Review and Herald d. 11. december 1879

tillbaka

Helgdagar

Vi närmar oss snabbt storhelgerna, och många samvetsgranna undrar nu, hur de skall göra, för att behaga Gud. Världen tillbringar storhelgerna med ytlighet och överdåd, frosseri och stoltserande. Under denna tid är det förhärskande skicket, att skänka och erhålla gåvor. Och det vilar ingen obetydlig börda på sinnet rörande, hur gåvorna skall fördelas i vänkretsen, så att ingen känner sig förbigången. Det är ett faktum, att det ofta uppstår missunnsamhet och svartsjuka genom denna presentvana.

Tusentals kronor värre, än slösas bort under den förestående Julen och Nyåret på onödiga utsvävningar. Men det är vår förmån, att avstå från denna urartade tidsålders skick och praxis; och i stället för, att lägga ned medel på, att tillfredsställa aptiten, eller överflödiga smycken eller klädespersedlar, kan vi göra de kommande helgdagarna till ett tillfälle, där Gud äras och förhärligas.

Vi råder alla våra bröder och systrar till, att reformera sig beslutsamt, när det gäller dessa högtidsdagar. De, som uppskattar gåvan i, att Guds dyrbare Son frälser dem från fördärv, har nu ett gyllene tillfälle, att ge påtagliga bevis för sin tacksamhet, genom att ge tacksamhetsoffer till Gud. Måtte gamla och unga lägga undan sina småslantar som heliga offer till Gud. I fall vi skulle ge hälften så mycket till vår Förlossares sak, som vi har gett till våra vänner, skulle vi göra mera gott och bli välsignade genom våra skänker.

Låt oss försöka, att trofast framställa Kristus under de stundande högtidsdagarna, och efterlikna hans exempel, i det, att han gick omkring och gjorde gott. Det är omöjligt, att njuta Guds erkännande, när man lever för jaget. Som kristna, vilka bekänner en levande tro på Människosonens snara återkomst, och håller alla Guds bud, låt oss anstränga oss allvarligt, för att nalkas Gud genom Jesus Kristus, och ingå förbund med honom genom offer. I våra principer måste vi höja oss över världens skick och moden. Kristus kom till vår värld, för att upphöja människornas tankar till gudomlig nivå, och göra dem mottagliga för Guds tänkande.

Eftersom alla de välsignelser, som vi har fått, beror på Jesu Kristi förnedring, ödmjukhet och offer, bör vi ge honom våra bästa skänker, och framför allt inte undanhålla oss själva. Det oändliga offer, som Kristus gjorde, för att befria oss från syndens skuld och ve, bör väcka tacksamhet och självförnekelse i varje människohjärta, som världen inte visar. Guds gåva i form av Kristus till människor fyllde hela Himmelen med häpenhet, och ingav änglarna, att sjunga så här vid hans födelse: ”’Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, till människor hans välbehag.’” {Lukasevangeliet 2:14.}

Juldagen, som är en dyrbar påminnelse om det offer, som gjordes för människornas skull, bör inte ägnas åt frosseri och vällust, och därigenom upphöja det skapade över Skaparen. Låt oss, som har del i denna stora frälsning, visa, att vi uppskattar gåvan, genom att skänka Gud våra tackoffer. Om vi inte skulle hänge oss så mycket åt fester och munterhet vid dessa tillfällen, och i stället gjorde dem till medel, för att hjälpa mänskligheten, skulle vi bättre motsvara Guds krav. Det är ett nöje och en tillfredsställelse, att utväxla gåvor med våra vänner; men finns det inte ädlare och härligare syften, att ge våra medel till, och därmed göra gott, genom att sprida ljus på andras stig?

Det är många, som saknar böcker och publikationer om den nuvarande sanningen. Här är ett stort fält, där pengar går att investera säkert. Det är riktigt många av de små, som bör förses med läsning. Solskensserien, Guldkornsserien, Dikterna, Sabbatsläsningarna, med flera är alla värdefulla böcker, och kan introduceras säkert i alla familjer. De många småslantar, som brukar läggas ut på godis och värdelösa leksaker, går att samla ihop och köpa dessa band för.

Barn behöver rätt slags läsning, som ger dem nöje och avkoppling och som inte demoraliserar tankarna eller tröttar ut kroppen. I fall de lär sig, att älska romaner och tidningshistorier, blir undervisande böcker och tidningar osmakliga för dem. De flesta barn och unga vill gärna ha något att läsa; och i fall detta inte blir valt ut åt dem, gör de det själva. De kan överallt finna fördärvlig läsning, och de lär sig snabbt, att uppskatta den, men om man ger dem ren och uppbygglig litteratur, vänjer de sig snart vid den och får smak för sådan.

Särskilda ansträngningar bör göras, för att hålla det slags litteratur från våra hem, som inte övar något gagneligt inflytande på våra barn. Det smärtar mig många gånger, att finna tidningar och böcker fulla av romanstoff på Sabbatshållarnas bord eller i deras bokhyllor, som deras barn ivrigt studerar.

