Job 41 1 Ingen är så dumdristig att han retar denne. Vem är då den som vågar sätta sig upp mot mig? 2 Vem har givit mig något som jag måste betala igen? Mitt är allt som finns under himlen. 3 Jag vill inte tiga om hans lemmar, om hans styrka och sköna gestalt. 4 Vem kan rycka av honom hans beklädnad? Vem vågar sig in mellan hans båda käkar? 5 Vem kan öppna hans ansiktes dörr? Omkring hans tänder bor skräck. 6 Sköldarnas rader sitter stolta på honom, sammanfogade med hård försegling, 7 den ena tätt intill den andra, ingen vindfläkt tränger in mellan dem, 8 de är sammanfogade med varandra, de griper in i varandra och kan ej skiljas åt. 9 När han fnyser strålar det av ljus, hans blickar är som morgonrodnadens ögonlock. 10 Hans gap sprutar ut flammor, eldgnistor bryter fram. 11 Hans näsborrar bolmar ut rök som från en kokande gryta på elden. 12 Hans andedräkt får kol att brinna, ur hans gap flammar det av eld. 13 På hans nacke bor styrkan, och skräck dansar framför honom. 14 Hudvecken på hans buk är fasta, de sitter hårt och orubbligt. 15 Hans hjärta är hårt som sten, lik den understa kvarnstenen. 16 När han reser sig bävar hjältar, i ångest förlorar de fattningen. 17 Ett angripande svärd kan inte hålla stånd, inte heller spjut, pil eller lans. 19 Han aktar järn som strå, koppar som murket trä. 18 Han flyr ej för bågskott, för honom är slungstenar som agnar. 20 Stridsklubbor aktar han som strå, han skrattar åt rasslet av lansar. 21 Hans buk är som skarpa lerskivor, i dyn sätter han spår som av en tröskvagn. 22 Han gör djupet kokande som en gryta, han får havet att skumma som när man blandar salvor. 23 I hans kölvatten strålar vägen av ljus, djupet synes bära silverhår. 24 På jorden finns inte hans like, han skapades utan fruktan. 25 Han ser på allt som är upphöjt, han är kung över allt som är stolt. |