Psaltaren 56 2 Ett gyldene klenodium Davids, till att föresjunga, om den dumba dufvona ibland de främmanda, då de Philisteer grepo honom i Gath. Gud, var mig nådelig, ty menniskor vilja nedersänka mig; dagliga strida de, och tränga mig. 3 Mine fiender nedersänka mig dagliga ty månge strida emot mig högmodeliga. 4 När jag fruktar mig, så hoppas jag uppå dig. 5 Jag vill prisa Guds ord; på Gud vill jag hoppas, och intet frukta mig. Hvad skulle något kött göra mig? 6 Dagliga strida de emot min ord; alle deras tankar äro, att de må göra mig ondt. 7 De hålla tillhopa, och vakta, och taga vara uppå mina hälar, huru de mina själ gripa måga. 8 Hvad de ondt göra, det är allaredo tillgifvet (säga de). Gud störte sådana menniskor neder utan alla nåde. 9 Räkna min flykt; fatta mina tårar uti din lägel; utan tvifvel räknar du dem. 10 Då måste mina fiender tillbakavända. När jag ropar, förmärker jag, att du min Gud äst. 11 Jag vill prisa Guds ord; HERRANS ord vill jag prisa. 12 Uppå Gud hoppas jag, och fruktar mig intet; hvad kunna menniskor göra mig? 13 Jag hafver gjort dig löfte, Gud, att jag dig tacka vill. 14 Ty du hafver frälst mina själ ifrå döden, mina fötter ifrå fall; att jag må vandra för Gudi uti de lefvandes ljuse. |