| Förra vers Nästa vers |
Job 2: 12 |
| 2000 De såg honom redan på avstånd men kände inte igen honom. Då grät de och klagade, de rev sönder sina mantlar och kastade upp jord över sina huvuden. | folkbibeln Men när de på avstånd fick se honom och inte kunde känna igen honom, brast de i gråt och rev sönder sina mantlar och kastade stoft mot himlen, ner över sina huvuden. | |
| 1917 Men när de, ännu på avstånd, lyfte upp sina ögon och sågo att de icke mer kunde känna igen honom, brusto de ut i gråt och revo sönder sina mantlar och kastade stoft mot himmelen, ned över sina huvuden. | 1873 Och då de upphofvo sin ögon långt ifrå, kände de honom intet; och upphofvo sina röst, och greto, och hvardera ref sin kläder sönder, och kastade jord på sin hufvud upp åt himmelen; | 1647 Chr 4 Oc der de opløfte deres Øyen langt fra / da kiende de hannem icke oc de opløfte deres røst / oc græde / oc hver ref sin Kaabe sønder / oc de stødde Støf paa deres hofveder mod Himmelen. |
| norska 1930 12 Men da de så op et stykke ifra, kjente de ham ikke, og de brast i gråt og sønderrev sine kapper og kastet støv op imot himmelen, ned over sine hoder. | Bibelen Guds Ord Da de løftet blikket et stykke borte fra og ikke kunne kjenne ham igjen, løftet de røsten og gråt. Hver enkelt av dem flerret kappen sin og kastet støv opp mot himmelen over hodet sitt. | King James version And when they lifted up their eyes afar off, and knew him not, they lifted up their voice, and wept; and they rent every one his mantle, and sprinkled dust upon their heads toward heaven. |