Review and Herald d. 14. december 1886

tillbaka

Det gamla Året och det nya

Ytterligare ett år är nästan över. Vars och ens livshistoria har nedtecknats i himmelens böcker. Detta facit kommer snart att möta oss. Vad berättar det om Er och mig? Vittnar det om självförnekelse för Kristi skull? Bär det vittne om, att Ni har varit Guds medarbetare?

Någon uppgift i Herrens vingård tilldelas åt var och en av oss. Det finns tillräckligt åt alla att göra; ingen behöver stå sysslolös. Inte en enda slipper vara med. Har Ni troget uträttat Era bestämda uppgifter, har Ni gjort Ert yttersta, för att vinna andra för sanningen? Hur många har letts till Kristi kors tack vare Era enskilda insatser? Har Ni, genom påbud och föredöme, visat Era medmänniskor till Guds Lamm, eller har Ni, genom att rätta Er efter världen, slussat deras tankar och känslor in i fel kanal?

På männen och kvinnorna, som vi dagligen har träffat, väntar domen. De kommer att stå inför den stora, vita tronen och vittna mot oss, om vi har försummat vår plikt, om vårt exempel har fört dem bort ifrån sanningen och ifrån Kristus. Annars kommer de att vittna om, att vår trofasthet har uppmuntrat dem till, att följa rättfärdighetens stig. Antingen kommer dessa själar att leva, för att frambära sitt pris till Gud och Lammet genom ändlösa tidsåldrar, eller kommer de att gå under tillsammans med de onda. Kristus led och dog, för att säkra dem en salig evighet. Vilka uppoffringar har vi varit villiga, att göra för deras frälsning?

Det är inte bara i avlägsna länder, som det behövs ljusbärare. Ibland våra grannar finns det sådana, som aldrig har hört skälen för vår tro. Människorna går under på grund av bristande kunskap. Tusentals vet inget om Skrifterna. De godtar prästernas undervisning, och många av dessa försöker, att till varje pris avleda människornas uppmärksamhet från det entydiga ”så säger Herren” till mänskliga doktriner och traditioner. Vi ser, hur mängden har sjunkit ned i synd och okunskap, utan hopp och utan Gud i världen. Ändå har resurser ställts till förfogande, för att de skall kunna bli Guds barn. Hans förbarmande dröjer sig fortfarande kvar över dem. Fortfarande inbjuder han dem, de trötta, under synden dignande, till honom för förlåtelse, vila och frid. Åt oss har han gett sanningens budskap, erbjudandet om nåd, att förmedla till dessa i kvav gående själar.

Här har vi vårt arbete. Jag uppmanar Er, som äger kunskapen om Kristus, att engagera Er i detta verk som aldrig förr. Verka intensivt, i självuppoffrandets anda, för att rädda själarna runt omkring Er, som håller på att gå under. Vänta inte, tills de kommer till Er, utan gå ut och leta efter dem. Planera vägar och sätt, att nå dem på. Gräv djupt, för att få upp dem, som är begravda i villfarelse och lögn; lyft upp dem i sanningens klara dagsljus. Hänvisa dem till Guds lamm, som borttar världens synd.

Hur mycket tid har inte under det gångna året lagts ned på jaget, i stället för att ägnas åt detta verk! Hur mycket pengar har inte lagts ned på småsaker, för att tillfredsställa smaken och tjusa ögat! Hur mycket har inte slösats för aptitens skull! Hur skall detta gå att förklara för Gud?

Trots att saken utvidgas, och att det behövs mera medel för avancering på nya fält, behåller många fortsatt sina pengar och satsar all sin kraft på världsliga åtaganden, varvid de begraver sina talanger i mullen, som om de ville undanhålla dem från Guds skattkista, som om Gud inte skulle ha några rättfärdiga fordringar på dem. De tycks betrakta sin förmåga och sina ägodelar som sina egna. Genom sitt handlande, och i sina hjärtan, låter de genljuda anklagelsen från den orättfärdige förvaltaren: Jag vet att du är en hård man, som skördar där du inte har sått och samlar in där du inte har strött ut. Av fruktan för dig gick jag och gömde din talent i jorden. Här har du vad som är ditt. {Matteusevangeliet 25:24.} Gud skärskådar deras bevekelsegrunder, och förstår deras hjärtans tankar. De må komma med usla ursäkter för sitt handlande, men Gud genomskådar deras själviskhet och habegär.

