Psaltaren 142 2 En sång av David. En bön när han var i grottan. Jag höjer min röst och ropar till HERREN, jag höjer min röst och ber till HERREN. 3 Jag utgjuter mitt bekymmer inför honom och talar med honom om min nöd. 4 När min ande tynar bort i mig, är du den som känner min stig. På den väg jag skall gå, har de lagt ut snaror för mig. 5 Se på min högra sida, där finns ingen som känns vid mig. Ingen tillflykt finns mer för mig, ingen frågar efter min själ. 6 Jag ropar till dig, HERRE. Jag säger: "Du är min tillflykt, min del i de levandes land." 7 Lyssna till mitt rop, jag är i stort elände. Rädda mig från mina förföljare, de är mig för starka. 8 För min själ ut ur fängelset, så att jag kan prisa ditt namn. De rättfärdiga skall samlas omkring mig, ty du gör väl mot mig. |