Review and Herald d. 29. januari 1884

tillbaka

Reseanteckningar: Från Battle Creek, Michigan, till Oakland, California

Strax före klockan två på morgonen den 16. December lämnade vårt sällskap Battle Creek på vår långa resa över prärien till California. På denna resa, under vilken jag besökte Michigan, Massachusetts, Vermont, Maine, New York, Nebraska, Indiana och Pennsylvania, såg jag mera uträttas, än jag hade räknat med. Det var, som om Herren hade lagt allt tillrätta för mig, och gav mig styrka för varje dag. Jag märkte behovet av vägledning som aldrig förr. Detta var den första räcka lägermöten, som jag hade deltagit i sedan min mans död. Han är inte längre vid min sida som rådgivare; och jag måste luta mig ändå hårdare mot den Allsmäktiga Kraftens arm.

På den första natten av vår resa sov jag i omkring tre timmar. Då vi nådde Chicago på Söndag morgon, kom pastor R. F. Andrews, doktor Anderson och broder Shireman till mig på tåget och sade, att de hade avtalat, att jag skulle tala i en nyligen hyrd sal, och att folk redan var församlade. Jag kände mig vimmelkantig, och jag visste, att jag inte kunde arbeta i det tillståndet; men mina bröders vädjanden segrade, och snart stod jag i det enkla men välfyllda rummet. Då jag var på väg till lokalen, fick jag möjlighet, att be om hjälp och särskild nåd, så att jag skulle ha sanningens ord i hjärtat och på läpparna, som skulle styrka de troendes förtröstan, och sprida ljusstrålar på deras vandringsstig, som befann sig i mörker. Herren hörde och besvarade min bön. Han gav mig förvissning, liksom han har gjort många gånger förr, att han var min hjälpare. Han hör den första stavelsen av våra önskningar; och om det är till hans ära, utfärdas fullmakten, för att ge behövlig hjälp.

Jag talade i halvannan timme med stor frimodighet utifrån Sakarja 3:1-7, där Satan framställs som människans fiende, vilken åberopar sitt byte i form av översteprästen Josuas person, till och med i Herren Sebaots närvaro; samtidigt som vår Försvarare tillrättavisar Satan, och går i förbön för människor, vilka likt bränder rycks ur elden. Folket häftade vid mina ord liksom de, vilka hungrar efter livets bröd. Tårar fyllde många ögon, då jag hänvisade till de händelser, som stundar i en nära framtid, vilka skall pröva Guds folk, och leda dem därhän, att de måste fatta beslut som Daniel, då påbudet utgick om, att alla, som under de kommande trettio dagarna skulle framföra en begäran till vem som helst förutom kungen, skulle störtas i lejongropen. Hade Daniel åtlytt påbudet, skulle han ha vanärat Gud, men han var principfast, och Herren befriade honom. Det är Satans ständiga mål, att upphöja sig själv och sina påfund, och vanära Gud. Han blir inte nöjd, förrän han har herraväldet. Det är icke Guds mål och verk, att tvinga människors samvete; men Satan drar nytta av sina fördelar. Han är upprorisk mot Gud och Kristus, och fast besluten om, att föra krig mot dem och deras trofasta undersåtar. Han hatar dem alla med en bitterhet, som är obeskrivlig; och smider ränker emot dem, som han inte kan bedra med sina påhitt.

Bröderna Corliss och St. John deltog i mötet. Den dyrbara stunden avslutades med bön; sedan skyndade vi oss genom isbelagda gator till tåget. Vi återupptog resan mot väst, och nästa morgon nådde vi Kansas City, där jag tillbringade dagen med mina barn, Edson och Emma White. Från och med här ingick 48 personer i vårt sällskap. Här tog vi sovvagn, vårt sällskap fyllde hela vagnen, och nästan hela den andra.

Tåget lämnade Kansas City på Måndag kväll, strax efter klockan nio. På Tisdagen färdades vi över Kansas’ vidsträckta prärier. Mellan klockan tio och elva på kvällen blev jag orolig över, att bli varse av vagnens krängningar, att vi höll på att spåra ur. För tjugoåtta år sedan, då jag reste från Jackson, Michigan, till Wisconsin, hade jag en liknande upplevelse. Lokomotivet spårade ur jämte en del av vagnarna, och fyra personer miste livet, och ett antal blev skadade. Jag tänkte på den gången, och mitt hjärta uppsände böner om säkerhet mot olycka och död. Jag sade till min son, att dra i nödbromsen. Innan detta kunde ske, slocknade lyset; men till vår stora lättnad stannade tåget snabbt. Bakhjulen hade delvis lämnat skenorna; och hade vi inte fått stopp just där, kunde vår vagn ha fallerat, och bakomvarande vagn kunde ha ränt in i vår. Nog vakade Guds änglar över oss? Det tror jag visst, och kunde våra ögon öppnas, skulle vi se dessa heliga väsen sändas ned, för att rädda våra liv. Hade det inte varit för deras beskydd, kunde vi ha måst bevittna våra kära vänners lidande och död.