De anklagar honom för, att vara en hård man, eftersom han gör anspråk på deras ägodelar och tjänst. Dock kan vi ej bringa något till Gud, som inte redan är hans. Allt gick förlorat genom synden; människan sade ifrån sig varje välsignelse. Det är bara genom gudomlig nåd, genom Kristi omätbara offer, som Guds gillande går att återställa och hans gåvor igen kan bli våra. Vi tillhör inte oss själva. Kristus har köpt oss med sitt dyrbara blod, och vi är hans. Allt det vi äger, våra mentala och fysiska krafter, det nuvarande och kommande livets samlade välsignelser, kommer inslagna i ett paket från Golgatas kors. Alltså är det ett falskt uttalande, att Gud skulle vara en hård man, att han skördar där han inte har sått, och samlar in där han inte har strött ut. När Gud åberopar våra gåvor eller vårt tjänst, gör han bara anspråk på det, som är hans. ”Ty vad är väl jag, och vad är mitt folk, att vi själva skulle förmå att ge sådana frivilliga gåvor?” {Första Krönikeboken 29:14.}

De medel, som Gud har tillhandahållit för sin saks fortskridande, har lagts i hans tjänares händer. Han har anförtrott dem med sitt goda, och gjort dem till sina ombud, förmedlarna av detta goda, för att förmera hans härlighet och ära. Saken har i åratal behövt män, som gjort sig redo för insats, för att utföra det, som borde ha utförts för många år sedan och ännu inte har gjorts. Hur många år till måste Gud vänta på hjälp från dem med pengar, som gör sitt bästa, för att samla sig skatter på jorden i direkt trots mot Kristi kommando? Nu har alla ett tillfälle, att bruka sina medel, för att främja Guds sak, men de, som inväntar bättre tider, kommer att vara för sent ute. Måtte förvaltarna kritiskt granska sin användning av Guds utlånade kapital. Har de förskingrat det? Har de slösat bort det genom ovis hantering? Har de gjort sig skyldiga till rån mot Gud?

Somliga har gjort, vad de har kunnat genom självförnekande, självuppoffrande ansträngning. Gud är väl medveten om deras kärleksfulla och hängivna göranden. Om Kornelius sades det, att hans böner och allmosor hade stigit upp som ett offer till Gud. {Apostlagärningarna 10:4.} Varje självförnekande välgärning och kärleksfull tjänst är dyrbar i Guds ögon. Somliga har alltid uppvisat villighet, att stötta hans sak, och Herren har gynnat dessa villiga personer, han har gjort dem till kanaler för sina gåvor, för att de skall kunna fortsätta att göra gott och bli välsignade i sina handlingar. De kan instämma i Davids uttalande: Ty vad är väl jag, och vad är mitt folk, att vi själva skulle förmå att ge sådana frivilliga gåvor? {Första Krönikeboken 29:14.} Ty Gud är inte orättvis, så att han glömmer vad ni har gjort och vilken kärlek ni har visat hans namn.· {Hebréerbrevet 6:10.} Han förbiser heller ej frånvaron av dessa satsningar hos de församlingsmedlemmar, som ställer sig själva främst och hans sak sist. Var och en kommer att belönas i enlighet med sina gärningar.

De, som inte har skänkt Gud det tionde och de offergåvor, som tillhör honom, bör vakna upp och inse sin skyldighet. Närhelst Ni har försummat, att återbörda Herrens eget till honom, ångra Er av hela hjärtat och lämna ersättning, för att hans förbannelse inte skall komma att vila över Er. Många befinner sig i ett känslokallt, avfallet tillstånd på grund av att de har rånat Gud; och nu manar Herren dem till, att göra rätt för sig. "För in allt tionde i förrådshuset", säger han. "Pröva mig nu i detta". {Malaki 3:10.} När Ni har gjort, vad Ni förmår för egen del, utan att hålla tillbaka något tillhörigt Er Skapare, kan Ni be honom om, att ta fram medel, för att föra ut sanningens budskap till världen.

