett.’” {Vers 14.}
Då Stefanus stod ansikte mot ansikte med sina domare, för att besvara anklagelsen om hädelse, strålade ett heligt sken ifrån hans anlete. ”Alla som satt i rådet fäste ögonen på honom och såg att hans ansikte var som en ängels.” {Vers 15.} De, som upphöjde Mose, kunde i fångens ansikte ha sett samma heliga ljus, som strålade från den gamle profeten. Många, som beskådade Stefanus’ ansiktsuttryck, skälvde och höll för ansiktet, men deras styvnackade vantro och fördomar vacklade ej.
Stefanus tillfrågades om sanningshalten hos anklagelserna mot honom, och inledde sitt försvarstal med klar och genomträngande röst, som genljöd genom rådssalen. Han inledde en genomgång av Guds utvalda folks historia, med ord, som höll församlingen trollbunden. Han uppvisade grundlig kännedom om den judiska tidsåldern, och dess andliga betydelse, som nu yttrade sig genom Kristus. Han tydliggjorde sin egen trohet mot Gud och den judiska tron, samtidigt som han visade, att den lag de litade på för frälsning, inte hade kunnat avhålla Israel från avgudadyrkan. Han sammankopplade Jesus med hela den judiska historien. Han hänvisade till Salomos bygge av templet, liksom till både Salomos och Jesajas ord: ”Den Högste bor dock inte i hus”. ”Himlen är min tron, och jorden är min fotpall. Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, säger Herren, eller vad för en plats, där jag kan vila? Har inte min hand gjort allt detta?”. {Kapitel 7:48-50; kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.} Platsen för Guds högsta tillbedjan var i Himmelen.
Då Stefanus hade nått till denna punkt, utbröt det tumult ibland folket. Fången läste sitt öde i ansiktena framför sig. Han förnam motståndet, som mötte hans utsagor, som getts honom av den Helige Ande. Han visste, att han gav sitt sista vittnesbörd. Då han kopplade ihop Jesus Kristus med profetiorna, och talade på detta sätt om templet, rev prästen sönder sin klädnad av spelad rädsla. Denna handling var en signal till Stefanus om, att hans röst snart skulle tystas för alltid. Fastän han stod mitt uppe i sin predikan, avslutade han den plötsligt, genom att hastigt överge sin historielektion, och vända sig till sina rasande domare med orden: ”Hårdnackade är ni och oomskurna till hjärta och öron. Alltid står ni emot den helige Ande, ni som era fäder. Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige skulle komma, och honom har ni nu förrått och mördat, ni som har fått lagen förmedlad av änglar men inte hållit den.’” {Verserna 51-53.}
Nu blev prästerna och rådsherrarna utom sig av vrede. De liknade mera vilda djur på jakt efter byte, än människor. De rusade på Stefanus, och skar tänder. Men han lät sig inte skrämma, detta hade han väntat sig. Hans ansikte var lugnt, och strålade av änglarnas ljus. De ursinniga prästerna och den uppeggade pöbelhopen ingav honom ingen rädsla. Scenen omkring honom försvann ur hans synfält, Himmelens portar stod vidöppna, och Stefanus blickade in, varvid han såg Guds salars härlighet, och Kristus, som om Han precis hade rest sig från Sin tron, stå redo, att stötta Sin tjänare, som skulle till, att lida martyrdöden för Hans namn. Då Stefanus proklamerade den härliga scen, som öppnade sig för honom, var det mera, än hans förföljare stod ut med. De höll för öronen, så att de inte hörde hans ord, och vräkte sig samfällt över honom med höga rop. ”Så stenade de Stefanus, under det att han bad: ’Herre Jesus, tag emot min ande.’ Sedan föll han på knä och bad med hög röst: ’Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.’ Med de orden insomnade han.” {Verserna 59-60.} De vittnen, som hade anklagat honom, blev ombedda, att kasta den första stenen. Dessa personer lade ned sina kläder vid fötterna på Saulus, som hade tagit aktiv del i diskussionen, och hade gått med på fångens död.
Stefanus’ martyrdöd gjorde ett djupt intryck på alla, som bevittnade den. Den innebar en smärtsam prövning för församlingen, men medförde Saulus’ omvändelse. Martyrens tro, ståndaktighet och förhärligande gick ej att utplåna ur hans minne. Guds signatur på Stefanus’ anlete, hans ord, som nådde åhörarnas själar, stannade kvar i åskådarnas minnen, och vittnade om den sanning, som han hade förkunnat.
Det hade inte uttalats någon laglig dom över Stefanus, utan de romerska myndigheterna blev bestuckna med stora penningsummor, för att inte undersöka saken. Saulus tycktes vara genomsyrad av en vanvettig iver efter Stefanus’ trångmål och död. Han tycktes vara förargad över sin egen dolda överbevisning om, att Stefanus blev ärad av Gud, samtidigt som han blev vanärad av människor. Han fortsatte, att förfölja Guds församling, fånga medlemmarna, gripa dem i deras egna hem och överlämna dem åt prästerna och rådsmännen till fängsling och död. Hans iver efter, att genomföra förföljelsen, innebar skräck för de kristna i Jerusalem. De romerska myndigheterna ansträngde sig inte över hövan, för att hejda det gruvliga verket, utan bistod i lönndom judarna, för att blidka dem, och vinna deras gunst.
Saulus uppskattades varmt av judarna för sin iver, att förfölja de troende. Efter Stefanus’ död valdes han till medlem av Stora Rådet, som tack för sina insatser den gången. Denne lärde och nitiske rabbin var ett mäktigt redskap i Satans hand, för att genomföra Djävulens uppror emot Gud, men skulle inom kort anlitas, för att bygga upp den församling, som han nu rev ned. En mäktigare, än Satan hade valt ut Saulus, till att inta den martyrdödade Stefanus’ plats, till att förkunna och lida för Kristi namn, och till att utbreda frälsningens glada nyheter genom Hans blod.