Olyckan skylldes på, att tåget hade kört igenom en kreaturshjord, som hade sökt lä för vinden i banans uthuggna sträckning genom ett berg. Stormen hindrade föraren från, att se djuren och hejda tåget. Därför körde lokomotivet med full fart på korna. Elva av de stackars djuren dödades, medan andra blev allvarligt skadade.

Vår vagn lämnades stående på spåret, medan lokomotivet och en del av tågsättet, däribland en av våra vagnar och en del av gruppen, fortsatte till nästa station; och eftersom ett annat tåg väntades, vidtogs åtgärder, för att förhindra kollision. Vi blev försenade i omkring två timmar. Det gick livligt till i vår vagn. Alla var uppe, klädde sig och tog med sig sina sängkläder samt gick över till de två nästa vagnarna. Fastän vi nödgades till, att vidta denna ändring nattetid, och några i vår grupp flyttades till en överfull vagn och några till en kall, kom ingen av oss på, att klaga. Vi var djupt tacksamma över, att våra hjärtan inte höll på, att brista av ångest över döda och döende vänner. En av de järnvägsanställda anmärkte, att han hade ledsagat många sällskap över prärien, och hade varit ut för olyckor, men att han aldrig förr hade sett en grupp, som varit så glada under sådana förhållanden. Det yttrades inte ett enda klagande ord; och ändå väcktes små barn, och kvinnor med svag hälsa satte i gång, att arbeta med energi och glädje. Detta var en välförtjänt komplimang till vår grupp; för under de prövande förhållandena skulle det inte ha varit överraskande med ett visst muttrande.

Vi mindes, vilken sorg och vilket lidande det kunde ha blivit för vårt vidkommande. För tjugoåtta år sedan, då tåget förolyckades en halvmil från Jackson, hördes det inte jämmer från stumma djur, utan suckar och skrik från skadade och döende människor; och påföljande morgon, då vi steg på vagnarna, för att fortsätta resan, hade vi de dödas kistor med oss ombord. Några timmar tidigare hade vederbörande varit fulla av liv och hopp, liksom vi övriga ombordvarande. Salmisten säger: ”HERRENS ängel slår sitt läger omkring dem som fruktar honom, och han befriar dem”; och vi menade, att vår trygghet vid det tillfället berodde på de himmelska budbärarnas beskydd. {Psaltaren 34:8.}

Hur noga bör vi inte undvika skratt och opassande lättsinnighet på tåget, på båten, ja, var vi än må vara; ty de dagliga rapporterna om olyckor visar, att det inte är tryggt någonstans! Även i våra hem råder det fara; för stormar, översvämningar och bränder sopar undan tusentals människor, medan jordbävningar släcker ändå flera liv. Om det någonsin har fordrats nykterhet och vaksamhet under bön, är det nu. Våra liv är endast säkra, när de döljs med Kristus i Gud. Vi behöver varje dag rena oss, såsom han är ren. Det finns alltid hopp för oss i Gud. Tron är vårt försvar, för den förbinder vår mänskliga svaghet med gudomlig kraft. Människor må hånflina åt vår förtröstan på Guds änglars uppgift, att styra bort väldiga olyckor; men jag är enfaldig nog till, att tro det, och denna tro tänker jag värna om. Jag tror, att Gud befriade oss från den katastrof, som Satan med förtjusning skulle ha åstadkommit.

Jag ansåg, att några av oss – nej, alla vi på tåget – hade ett stort arbete att uträtta för Mästaren. Hade somliga av de ombordvarande förlorat livet, skulle de ha varit utan hopp om, att omfattas av den första uppståndelsen. Visste dessa, att de den natten stod ansikte mot ansikte med döden, och att Satan krävde dem som sina egna, eftersom de hade tjänat honom, medan Guds hand var uträckt, för att rädda dem? Om vederbörande bara ville vara tacksamma, som de borde vara, skulle de överge fiendens led, och göra sin kallelse och utkorelse säker. Ingen av oss är trygg utan Guds omsorg. Vi måste överlämna våra själars omvårdnad till Jesus, och lägga våra händer i hans i tro. Jag vädjar till dem, som var med på tåget, i fall de skulle läsa dessa rader, att grundligt ångra sina synder. Tänker de erkänna, att Gud har något för dem att göra, och ändra sin livsföring? De måste stöta ut synden ur sina hjärtan, genom att i klarvakenhet, tro och bön flitigt nyttja nådens samlade krafter, och framför allt med Jesu hjälp, som dött för dem, upphöra med, att följa Satan. Om ägarna av de skonade liven hädanefter helgar sig till Jesu tjänst, kommer denna härliga befrielse att utmynna i härliga frukter.