Självförnekelsens och självuppoffringens anda bör uppammas inom församlingen. Den måste uppmuntras hos de unga. Gud har rätt, att kräva tjänst från alla män och kvinnor, unga och barn och ju tidigare de lärs, att glömma jaget, för att utöva självförsakelse och ägna sig åt osjälvisk verksamhet för andra, desto närmare kommer de uppfyllelsen av detta heliga uppdrag. I fall vi vill beröra de ungas hjärtan till förmån för Guds sak och verk, måste vi lära dem, att göra uppoffringar därför. Det, som kostar föga, är inte särskilt intressant; men det, som vi har satsat våra medel på, bör fånga vårt intresse och vår uppmärksamhet, och sedan kan vi arbeta, för att detta skall bli en framgång.

Barn bör lära sig, att anamma självförnekelsens vanor för Kristi skull. Framställ ofta Frälsarens liv med uppoffring och osjälvisk verksamhet för dem som det föredöme de bör ta efter. Lär dem, att vi inte är hans lärjungar, med mindre vi förnekar oss själva och bär våra kors. I fall de visar fåfänga, genom att klä sig uppseendeväckande, bör föräldrarna visa på det syndiga häri utifrån Guds ord. Lär dem, att lägga sig till med sköna karaktärer, att söka den utsmyckning, som är dyrbar i Guds ögon. Låt inte Satan ta herraväldet, när de förs i konflikt med världens moden och skick, utan då skall de verkligen ära Jesus, genom att lyda hans påbud. Barnen lär sig, att älska det pappa och mamma älskar; att sätta värde på det, som de värdesätter. Om fäder och mödrar önskar, att deras barn skall låta det eviga gå före det tillfälliga, måste de föregå med sunt exempel.

Vi närmar oss början på ett nytt år. Vilket skall dess facit bli? Många har gjort svåra misstag under det gångna året. Skall dessa upprepas under året, som vi snart träder in i? Vi behöver rannsaka oss själva ingående, för att se, vartåt det barkar med just oss. Guds Ande skärskådar hjärtats tankar och avsikter, och den avslöjar för oss vår hållning vårt verks natur. Det är ännu inte för sent, att rätta till fel; och låt oss, medan vår medlare Jesus vädjar å våra vägnar, göra vår del av verket. Låt oss bekänna och överge våra synder, på det att vi måtte erhålla tillgivelse.

Syskon, 1886 är nära nog över. Gör det bästa av dess få återstående ögonblick, genom att rätta till begångna överträdelser. Gör detta grundligt, med tanke på evigheten. Varje handling, varje ord, måste bestå provet i domen. Se om Era hus. Se om Era hjärtan. Gå grundligt till väga, medan Jesus tjänstgör i helgedomen. När vi ställer våra hjärtan i samklang med Kristi hjärta, och får våra liv att harmoniera med hans verk, kommer Anden, som utgöts på Pingstdagen, att falla på oss. Då kommer vi att vara starka i Kristi kraft, och fyllas med Guds fullhet. Då skall vi alla välkomna det nya året som inledningen på ett år med förnämligare, bättre principer. Då skall vi överlåta oss åt Kristus, varvid utan förbehåll helga all vår egendom, alla våra förmågor, åt hans tjänst. Då kommer vi att leva ut vår trosbekännelse; då kommer vi att tjäna Gud, genom att bistå dem, som behöver vår hjälp. Då kommer vi att låta vårt ljus stråla klart i form av goda gärningar.

Gud allena kan säga, vad som skall ske under året 1887. Vad gäller våra liv och i sakens historia kan det komma att bli mera ödesdigert, än något föregående år. Under det svunna året har vi sett tydliga bevis för, att Herren verkar; men det bör inte få oss till, att slå oss nöjda till ro. Sanningens ljus skall nå ut till jordens avlägset belägna och förmörkade vrår. Försynens alla skickelser, varje tecken på hans hand i verksamheten, för att det skall gå framåt med kraft, är avsett att väcka oss till större nit och allvar, medan vi väntar oss än praktfullare och härligare segrar för sanningen i framtiden.

Tänker var och en av Er, som tror den nuvarande sanningen, uppriktigt fråga: Herre, vad vill du att jag skall göra?” {Apostlagärningarna 9:6, Reformations-Bibeln.} Hans Ande påverkar sinnen, för att de skall ta emot sanningen. Se till, att Era ansträngningar är i paritet med hans försyns vägröjning. Gör något, gör det nu, och försäkra Er om, att uppteckningarna om det nya året inte blir sådana, att Ni måste skämmas över dem.
Torre Pellice, Italien.