Job 30 1 Nu skrattar de åt mig, dessa som är yngre än jag, de vilkas fäder jag aktade för ringa att ens sätta bland mina vallhundar. 2 Vilken hjälp skulle deras händer kunna ge mig, dessa som saknar all livskraft? 3 De är utmärglade av nöd och hunger, de gnager av det torra landet som redan förut var öde och ödsligt. 4 De plockar saltörter bland snåren, och ginströtter är deras mat. 5 De drivs ut från menigheten, man ropar efter dem som efter tjuvar. 6 De måste bo i otäcka raviner, i jordhålor och bergsskrevor. 7 De skriker bland snåren, de kryper ihop under nässlor. 8 De är uslingar och ärelösa, utjagade ur landet. 9 För dem har jag nu blivit en nidvisa, jag har blivit ett ordspråk bland dem. 10 De avskyr mig och håller sig borta från mig, de tvekar inte att spotta mig i ansiktet. 11 Gud har lossat strängen på min båge och plågat mig, därför beter de sig tygellöst inför mina ögon. 12 Vid min högra sida reser sig slöddret, de slår undan mina fötter och banar sig väg för att fördärva mig. 13 De river upp min stig, de arbetar på mitt fördärv, men de får ingen hjälp. 14 De bryter fram som genom en bred rämna, de vältrar sig fram mellan ruinerna. 15 Fasor väller över mig, min ära rycks bort som en storm, och lik ett moln har min räddning försvunnit. 16 Nu utgjuter sig min själ inom mig, och plågans dagar håller mig fast. 17 Natten borrar i mina ben, den gnagande pinan tar ingen vila. 18 Med stor kraft griper han min mantel, han fattar mig i min livklädnad. 19 Han har vräkt mig ner i dyn, och jag liknar stoft och aska. 20 Jag ropar till dig, men du svarar mig inte. Jag reser mig upp, men du bara ser på mig. 21 Du har blivit grym mot mig, med din starka hand ansätter du mig. 22 Du lyfter upp mig till vinden och för mig bort, du slungar mig av och an i stormen. 23 Jag vet att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande samlas. 24 Men räcker man ej ut handen när man faller, ropar man ej efter hjälp när olycka har kommit? 25 Grät jag inte över den som hade hårda dagar, led inte min själ med den fattige? 26 Men när jag sökte det goda, kom det onda, när jag väntade på ljus, kom mörker. 27 Mitt innersta kokar och får ingen ro, dagar av plåga har mött mig. 28 Svart går jag omkring, men inte av solen. Jag står upp mitt bland folket och ropar på hjälp. 29 Jag har blivit en bror till schakalerna, en vän till strutsarna. 30 Min hud har blivit svart och faller av mig, mina ben brinner av hetta. 31 Mitt harpospel är bytt i sorgelåt, mitt följtspel i högljudd gråt. |