Psaltaren 10 1 Varför, HERRE, står du så långt ifrån och fördöljer dig i nödens tider? 2 Genom de ogudaktigas övermod måste den arme lida. Må de fångas i de ränker som de hava uttänkt! 3 Ty den ogudaktige berömmer sig av sin själs lystnad, och den rovgirige talar förgripligt och föraktar HERREN. 4 Den ogudaktige säger i sitt högmod: ”Han frågar icke därefter.” ”Det finnes ingen Gud”, så äro alla hans tankar. 5 Trygga äro alltid hans vägar, dina domar gå högt över hans blickar; alla sina ovänner räknar han för intet. 6 Han säger i sitt hjärta: ”Jag skall icke vackla, över mig skall i evighet ingen olycka komma.” 7 Hans mun är full av förbannelse, av svek och förtryck; hans tunga gömmer olycka och fördärv. 8 Han lägger sig i försåt vid gårdarna, i lönndom vill han dräpa den oskyldige; hans ögon lura på den olycklige. 9 Han ligger i försåt på lönnligt ställe, såsom ett lejon i sitt snår, han ligger i försåt för att gripa den arme; han griper den arme, i det han drager honom in i sitt nät. 10 Han trycker sig ned, han ligger på lur, och de olyckliga falla i hans klor. 11 Han säger i sitt hjärta: ”Gud förgäter det, han har dolt sitt ansikte, han ser det aldrig.” 12 Stå upp, HERRE; Gud, upplyft din hand, förgät icke de arma. 13 Varför skall den ogudaktige få förakta Gud och säga i sitt hjärta att du icke frågar därefter? 14 Du har ju sett det, ty du giver akt på olycka och jämmer, för att taga det i din hand. Åt dig överlämnar den olycklige sin sak; du blev den faderlöses hjälpare. 15 Bryt sönder den ogudaktiges arm, och hemsök de ondas ogudaktighet, så att du icke mer finner den. 16 Ja, HERREN är konung alltid och evinnerligen; hedningarna utrotas ur hans land. 17 De ödmjukas trängtan hör du, HERRE; du gör deras hjärtan ståndaktiga; du låter ditt öra giva akt 18 för att skaffa den faderlöse och förtryckte rätt, så att människor, komna av jord, ej längre vålla skräck. |