Review and Herald d. 22. april 1884

tillbaka

Verkningsfull Bön (Generalkonferensen, den 10. November, 1883)

[* Anmärkningar framförda i en predikan till förkunnarna samlade till generalkonferens i Battle Creek, Michigan, den 10. November, 1883.]

Många böner bes utan tro. Några ramsor rabblas upp, men den bedjande är inte ihärdig. Dessa böner andas tvivel och tvekan; de hjälper icke dem som sänder upp dem, och ger ingen tröst eller hopp till andra. Man yttrar en formell bön, men anden fattas. Detta visar, att bönens avsändare inte förnimmer sitt behov, han hungrar och törstar inte efter rättfärdighet. Dessa långa och kalla böner är olägliga och tröttande; de liknar för mycket predikningar för Herren.

Lär Dig, att be kort och rakt på sak, att be om Dina behov. Lär Dig, att be ljudligt, där endast Gud kan höra Dig. Sänd inte upp några böner på låtsas, utan allvarliga, djupt kända vädjanden, som uttrycker själens hunger efter Livets Bröd. I fall vi skulle be mera i det fördolda, skulle vi kunna be mera förståndigt i det offentliga. Då skulle dessa tvivlande, tvekande böner upphöra. Och när vi umgås med syskon vid offentlig tillbedjan, skulle vi kunna göra mötet mera intressant; ty vi skulle ha med oss en himmelsk atmosfär, och vår tillbedjan skulle bli en verklighet och inte blott en formsak. Omgivningen kan snabbt säga, om vi är vana bedjare eller inte. I fall själen inte engageras på riktigt i bön i lönndom, eller när vi är upptagna av vardagens angelägenheter, framgår det tydligt vid bönemötet. De offentliga bönerna blir då torra och formella, de kommer att bestå av upprepningar och vissa fraser, och därigenom sprider de snarare mörker, än ljus under mötet.

Själens liv beror på regelbunden samvaro med Gud. Dess behov tillkännages, och hjärtat öppnas, för att ta emot färska välsignelser. Tacksamhet flödar från sanningsenliga läppar; och den uppfriskning, som erhålls från Jesus, manifesteras i ord och i aktiva välgärningar samt i offentlig helgelse. I hjärtat bor det kärlek till Jesus; och där kärlek förekommer, trängs denna inte undan, utan kommer till uttryck. Bön i det fördolda bär upp detta inre liv. Det hjärta, som älskar Gud, eftersträvar umgänge med honom, och lär sig av honom i helig tillit.

Låt oss lära oss, att be förståndigt, att uttrycka våra önskningar klart och nogsamt. Låt oss lägga undan den slöa och tröga vana, som vi har anammat, och be, som om vi menade det. ”Mycket mäktig och verksam är en rättfärdig människas bön.” {Jakobsbrevet 5:16.} Tron griper fast tag om Guds löften, och trummar glödande på med sina böner, men när själens liv stagnerar, blir den yttre helgelsen formell och kraftlös.

Jag har lyssnat till vittnesbörd som detta: ”Jag har inte det ljus jag önskar; jag har inte fått förvissning om Guds välvilja.” Sådana vittnesbörd uttrycker endast vantro och mörker. Förväntar Du Dig, att Dina förtjänster skall rekommendera Dig hos Gud, och att Du skall befrias från synd, för att Du litar på hans kraft till frälsning? I fall det är, vad Du kämpar med i sinnet, är jag rädd för, att Du inte kommer att få kraft, och kommer att mista modet till sist. Liksom kopparormen lyftes upp i ödemarken, lyftes Kristus upp, för att dra människor till sig. Alla, som såg på ormen, det av Gud tillhandahållna medlet, blev botade. Likaså måste vi i vår syndighet, och i vårt stora behov, ”fästa blicken och leva”. {Jämför Fjärde Moseboken 21:9.} När vi inser vårt hjälplösa tillstånd utan Kristus, får vi inte mista modet; vi måste lita på en korsfäst och uppstånden Frälsares förtjänster. Stackars syndsjuka och modlösa själ, se och lev! Jesus har gett sitt hedersord; han tänker frälsa alla, som kommer till honom. Låt oss då bekänna våra synder, och frambringa ångerns frukter.

Jesus är vår Frälsare i dag. Han går i förbön för oss i det allra heligaste i den himmelska helgedomen, och han ämnar förlåta våra synder. Det innebär all skillnad i världen för oss, om vi litar på Gud utan tvivel, som ett fast fundament – eller om vi försöker, att vinna vår egen rättfärdighet, innan vi kommer till honom. Se bort från jaget till Guds Lamm, som tar bort världens synd. Det är en synd, att tvivla. I fall den minsta vantro göms i hjärtat, drabbas själen av skuld, vilket medför stort mörker och modlöshet. Härigenom säger vi, att Herren är falsk, att han inte håller sitt ord; och därmed vanäras han allvarligt. Somliga har gömt på tvivel, missnöje och en böjelse för, att ställa sig på den felaktiga sidan, tills de har kommit att älska tvivel, och ansett det vara en dygd, att stå på tvivlets sida. Men när de troende erhåller sin förtröstans slutprodukt, nämligen sina själars frälsning, kommer tvivlarna, som har sått vantro, att inhösta sin skörd, och den kommer att bli ömkansvärd och bedrövlig.

