Psaltaren 49 2 För sångmästaren, en psalm av Koras söner. Hör detta, alla folk, lyssna, alla ni som lever i världen, 3 både hög och låg, rik och fattig. 4 Min mun skall tala visdom, mitt hjärtas tanke skall vara förstånd. 5 Jag vill böja mitt öra till visdomsord, tyda mitt gåtfulla tal till toner från lyran. 6 Varför skulle jag frukta under olyckans dagar, när mina förföljares ondska omger mig? 7 De litar på sina ägodelar och berömmer sig av sin stora rikedom. 8 Men sin broder kan ingen friköpa, eller ge Gud lösepenning för honom. 9 För dyr är lösen för hans själ och kan ej betalas till evig tid, 10 så att han skulle få leva för alltid och inte se förgängelsen. 11 Ty han ser att de visa dör, att dårar och oförnuftiga går under liksom de och måste lämna sina ägodelar åt andra. 12 De tror att deras hus skall bestå för evigt, deras boningar från släkte till släkte. De uppkallar jordagods efter sina namn, 13 men mitt i sin härlighet har en människa ingen beständighet, hon är lik djuren som förgås. 14 Så går det dem som förtröstar på sig själva och deras efterföljare som gläder sig åt deras ord. Sela. 15 Som en fårhjord drivs de ner i dödsriket, döden blir deras herde. De rättfärdiga skall råda över dem när morgnen gryr. Deras gestalt förtärs i dödsriket, de får ingen upphöjd boning. 16 Men Gud skall friköpa min själ från dödsrikets våld, han skall ta emot mig. Sela. 17 Frukta inte när en man blir rik, när hans hus växer till i härlighet. 18 Av allt detta får han ingenting med sig vid sin död, hans härlighet följer honom ej dit ner. 19 Om han än prisar sig välsignad under sitt liv, om man än berömmer dig när du gör dig goda dagar, 20 så skall hans själ gå till sina fäder, till dem som aldrig mer ser ljuset. 21 En människa, som mitt i sin härlighet är utan förstånd, är lik boskapen som förgås. |