Apostlagärningarna 17 1 Och då de foro genom Amphipolis och Apollonien, kommo de till Thessalonica, der en Judasynagoga var. 2 Der gick Paulus in till dem, efter som hans seder var; och i tre Sabbather talade han för dem utu Skrifterna; 3 Förklarade och beviste, att Christus måste lida, och uppstå ifrå de döda; och att denne är Christus Jesus, hvilken jag (sade han) förkunnar eder. 4 Och somlige af dem trodde, och gåfvo sig intill Paulum och Silam; desslikes ock en mägta stor hop af gudfruktiga Greker, och dertill de yppersta qvinnor, väl många. 5 Då vordo de otrogne Judar fulle med nit, och togo till sig några arga skalkar lös parti; och samlade sig i en rota, och gjorde ett upplopp i staden, trängande sig intill Jasons bus, och ville draga dem derut för folket. 6 Och då de icke funno dem, drogo de Jason och några bröder till de öfversta i staden, och ropade: Desse, som hela verldena förvilla, äro ock nu hitkomne; 7 Och dem hafver Jason hemliga undfängit, och de alle göra emot Kejsarens bud, och säga af en annan Konung, som är Jesus. 8 Och de upprette folket, och öfverstarna i staden, som sådant hörde. 9 Och de anammade en ursäkt af Jason, och af de andra, och släppte dem. 10 Men bröderna släppte straxt om nattena ut Paulus och Silas, och läto dem fara till Berea. När de kommo dit, gingo de in i Judarnas Synagogo; 11 Ty de voro de ädlaste ibland dem i Thessalonica; de anammade ordet ganska viljeliga, alla dagar sökande i Skrifterna, om det ock så hade sig. 12 Och månge af dem trodde, och ärliga Grekiska qvinnor och män, väl månge. 13 Men när de Judar i Thessalonica förnummo, att Guds ord vardt ock i Berea af Paulo förkunnadt, kommo de dit, och upprette också der folket. 14 Och straxt läto bröderna Paulum ut, att han gick allt intill hafvet; men Silas och Thnotheus blefvo der qvare. 15 Men de, som förfordrade Paulum, följde honom till Athen; och de fingo befallning till Silas och Timotheus, att de skulle med hast komma till honom, och foro sina färde. 16 Och då Paulus förbidde dem i Athen, vardt hans ande upptänd i honom, då han såg staden afgudadyrkan undergifven vara. 17 Och disputerade han med de Judar och de gudfruktiga uti Synagogon, och på torget, hvar dag, med dem som kommo till honom. 18 Och någre Philosophi, nämligade Epicureer och Stoiker, begynte kämpas med honom. Och somlige sade: Hvad vill denne sqvallraren säga? Och somlige sade: Det synes som han ville förkunna några nya gudar; derföre att han förkunnade dem Evangelium om Jesu, och uppståndelsen. 19 Och de togo fatt på honom, och ledde honom på domplatsen, sägande: Måge vi icke veta, hvad denne nye lärdomen är, som du lärer? 20 Ty du gifver vår öron ny styck er före; så vilje vi nu veta, hvad det vara skall. 21 Och de af Athen, och alle de främmande som der vistades, aktade på intet annat än att säga eller höra något nytt. 22 Då stod Paulus midt på domplatsen, och sade: I män af Athen, jag ser, att I uti all stycke omgån med vantro; 23 Ty jag hafver gångit omkring, och skådat edor gudsdyrkan, och fann ett altare, derpå skrifvet stod: Dem okända Gudenom. Den I nu dyrken ovetande, honom förkunnar jag eder. 24 Gud, som hafver gjort verldena, och allt det deruti är, efter han är Herre öfver himmel och jord, bor han icke uti de tempel, som med händer uppbyggd äro; 25 Ej heller dyrkas med menniskohänder, behöfvandes någon ting, efter han gifver allom lif, anda och allt; 26 Och hafver gjort allt menniskoslägtet af ett blod, till att bo på hela jordene, och satt dem före beskärda tider, och skickat huru vidt och långt de bo skola; 27 På det att de skola söka Herran, om de måtte kunna kännan och finnan, ändock han är icke långt ifrå hvarjom och enom af oss. 28 Ty i honom lefve vi, röroms och hafve varelse; såsom ock någre af edra Poeter sagt hafva: Ty vi äre ock hans slägte. 29 Äre vi nu Guds slägte, så skole vi icke tänka att Gudomen är lik vid guld och silfver, eller stenar konsteliga uthuggna, eller vid menniskors fund. 30 Och ändock Gud hafver öfversett härtilldags sådana fåvitskhets tid, förkunnar han dock nu menniskomen, att alle allestäds skola bättra sig. 31 Ty han hafver satt en dag före, på hvilken han skall döma jordenes krets med rättfärdighet, genom den man i hvilkom han det beslutit hafver, gifvandes allom trona före, i det han honom uppväckt hade ifrå de döda. 32 Då de hörde nämnas de dödas uppståndelse, gjorde somlige der gack af, och somlige sade: Vi vilje än yttermera höra dig derom. 33 Och så gick Paulus ut ifrå dem. 34 Och någre män höllo sig intill honom, och trodde; ibland hvilka var Dionysius, en af Rådet, och en qvinna, benämnd Damaris, och andre med dem. |