I Denver fick vi veta, att vi måste åka i rökkupé, och att rökarna samtidigt inte hade ålagts några begränsningar. Då en eller två ombads, att undvika att röka, avvisade de detta bestämt och förklarade, att det stod dem alla fritt, att blossa och att vare sig män eller kvinnor kunde hindra dem. I fall någon inte tålde det, ”kan vederbörande lämna vagnen.” Dessa personer var tobaksslavar. De hade förlorat insikten om vanligt hyfs, och brydde sig inte om sitt uppförande. Om de ville ge upp bruket av detta vämjeliga och smutsiga, narkotiska medel, och insåge dess inverkan på kroppens, sinnets och moralens krafter, skulle de utbrista, såsom vi ville göra: ”Herren befrie oss från sådana personer, och från en så förnedrande träldom!”

Jag visste, att om jag andades in tobaksrök under en längre stund, skulle mitt liv äventyras. Vid ett tidigare tillfälle hade jag måst åka i rökkupé, då jag skulle korsa prärien i sovvagn. Ångbåtarnas regeringsinspektör, vars plikt det var, att granska maskineriets skick, befann sig i vår vagn; och hans kära hustru och dotter lovade, att han fick röka; de gillade det faktiskt. Han förmodade, att vi övriga skulle vara av samma åsikt. Efter att ha andats den förgiftade luften i flera timmar, började det att kännas konstigt i huvudet, som om det var ett hårt band åtdraget omkring det, men jag insåg ej, att det berodde på tobaksröken. Allting började att se konstigt ut, och strax fick jag spasmer. Min man och en syster, som ledsagade mig, behandlade mig i dryga tre kvart, innan det lättade, och det tog flera veckor, att bli helt återställd. Herrn i fråga blev upplyst om, att det varit giftet från hans tobak, som hade åstadkommit denna verkan, och då rökte han inte mera i vagnen.

Denne man, som uträttade ett viktigt arbete, vars beslut påverkade människors livs trygghet eller fara, förstod inte den mänskliga organismens förunderliga maskineri. Han gav efter för en vana, som skapar friktion och ödelägger mänskokroppens känsliga organs finstämda verksamhet. Han kunde enkelt ha inhämtat, att tobaken innehåller dödliga beståndsdelar, som inte bara äventyrar fysisk styrka, utan berövar de mentala förmågorna mycket av deras aktivitet och livskraft.

Tänk, om det kunde stiftas en lag innebärande, att enbart strängt avhållsamma personer skulle tilldelas förtroendeuppdrag på fartyg och järnvägar! Inga andra är passande, att betros med människors liv. Hur många förfärliga katastrofer till havs och på land beror helt på sprit och tobak, kommer att avslöjas först på Guds stora dag. Ingen uppförandekod, inga regler för etikett, inget skarpt tänkande, hjälper, när människor hänger sig åt sprit och tobak, varigenom de förlorar lärdomarna från sunt förnuft och verkligt omdöme. För dem är personlig lusta ledstjärnan.

Ingen i vårt sällskap använde tobak av något slag, och vi ville inte andas in gifterna från en rökkupé; och sedan de för gruppen ansvariga hade protesterat livligt mot detta, tilläts vi, att sitta i en modern vagn av bättre slag, tillverkad av firman Pullman, till dess vi nådde Ogden, och fick en ny sovvagn. Denna nya vagn var den bästa vi någon gång hade färdats med. Den var lika behaglig, som vagnar brukade vara, då tågen först infördes, men faciliteterna var förbättrade. Det fanns damtoalett, försedd med handdukar och andra bekvämligheter för personlig hygien. Detta var en lyx, som vi alla satte högt värde på. Vi begriper inte, varför dagvagnarna för passagerare skall vara i sådan avsaknad av dessa nödvändiga ting. I vagnen fanns det också herrtoalett, och så bör det också vara. De, som yvs över denna tids förbättringar, skulle erhålla de resandes hjärtliga tacksamhet, om de utrustade vagnarna med de bekvämligheter, som denna hade.

