Job 34 1 Och Elihu svarade, och sade: 2 Hörer, I vise, mitt tal, och I förståndige, akter på mig; 3 Ty örat pröfvar talet, och munnen smakar maten. 4 Låt oss utvälja en dom, att vi måge emellan oss känna hvad godt är. 5 Ty Job hafver sagt: Jag är rättfärdig, och Gud hafver förvägrat mig min rätt. 6 Jag måste ljuga, om jag än rätt hade; jag varder plågad af min skott, om jag än det intet förskyllat hade. 7 Ho är en sådana, som Job; som gabberi dricker såsom vatten, 8 Och går på vägenom med illgerningsmän, så att han vandrar med ogudaktiga män? 9 Ty han hafver sagt: Om än någor rätt färdig vore, så gäller han dock intet när Gudi. 10 Hörer mig, I vise män: Bort det, att Gud skulle vara ogudaktig, och den Allsmägtige orättvis; 11 Utan han lönar menniskone, efter som hon hafver förtjent; och drabbar uppå hvar och en efter hans gerningar. 12 Utan tvifvel, Gud fördömer ingen med orätt, och den Allsmägtige böjer icke rätten. 13 Ho hafver skickat det uppå jordene är, och ho hafver satt hela jordenes krets? 14 Om han det toge sig före, kunde han allas anda och lif till sig samla; 15 Allt kött vorde tillhopa förgåendes, och menniskan vorde åter till asko igen. 16 Hafver du förstånd, så hör detta, och gif akt på mins tals röst. 17 Skulle någon fördenskull tvinga rätten, att han hatar honom? Och derföre att du stolt äst, skulle du fördenskull fördöma den rättfärdiga? 18 Skulle någor säga till Konungen: Du Belial? och till Förstarna: I ogudaktige? 19 Den dock icke ser på Förstarnas person, och känner icke mer den härliga än den fattiga; förty de äro alle hans handaverk. 20 Med hast måste menniskorna dö, och om midnattstid förskräckas och förgås; de mägtige varda kraftlöse borttagne. 21 Ty hans ögon se uppå hvars och ens vägar, och han skådar alla deras gånger. 22 Intet mörker eller skygd är, att ogerningsmän måga sig der fördölja; 23 Ty det varder ingom tillstadt, att han kommer med Gud till rätta. 24 Han förgör många stolta, som icke stå till att räkna; och sätter andra i deras stad; 25 Derföre, att han känner deras gerningar; och omstörter dem om nattena, att de skola sönderkrossade varda. 26 Han kastar de ogudaktiga uti en hop, der man gerna ser det; 27 Derföre, att de icke hafva följt honom efter, och förstodo ingen af hans vägar; 28 Att de fattigas rop skulle komma inför honom, och han dens eländas rop höra måtte. 29 Om han frid gifver, ho vill fördöma? Och om han förskyler anletet, ho vill se uppå honom ibland folken och menniskorna? 30 Så låter han nu en skrymtare regera, till att plåga folket. 31 För Guds skull vill jag lida talet, och icke förmenat. 32 Hafver jag icke drabbat rätt, lär du mig bättre; hafver jag orätt handlat, vill jag icke göra så mer. 33 Man vänter nu svar af dig; ty du förkastar all ting, och du hafver begynt det, och icke jag. Vetst du nu något, så tala. 34 Visa män låter jag väl tala, och en vis man hörer mig. 35 Men Job talar ovisliga, och hans ord äro icke vis. 36 Min Fader, låt Job försökt varda allt intill ändan, derföre att han vänder sig till orättfärdiga menniskor. 37 Han hafver utöfver sina synd ännu dertill hädat; derföre låt honom inför oss slagen varda; och träte sedan med sinom ordom inför Gud. |