Somliga tycks mena, att de måste stå på prov och bevisa för Herren, att de har förändrats, innan de törs åberopa hans välsignelse. Men dessa kära själar kan faktiskt göra krav på Guds välsignelse nu. De måste ha hans nåd, Kristi Ande till hjälp mot sina svagheter, annars åstadkommer de aldrig några kristna karaktärsdrag. Jesus älskar, att vi kommer till honom precis som vi är – syndiga, hjälplösa, avhängiga. Vi påstår oss vara ljusets barn, inte nattens eller mörkrets barn; vilken rätt har vi alltså, att vara vantrogna?

En del får bönesvar, en smula frihet, och så blir de upprymda. De växer inte i tron, växer inte i styrka och mod, utan de lutar sig mot känslor. Om de råkar känna sig lyckliga, tror de sig äga Guds gunst. Hur många snubblar här, hur många övervinns! Känslor är inget kriterium för någon av oss. ”Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser.” {Hebréerbrevet 11:1.} Vi skall rannsaka våra karaktärer i Guds spegel, hans heliga lag, för att uppdaga våra fel och ofullkomligheter, och så avlägsna dem genom Kristi dyrbara blod.

Jesus, som dog för oss, älskar oss med en oändlig kärlek; och vi måste älska varandra. Vi måste lägga åt sidan all vår själviskhet och arbeta tillsammans i kärlek och enhet. Vi har älskat och kelat med oss själva samt ursäktat vår egensinnighet; samtidigt har vi varit onådiga mot våra bröder, som inte är lika bristfälliga, som vi själva. Herren älskar oss och har överseende med oss, även när vi är otacksamma mot honom, glömmer hans nåd, är uselt vantrogna. Nå, betänk detta, bröder, hur hårda vi är mot varandra, hur nådeslösa; hur vi skadar och sårar varandra, samtidigt som vi borde älska, som Kristus har älskat oss. Låt oss förändra oss fullständigt! Låt oss nära kärlekens dyrbara planta och fröjda oss över, att hjälpa varandra. Vi måste vara vänliga, överseende, tålmodiga med varandras fel; vi måste hålla vår skarpa kritik för oss själva, men hoppas på allt, tro på allt om våra bröder.

När vi uppammar kärlek till nästan, törs vi överlåta våra själars omvårdnad till Gud som till en trofast Skapare, inte för att vi är syndfria, utan för att Jesus dog, för att frälsa just dessa felande och bristande skapningar, som vi är, och därmed ge uttryck för sin bedömning av människosjälens värde. Vi måste vila i Gud, inte på grund av vår egen förtjänst, utan på grund av, att Kristi rättfärdighet tillskrivs oss. Vi måste se bort från jaget till Guds fläckfria Lamm, som aldrig syndade; och genom att se på honom i levande tro, skall vi bli lika honom.

Det är rika löften till oss i Guds ord. Frälsningsplanen är fullt ut tillräcklig. Den är inte snäv, inte anpassad för oss i begränsad omfattning. Vi är inte nödgade till, att lita på de bevis, som vi fick för ett år eller en månad sedan, utan vi måste ha dagens förvissning om, att Jesus lever och är vår medlare. Vi kan icke göra gott emot dem omkring oss, när våra egna själar är uttorkade på andligt liv. Våra predikanter brottas inte hela natten i bön, som många gudfruktiga förkunnare har gjort före oss. De sitter böjda över sina skrivbord, författar läxor, eller förbereder artiklar, som blir lästa av tusenden; de letar fakta, som skall överbevisa läsaren om lärans trovärdighet. Allt detta är väsentligt; men hur mycket har Gud inte gjort för oss, genom att sända ljus och överbevisande kraft till hjärtat, för att besvara trons bön! De tomma stolarna vid våra bönemöten vittnar om, att kristna inte erkänner Guds krav på dem; de erkänner inte sin plikt, att göra dessa möten intressanta och till en framgång. De gör sig en monoton och tröttande rundtur, och vänder ouppfriskade och icke välsignade tillbaka till sina hem.

Om vi har för avsikt, att uppfriska andra, måste vi själva dricka ur den källa, som aldrig sinar. Det är vårt privilegium, att lära känna vår styrkas Källa, och gripa om Guds arm. För att vinna andligt liv och energi, måste vi ha gemenskap med Gud. Vi måste tala till honom om våra verkliga behov; och våra allvarliga böner kommer att visa, att vi erkänner våra behov, och att vi tänker göra, vad vi kan, för att besvara våra egna böner. Vi måste åtlyda Paulus’ förmaning: ”... stå upp från de döda, så skall Kristus lysa över dig.’” {Efésierbrevet 5:14.}

Luther var en bönens man. Han arbetade och bad, som om något måste göras, och detta måste ske strax, och så blev det gjort. Hans böner följdes av igångsättandet av något enligt Guds löften; och genom denna gudomliga hjälp ruskade han om Roms väldiga makt, så att kyrkornas grundvalar skälvde i alla länder.

Guds Ande samverkar med de ödmjuka medarbetare, som förblir i Kristus och har gemenskap med honom. Be, när Du känner vaktmakt i hjärtat. När Du förtvivlar, tig då inför människorna; håll allt mörker inombords, så att Du inte sprider skuggor över stigen för andra, utan avlastar Dig inför Jesus. Be om ödmjukhet, visdom, mod, ökad tro, så att Du ser ljuset i hans ljus, och gläder Dig i hans kärlek. Tro bara, så skall Du förvisso se Guds frälsning.