Vi kom till Ogden, Utah, på Tisdag förmiddag; och genom vänligt tillmötesgående från Union Pacific Railroad Company fick vår grupp en gratis utflykt till Salt Lake City. Eftersom vi bara skulle tillbringa tre timmar där, hyrde vi flera transporter, och skjutsades till de intressantaste platserna. Vi besökte mormonernas tabernakel, och sedan det nya templet, som håller på att uppföras. Byggnaden påbörjades för sju år sedan, och har redan kostat $2 000 000, och man tror, att sju år till skall gå, innan den är färdig. Vi gladdes åt möjligheten, att besöka mormonernas stad; men vi såg inget särskilt attraktivt på platsen, och kände ingen önskan om, att göra den till vårt hem. Under återfärden till Ogden uppdagade vi, att två av oss fattades. Detta beklagade vi storligen; men medan vi dryftade, vad vi kunde göra, för att bistå dem, kom det ett telegram in på stationen elva kilometer från Salt Lake City, för att hålla kvar tåget där, eftersom ett lokomotiv hade skickats ut, för att föra dem till oss. De ville inte ha någon ersättning för sin stora tjänst.

Under hela resan kände vi, att Guds änglar skyddade oss. Då vi blev beskyddade på olycksnatten, fick vi ett omisskännligt bevis för, att Himmelen var angelägen om, att det lilla sällskapet skulle komma till Stilla Havets kust. Då vi ansåg, att ett särskilt tack var lämpligt för visad barmhärtighet, bestämde vi, att hålla en Bibelläsning om ämnet tacksamhet. Läsningen leddes av pastor Corliss med början omkring klockan tio Fredag förmiddag, inte så långt ifrån Tecoma, Nevada. Några, som inte var av vår tro, anslöt sig till denna intressanta övning. Tacksamhet över gudomligt beskydd blev också det framträdande temat under efterföljande gudstjänster.

Då Sabbaten nalkades, stannade vi i två timmar i Wells, Nevada. Vi samlades igen i en vagn för bön och samtalsmöte. Det avlades tjugosex vittnesbörd, och Herrens välsignelse vilade över oss. En del av ortens invånare öppnade dörren och tittade in, för att se, vad som var på gång, och såg häpna ut, då de upptäckte, att vi stilla höll en kristen andakt lika bekvämt i en tågkupé, som i en kyrka. Det var flera kinesiska hus på denna lilla plats i öknen. Fastän det fortfarande var dag, brann det stearinljus framför dörrarna till husen, och flera kineser böjde sig i vördnad inför sina avgudar. Hur tacksamma var vi inte över, att vi inte hade lämnats i hedendomens mörker, för att tillbe gräsliga avgudar av trä, människohänders verk. Den levande Guden, som har gjort himmelen och jorden, havet och alla danade ting, är vår Gud, och han är all ära värdig. Detta fick mig, att ställa frågan: Har jag rest upp några avgudar i mitt hjärta? Har jag låtit något komma emellan mig själv och Gud, så att han inte äger all min hängivenhet? Vi behöver var och en personligen gå igenom denna punkt noga. Kärlek till pengar, klädslig fåfänga – allt, som leder bort uppmärksamheten från Gud – blir en avgud.

Sabbaten, den 22. December tillbringade vi två timmar i Winnemucca, Nevada. Jag predikade, och kände lika stor frimodighet, som när jag talar inför två tusen i våra stora menigheter, eller på lägermötena. Sångstunden var utmärkt, och vi erhöll Herrens stora välsignelse. På Söndagen gjorde tåget ett långt uppehåll i Truckee, och äldstebroder St. John höll en intressant Bibelläsning. Under dessa gudstjänster, och på denna resa, tycktes vi komma Jesus väldigt nära, och våra hjärtan gladdes över hans kärlek.

Måndag förmiddag, den 24. December anlände vi i Oakland, tacksamma för, att vår långa resa var över, och glada för, att få möta kära vänner igen, efter nästan fem månaders frånvaro. Sabbaten, den 29. December predikade jag i församlingen i Oakland. Byggnaden var full, och en del i församlingen tillhörde inte vår tro, likaså var det några, som nyligen hade anammat sanningen. Herren gav mig frimodighet till, att tala. I tankarna återvände jag tio år i tiden till de första mötena, som hölls i Oakland, i broder Tays hus. Den gången var det omkring sex i tron, nu räknar församlingen omkring två hundra medlemmar. Herren har verkat i Oakland, och vi förväntar oss, att få se ändå flera troende där inom kort.

Jag kom hem till Healdsburg på Söndag, den 30. December, i tid till Sabbatsskolans återförening på Nyårsaftonen.