Job 29 1 Job fortsatte sin utläggning. Han sade: 2 O, att jag vore som i förgångna månader, som i de dagar då Gud vakade över mig, 3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag i hans ljus gick fram i mörkret, 4 då jag var i min krafts dagar, då Guds godhet vilade över mitt hus, 5 då den Allsmäktige ännu var med mig, och mina barn fanns runt omkring mig, 6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan göt ut bäckar av olja för mig. 7 När jag gick till porten i staden och intog min plats på torget, 8 då drog sig de unga tillbaka när de såg mig, och de gamla reste sig och blev stående. 9 Stormännen höll tillbaka sina ord och lade handen på munnen. 10 Furstarnas röst tystnade, tungan fastnade vid deras gom. 11 Varje öra som hörde mig prisade mig, varje öga som såg mig lovordade mig. 12 Ty jag räddade den fattige som ropade, och den faderlöse som ingen hjälpare hade. 13 Den döende välsignade mig, änkans hjärta uppfyllde jag med jubel. 14 I rättfärdighet klädde jag mig, den var min klädnad. Rättvisan var min mantel och huvudbonad. 15 Jag var ögon åt den blinde och fötter åt den halte. 16 Jag var en fader åt de nödställda, och den okändes sak redde jag ut. 17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder. 18 Jag tänkte då: "I mitt eget bo kommer jag att dö, mina dagar skall bli många som sanden. 19 Min rot sträcker sig till vatten, och i mina grenar faller nattens dagg. 20 Min ära förnyas ständigt, och min båge är alltid ny i min hand." 21 De lyssnade på mig och väntade, de var tysta inför mitt råd. 22 Efter mig talade ingen, och mina ord vederkvickte dem. 23 De väntade på mig som på regn, de öppnade sin mun som efter vårregn. 24 Jag log mot dem när de misströstade, och mitt ansiktes ljus tog de emot. 25 Jag valde väg åt dem och satt främst, jag tronade som en kung bland sitt manskap, likt en som tröstade de sörjande. |