Filipperbrevet 2 1 Är nu någor förmaning när eder i Christo; är någor tröst i kärlekenom; är någor Andans delaktighet; är någor hjertelig kärlek och barmhärtighet; 2 Så uppfyller mina glädje, att I ären ens till sinnes, lika kärlek hafvande, endrägtige, samhällige; 3 Att intet sker med kif eller fåfäng äro; utan med ödmjukhet räkne hvar den andra yppare än sig. 4 Ser icke hvar på sitt eget bästa, utan hvar och en på ens annars bästa. 5 Hvar och en vare så till sinnes, som ock Christus Jesus var; 6 Hvilken, ändå han var i Guds skepelse, räknade han icke för rof Gudi jemlik vara; 7 Utan förnedrade sig sjelf, tagandes på sig en tjenares skepelse, och vardt lika som en annor menniska, och i åthäfvor funnen som en menniska; 8 Ödmjukade sig sjelf; vardt lydig intill döden, ja, intill korsens död. 9 Derföre hafver ock Gud förhöjt honom, och gifvit honom ett Namn, det öfver all namn är; 10 Att i Jesu Namn skola sig böja all knä, deras som i himmelen, på jordene, och under jordene äro; 11 Och alla tungor skola bekänna, att Jesus Christus är Herren, Gud Fader till äro; 12 Så, mine älskelige, som I alltid hafven varit lydige, icke allenast i mine närvaro, utan ock nu mycket mer i mine frånvaro, skaffer med fruktan och bäfvan, att I salige varden. 13 Ty Gud är den som verkar i eder både vilja och gerning, efter sitt goda behag. 14 Görer all ting utan knorr och tvekan; 15 På det I mågen vara oförtalade och rene, och Guds barn ostraffelige, midt ibland det vanartiga och vrånga slägtet; ibland hvilka lyser såsom ljus i verldene; 16 Att I blifven vid lifsens ord, mig till en berömmelse på Christi dag, att jag icke fåfängt lupit, eller fåfängt arbetat hafver. 17 Och om jag än offras öfver edra tros offer och Gudstjenst, så gläder jag mig, och fröjdar mig med eder alla. 18 För det sammas skull skolen I ock glädjas, och skolen glädjas med mig. 19 Men jag hoppas i Herranom Jesu, att jag innan kort varder sändandes till eder Timotheum; att jag ock må varda vid ett godt mod, då jag förnimmer huru med eder tillstår. 20 Ty jag hafver ingen, den som så alldeles lika med mig till sinnes är, den så hjerteliga omsorg hafver för eder. 21 Ty de söka alle efter sitt eget, icke det Christo Jesu tillhörer. 22 Men I veten, att han bepröfvad är; ty såsom ett barn med fadrenom, hafver han med mig tjent uti Evangelio. 23 Honom hoppas mig nu sända, det första jag hafver besett min ärende. 24 Jag tröstar ock på Herran, att jag ock sjelf snart kommandes varder. 25 Mig hafver ock synts nödtorftigt vara sända till eder Epaphroditum, brodren, min medhjelpare och medstridare, och edar Apostel, den ock mig uti mine nödtorft tjenar; 26 Efter han hade en åstundan till eder alla, och var storliga bekymrad deraf, att I sport haden honom krankan; 27 Som han ock visserliga var dödssjuk; men Gud förbarmade sig öfver honom; och icke allenast öfver honom, utan ock öfver mig, att jag icke skulle få sorg på sorg. 28 Jag hafver nu sändt honom dess snarare, att I skolen få se honom, och dess gladare varda igen, och jag dess mindre sorg hafva. 29 Så undfår nu honom i Herranom med alla glädje; och de sådane äro, dem hafver i vördning; 30 Ty för Christi verks skull var han dödenom så när kommen, att han fögo tänkte på lifvet; på det han skulle tjena mig i edar stad. |