Fjärde Moseboken 11 1 Och som folket gjordes otåligt, misshagade det för HERRANS öron. Och då HERREN hörde det, förgrymmade sig hans vrede, och HERRANS eld fängde ibland dem, hvilken förtärde de yttersta lägren. 2 Då ropade folket till Mose. Och Mose bad HERRAN; så försvann elden. 3 Och det rummet kallade man Thabeera; derföre, att HERRANS eld hade sig upptändt ibland dem. 4 Ty det meniga folk ibland dem hade fått lusta, och såto och greto samt med Israels barn, och sade: Ho kan fly oss kött till att äta? 5 Vi komme ihåg den fisk, som vi åto till gäfves uti Egypten, och de cucumerer, meloner, purlök, rödlök och hvitlök; 6 Men nu är vår själ borttorkad; vår ögon se intet annat än Man. 7 Och var Man såsom coriandersfrö, och så till seendes som bedellion. 8 Och folket lopp hit och dit, och samkade tillhopa, molo det på qvarn, och stötte det sönder i mortare, och kokade det i grytor och gjorde sig der kakor af; och det hade en smak såsom en oljokaka. 9 Och när daggen föll om nattena öfver lägret, så föll ock Man dermed. 10 Då nu Mose hörde folket gråta i deras slägter, hvar och en i sins tjälls dörr, då förgrymmade sig HERRANS vrede svårliga. Och Mose vardt ock ångse. 11 Och Mose sade till HERRAN: Hvi bekymrar du din tjenare; och hvi finner jag icke nåd för din ögon, att du så lägger på mig all folkens tunga? 12 Hafver nu jag allt detta folket aflat eller födt, att du må säga till mig: Bär dem på dinom armom, såsom en amma bär ett barn, in uti det landet, som du deras fäder svorit hafver? 13 Hvar skulle jag nu taga kött, det jag allo desso folkena gifva skulle? De gråta för mig, och säga: Gif oss kött till att äta. 14 Jag förmår icke allt detta folket uppehålla allena; ty det är mig för svårt. 15 Och vill du så göra emot mig, så slå mig heldre ihjäl, om jag eljest hafver funnit nåd för din ögon, att jag icke så skall se min jämmer. 16 Och HERREN sade till Mose: Församla mig sjutio män utaf de äldsta i Israel, de som du vetst att de äro de äldste och förmän i folkena, och haf dem fram för vittnesbördsens tabernakel, och ställ dem der när dig; 17 Så vill jag komma neder, och der tala med dig, och taga af dinom Anda, som öfver dig är, och få dem, att de måga draga tungan öfver folket med dig, att du icke drager honom allena. 18 Och till folket skall du säga: Helger eder till morgons, att I mågen få äta kött; förty eder gråt är kommen inför HERRANS öron; ty I sägen: Ho gifver oss kött till att äta; förty vi mådde väl uti Egypten? Derföre skall HERREN gifva eder kött, att I äten; 19 Icke i en dag, icke i två, icke i fem, icke i tio, icke i tjugu dagar; 20 Utan en månad långt, tilldess att det skall gå eder utaf näsorna, och varda eder en vämjelse; derföre, att I hafven bortkastat HERRAN, den ibland eder är, och gråtit för honom, och sagt: Hvi äre vi gångne utur Egypten? 21 Och Mose sade: Sexhundradtusend män fotfolk är, der jag ibland är, och du säger: Jag vill gifva eder kött, att I äten en månad långt. 22 Skall man slagta får och fä, att man må mätta dem, eller alla fiskar i hafvet församla dertill, att de måga blifva mättade? 23 Men HERREN sade till Mose: Är då HERRANS hand förkortad? Men du skall nu se, om min ord dig något värd äro, eller ej. 24 Och Mose gick ut, och sade till folket HERRANS ord, och församlade de sjutio män af de äldsta i folket, och ställde dem omkring tabernaklet. 25 Då kom HERREN neder i molnskyn, och talade med honom, och tog af Andanom, som öfver honom var, och gaf de sjutio äldsta männerna. Och när Anden hvilades utöfver dem, propheterade de, och vände sedan intet igen. 26 Och så hade ännu två män blifvit qvare i lägrena, den ene het Eldad, den andre Medad. Och Anden hvilades öfver dem; ty de voro ock uppskrefne, ändock de icke utgångne voro till tabernaklet; och de propheterade i lägrena. 27 Då lopp en dräng af stad, och bådade det Mose, och sade: Eldad och Medad prophetera i lägrena. 28 Då svarade Josua, Nuns son, Mose tjenare, den han utvalt hade, och sade: Min herre Mose, förbjud dem det. 29 Men Mose sade till honom: Hvi äst du så nitisk för mig? Gåfve Gud, att allt HERRANS folk propheterade, och HERREN läte sin Anda komma öfver dem. 30 Och så gingo Mose och de äldste af Israel i lägret. 31 Då kom ett väder ut ifrå HERRANOM, och lät komma åkerhöns ifrå hafvet, och förströdde dem öfver lägret, den ena dagen såsom den andra, i två dagar långt kringom lägret, två alnar högt uppifrå jordene. 32 Då stod folket upp på den samma hela dagen och den hela natten, och på allan den dagen derefter, och samkade åkerhöns, och den som minst samkade, han samkade tio homer; och de torkade dem kringom lägret. 33 Som ännu köttet var under deras tänder, och förr än det åtgånget var, förgrymmade sig HERRANS vrede öfver folket, och HERREN slog dem med en ganska stor plågo. 34 Deraf heter det samma rummet Lustgrifter; derföre, att man der begrof det lustna folket. 35 Ifrå Lustgrifterna drog folket ut till Hazeroth; och blefvo i Hazeroth. |