Första Samuelsboken 2 1 Och Hanna bad, och sade: Mitt hjerta fröjdar sig i HERRANOM; mitt horn är upphöjdt i HERRANOM; min mun hafver vidt öppnat sig öfver mina fiendar; ty jag fröjdar mig af dine salighet. 2 Ingen är helig såsom HERREN. Utan dig är ingen; och ingen tröst är såsom vår Gud. 3 Låter af att berömma eder och tala stor ord. Låter det gamla utur edar mun: ty HERREN är en Gud, som vet det, och låter icke sådana anslag hafva framgång. 4 De starkas båge är sönderbruten, och de svage äro omgjordade med starkhet. 5 De som mätte voro, de vordo sålde för bröd; och de som hunger ledo, hungra intet mer; tilldess den ofruktsamma födde sju, och den som mång barn hade, vardt försvagad. 6 HERREN dödar, och gifver lif; förer till helvete, och derut igen. 7 HERREN gör fattigan; han gör ock rikan han förnedrar och upphöjer. 8 Han uppreser den torftiga utu stoftet, och upphäfver den fattiga utu träcken, att han skall sätta honom ibland Förstar, och låtan ärfva ärones stol; ty verldenes ändar äro HERRANS, och jordenes krets hafver han satt deruppå. 9 Han varder bevarandes sina heligas fötter; men de ogudaktige skola vara tyste i mörkrena; ty ingen förmår något af sin egen kraft. 10 För HERRANOM skola förskräckas hans fiender; öfver dem skall han dundra i himmelen. HERREN skall döma verldenes ändar, och skall gifva sinom Konung magt, och upphöja sins Smordas horn. 11 Och ElKana gick hem igen till Hamath uti sitt hus, och pilten var HERRANS tjenare inför Presten Eli. 12 Men Eli söner voro Belials barn, och visste intet af HERRANOM; 13 Ej heller hvad deras Prestaämbete var till folket. Då någor ville något offra, så kom Prestens dräng, medan köttet kokades, och hade en treuddad gaffel i sine hand: 14 Och stack i grytona eller kettilen, eller pannona, eller krukona, och hvad han drog ut med gaffelen, det tog Presten till sig. Så gjorde de allom Israel, som ditkommo till Silo. 15 Sammalunda, förra än de uppbrände det feta, kom Prestens dräng, och sade till honom, som offret frambar: Få mig kött, att jag må steka det åt Prestenom; ty han vill icke taga kokadt kött af dig, utan rått. 16 När då någor sade till honom: Låt upptända det feta såsom det bör sig i dag, och tag sedan hvad ditt hjerta begärar, så sade han till honom: Du skall nu gifva mig det, eljest skall jag taga det med våld. 17 Derföre var piltarnas synd ganska stor för HERRANOM; förty folket förhädde HERRANS spisoffer. 18 Men Samuel var en tjenare för HERRANOM, en dräng i en linnen lifkjortel. 19 Dertill gjorde hans moder honom en liten kjortel, och förde den upp till honom i sinom tid, då hon uppgick med sin man, till att offra offer i sinom tid. 20 Och Eli välsignade ElKana och hans hustru, och sade: HERREN gifve dig säd utaf denna qvinnone för den bön, som du hafver bedit af HERRANOM. Och de gingo hem till sitt igen. 21 Och HERREN sökte Hanna, att hon blef hafvandes, och födde tre söner och två döttrar; men pilten Samuel växte till för HERRANOM. 22 Men Eli var ganska gammal, och han förnam hvad hans söner gjorde allom Israel; och att de sofvo när de qvinnor, som tjente inför dörrene af vittnesbördsens tabernakel. 23 Och han sade till dem: Hvi gören I sådant? Ty jag hörer edart onda väsende af allt detta folket. 24 Icke så, mina barn, det är icke godt rykte, som jag hörer; I kommen HERRANS folk till att synda. 25 Om någor syndar emot en mennisko, så kunna domarena förlika det; men om någor syndar emot HERRAN, ho kan förlikat? Och de hörde intet sins faders röst; ty HERREN ville döda dem. 26 Men pilten Samuel växte till, och var både HERRANOM och menniskom täcker. 27 Och en Guds man kom till Eli, och sade till honom: Så säger HERREN: Jag hafver uppenbarat mig dins faders huse, då de ännu voro uti Egypten i Pharaos hus; 28 Och utvalde honom der mig, för all Israels slägter till Presterskap, att han skulle offra på mitt altare, och upptända rökverk, och bära lifkjortel för mig: och gaf dins faders huse all Israels barnas offer. 29 Hvi spjernar du då emot mitt offer och spisoffer, som jag budit hafver i tabernaklet, och du ärar dina söner mer än mig, så att I göden eder utaf allt mitt folks Israels spisoffers förstling? 30 Derföre säger HERREN Israels Gud: Jag hafver sagt, att ditt hus och dins faders hus skulle vandra för mig evinnerliga. Men nu säger HERREN: Det vare långt ifrå mig; utan den mig ärar, honom vill jag ock ära: men den mig föraktar, han skall komma på skam. 31 Si, den tid skall komma, att jag skall bryta din arm sönder, och dins faders hus arm, så att ingen gammal skall vara i dino huse. 32 Och du skall se din motståndare uti tabernaklet i allo Israels godo; och ingen gammal skall vara i dins faders hus evinnerliga. 33 Dock vill jag icke utrota af dig allan man ifrå mitt altare, på det din ögon skola försmäkta, och din själ gräma sig; och hela hopen i dino huse skola dö, då de till manna komne äro. 34 Och detta skall vara dig ett tecken, som båda dina söner Hophni och Pinehas öfvergå skall: På en dag skola de både dö. 35 Och jag skall uppväcka mig en trogen Prest, och han skall göra såsom det i mino hjerta och mine själ är; honom skall jag bygga ett säkert hus, så att han skall vandra inför minom Smorda i alla dagar. 36 Och den qvar blifver af ditt hus, han skall komma och falla neder för honom, om en silfpenning och ett stycke bröd, och skall säga: Käre, låt mig komma till en Prestadel, att jag må äta en beta bröd. |