Det finns sådana, som bekänner inför bröderna, att de inte abonnerar på Review, Signs, Instructor , eller Good Health , utan en eller flera världsliga tidningar. Deras barn är fängslade av påhittade äventyr och kärlekshistorier, som förekommer i dessa tidningar, och som deras far har råd med, medan han hävdar, att han inte kan unna sig våra tidningar och publikationer om den nuvarande sanningen. Därigenom utbildar föräldrarna sina barn till smak för sjukliga, sensationella historier, som står att finna i tidningarnas spalter. All denna läsning är giftig, den lämnar efter sig en vanärande fläck på själen, och uppmuntrar till kärlek för billig läsning, som förnedrar moralen och fördärvar sinnet.

Föräldrar bör hålla uppsikt över sina barn, och lära dem, att uppamma en ren fantasi och sky, som pesten, tidningarnas banala kärlekshistorier. Låt publikationer med moraliska och religiösa ämnen ligga på Era bord och i Era bibliotek, så att Era barn lägger sig till med smak på upphöjd läsning. Mått de, som vill skänka sina barn, barnbarn, nevöer och niecer dyrbara gåvor, inhandla ovan nämnda barnböcker. För unga är Josef Bates’ Liv en dyrbar skatt; likaså de tre banden av Profetians Ande. Dessa band bör placeras hos alla landets familjer. Gud ger ljus från Himmelen, och inte en enda familj bör vara utan det. Låt gåvorna, som Ni skänker, vara av en sort, som sprider ljusstrålar på stigen till Himmelen.

I gamla dagar ålades Israels barn, att hålla tre årliga högtider: Påsken, Lövhyddohögtiden och Veckofesten. Herren gav anvisningar om, att gåvor och offer, som frambars vid dessa tillfällen, skulle helgas åt honom, och ingen skulle komma tomhänt fram inför honom. Men i våra dagar har det blivit modernt, att hålla dessa högtider på ett sätt, som vänder tankarna bort från Gud, i stället för att bringa ära över hans namn. Dem, som Gud har välsignat med välstånd, bör kännas vid Givaren, och förnimma, att där mycket ges, fordras mycket.

Våra helgdagar har förvanskats från sitt ursprungliga bruk. Gåvor ödslas på varandra, och det pris, som borde riktas till Gud, som alla dessa ting tillhör, ges till stackars dödliga människor.

Våra bönehus i Oakland och Battle Creek är pressade av skulder. Tiocenttabernaklet tillhör oss alla, och vi bör hysa särskilt intresse för det. För att kunna husa de studerande på högskolan, patienter på sanatoriet och medarbetare på förlaget, liksom det stora antalet, långväga ifrån kommande gudstjänstbesökare, var bygget av detta rymliga bönehus absolut nödvändigt. Det vilar ett stort ansvar på dem i Battle Creek, liksom på dem, vars armar bör räckas ut, för att stötta dessa intressen vid verkets stora nav. Ingen annanstans i världen finns det ett slagfält för sanning och reform, som där. Stora intressen avgörs där. Sabbatsskolan och högskolan utbildar de unga, och avgör själars framtida öde. Här är det ständigt nödvändigt, att tänka ut vägar och medel till sanningens främjande och själars omvändelse. Vårt folk är inte tillnärmelsevis så vaket, som tiden fordrar. Försynens stämma kallar på alla, som har Guds kärlek i sina hjärtan, att vakna i denna stora nödsituation. Aldrig har det varit en tid, då så mycket har stått på spel, som i dag. Aldrig har det varit en period, då det har krävts större krafter och mera självuppoffring från Guds laglydiga folk.

Nu närmar vi oss avslutningen på ytterligare ett år, och skall vi då inte använda dessa festliga helgdagar till, att bringa Gud våra offer? Jag kan inte säga uppoffringar, för vi skall endast ge Gud det, som redan är hans, och som han endast har betrott oss med, till dess han gör krav på det. Gud skulle bli nöjd, om varje församling i Jul skulle ha en gran, att hänga offergåvor, stora som små, till dessa bönehus i. Vi får brev, där det frågas: Skall vi ha Julgran? Skulle det inte vara som världen? Vi svarar: Ni kan ordna detta på världens vis, i fall Ni känner för det, eller Ni kan ordna det väsensskilt från världens vis. Det ligger ingen särskild synd i, att välja ett städsegrönt träd, och ställa det i våra kyrkor, utan synden ligger i motivet, som manar till handling, och bruket av de gåvor, som fästs på trädet.

Trädet må vara så högt och grenarna så breda, som bäst passar tilldragelsen; men låt grenarna digna av guld- och silverfrukter visande Er kärlek till nästan, och bringa detta till Honom som Er Julklapp. Låt Era gåvor helgas genom bön, och frukten på detta invigda träd brukas till, att betala skulden åt våra bönehus i Battle Creek, Michigan, och Oakland, California.

Ett ord till den kloke är tillräckligt.
E. G. W.