Lukasevangeliet 21 1 Och han såg till, aktandes på huru de rike lade sina gåfvor uti offerkistona. 2 Så fick han ock se ena fattiga enko, som lade der två skärfvar in. 3 Och han sade: Sannerliga säger jag eder: Denna fattiga enkan lade mer in, än alle de andre; 4 Ty de hafva alle inlagt, till Guds offer, af det dem till öfverlopps är; men hon hafver, af sin fattigdom, inlagt allt det hon ägde. 5 Och då somlige sade om templet, att det var prydt med härliga stenar och klenodier, sade han: 6 De dagar varda kommande, att utaf allt, det I sen, skall icke låtas sten uppå sten, den icke skall afbruten varda. 7 Då frågade de honom, och sade: Mästar, när skall detta ske? Och hvad tecken är, när detta ske skall? 8 Sade han: Ser till, att I icke varden förförde; ty månge skola komma under mitt Namn, och säga: Jag äret; och tiden instundar. Följer dem icke efter. 9 Men när I hören örlig och uppror, varer icke förfärade; ty sådant måste först ske, men det är icke straxt änden. 10 Och han sade till dem: Folk skall resa sig upp emot folk, och rike emot rike. 11 Och stor jordbäfning skall varda mångastäds, och hunger, och pestilentier; och förskräckelse, och stor tecken skola ske utaf himmelen. 12 Men för allt detta skola de taga fatt på eder, och förfölja eder och öfverantvarda eder in på sin Råd, och i häktelse; dragande eder för Konungar och Förstar, för mitt Namns skull. 13 Och det skall eder vederfaras till ett vittnesbörd. 14 Så håller det fast uti edor hjerta, att I ingen omsorg hafven, huru I skolen försvara eder; 15 Ty jag skall gifva eder mun och visdom, der alle de, som sätta sig emot eder, icke skola kunna emotsäga, ej heller emotstå. 16 I skolen ock öfverantvardas af föräldrar, och af bröder, fränder och vänner; och de skola döda somliga af eder. 17 Och I skolen varda hatade af allom, för mitt Namns skull; 18 Och ett hår af edart hufvud skall icke förgås. 19 I skolen behålla edra själar genom edart tålamod. 20 När I nu sen, att Jerusalem varder belagdt med en här, då skolen I veta, att dess förödelse är för handen. 21 De då äro i Judeen, de fly upp åt bergen; och de der midt inne äro, de gånge ut; och de som ute i landet äro, de gånge icke derin; 22 Ty att då äro hämndadagarne, att fullbordas skall allt det som skrifvet är. 23 Men ve dem som hafvande äro, och dem som dia gifva i de dagar; ty stor plåga varder på jordene, och vrede öfver detta folk. 24 Och de skola falla för svärdsegg, och fångne bortförde varda till allahanda folk; och Jerusalem skall förtrampadt varda af Hedningom, tilldess Hedningarnes tid fullkomnad varder. 25 Och skola ske tecken i solen, och i månan, och i stjernorna; och på jordene varder folkena ångest, och de skola förtvifla. Och hafvet och vågen skola mycket bullra; 26 Och menniskorna borttorkas, för räddhågas skull, deraf att de förbida det som hela verldena öfvergå skall; ty himmelens krafter skola bäfva. 27 Och då skola de få se menniskones Son komma i skyn, med magt och stora härlighet. 28 Men då detta begynner ske, ser upp, och lyfter edor hufvud upp; ty då nalkas edor förlossning. 29 Och han sade dem en liknelse: Ser på fikonaträt och all trä. 30 När de nu knoppas, kunnen I då se och veta af eder sjelf, att sommaren är när. 31 Alltså ock I, när I sen detta ske, skolen I veta, att Guds rike är när. 32 Sannerliga säger jag eder: Detta slägtet skall icke förgås, förr än det allt skedt är. 33 Himmel och jord skola förgås; men min ord skola icke förgås. 34 Men vakter eder, att edor hjerta icke förtungad varda med svalg och dryckenskap, och med detta lefvernes omsorg, så att den dagen kommer eder för hastigt uppå. 35 Ty han varder kommandes, såsom en snara, öfver alla som bo på jordene. 36 Så vaker nu alltid, och beder, att I mågen undfly allt detta som komma skall, och stå för menniskones Son. 37 Och han lärde om dagen i templet; men om natten gick han ut, och vistades på Oljoberget. 38 Och allt folket var bittida uppe till honom i templet, till att höra honom. |