Psaltaren 30 2 En Psalm, till att sjunga om Davids hus vigning. Jag prisar dig, HERRE: ty du hafver upphöjt mig, och låter icke mina fiendar glädja sig öfver mig. 3 HERRE min Gud, då jag ropade till dig, gjorde du mig helbregda. 4 HERRE, du hafver fört mina själ utu helvetet; du hafver behållit mig lefvande, der de i helvetet foro. 5 I Helige, lofsjunger HERRANOM, och tacker i hans helga högtid. 6 Ty hans vrede varar ett ögnablick, och han hafver lust till lif; om aftonen varar gråten, men om morgonen glädjen. 7 Men jag sade, då mig väl gick: Jag skall aldrig omkull ligga. 8 Ty du, HERRE, hafver igenom din goda vilja gjort mitt berg starkt; men då du bortdolde ditt ansigte, förskräcktes jag. 9 Jag vill, HERRE, ropa till dig; Herran vill jag bedja. 10 Hvad nytta är i mitt blod, när jag död är? Månn ock stoftet tacka dig, och förkunna dina trohet? 11 Hör, HERRE, och var mig nådelig; HERRE, var min hjelpare. 12 Du hafver förvandlat mig min klagan uti fröjd; du hafver afklädt mig min säck, och omgjordat mig med glädje; 13 På det min ära skall lofsjunga dig, och icke tyst varda. HERRE, min Gud, jag vill dig tacka i evighet. |